Vi lever i motsättningarnas tid, klyftorna ökar mellan oss, rumsligt, tidsligt, inkomstmässigt.

Samtidigt har det förutspådda skett, digitala kommunikationsmedel under kapitalismen har tillintetgjort plats, geografiska avstånd. Förbindelserna har gjorts totala – i hög hastighet går kapital, varor, och kommunikationen dem och oss emellan. De nya kommunikationsnäten används mot de flesta, i kartläggning eller exploatering. Men de omkalibreras också av andra, för att slå tillbaka, organisera och rapportera från systemkritiska evenemang. Byggs om att användas för egna ändamål, för att avslöja staters krig mot den egna befolkningen eller andra. För att visa hur samhällets löften om säkra system och medborgarens trygghet är falskt.

Det mesta ingår i det förflyktigade, många ingår i den flytande staden. Men hindren i flödet uppstår ständigt, de koncentreras i vissa kroppar. Kroppar andra kan glömma och slippa uppleva. Kroppar som långsamt slits ut. Som hejdas vid gränsen. Som stoppas på tågen. Som låses bakom galler eller i institutioner. Eller tvingas kvar i sina hem av rädsla för de som hotat om våld på ett eller annat sätt.

Tiden sätter emot. Gliporna som skapas återuppväcker minnena av långsamhetens nödvändighet.

Industrierna är inte döda, men viss produktion har flyttat från industrierna till staden. Konflikterna likaså. Krigen och brotten mot mänskliga rättigheter, barriärerna och gränserna som skapar skiften i stadens liv. Inte sällan utförs kränkningarna med hjälp av arkitektur, genom former av konstruktion och förstörelse. Kartor, planer, fysiska och digitala modeller, satellitbilder. Murar, arenor, innovativa center eller nyrenoverade bostäder. Vissa tvångsförflyttas genom indirekta medel ut i stadens periferi, genom att inte ha råd att bo kvar i hyresrätten eller köpa sig ”fria” till en bostadsrätt. Förflyttas till en periferi där det ofta inte finns något att göra. Där de ska fastna, genom höjda kollektivtrafikpriser, ökade kontroller, dåliga förbindelser och uteblivna satsningar…

Glappet mellan tal och praktik om frihetens stad, kreativitetens tid eller innovationens övertagande är för många smärtsamt uppenbart. Rätten till staden är för få ett privilegium, för de flesta en kamp.

Rum bestående av ett hav fullt av öar kallas mötesplatser. Varken i privata eller offentliga rum sker någon större, berörande kommunikation. Samtidigt kan nätgemenskaper och digital teknik ännu ge viss möjlighet för kultur att beröra, för möten och förbindelser att uppstå. Fysiska rum kan skapas parallellt med nya nätgemenskaper, men det blir allt svårare när repressionen eller priset för att vara där ökar.

Mot detta står ofta allmänningar, fysiska och digitala, som erkänner delandet istället för bruks- och bytesvärden. Med rum, tid och möjlighet till deltagande istället för konsumtion, skapade av arbetslösa, sjukskrivna, arbetströtta eller drömska. Självdrivna kulturhus, odlingsutrymmen eller sociala center för experimentella och redan givna modeller för utbyten, behov eller lustuppfyllelse. Eller för att helt enkelt stanna upp en stund. När allmänningar har skapats och använts av kvinnor för att undgå kärnfamiljens skuld, gåvor, altruism och ibland våldsam egoism, har de inte bara tagit tillbaka makten över bruksvärde, behov och nytta, utan även över möjligheten att ta konflikter och över lusten, skrattet och den festliga måltiden. Varor försöker men lyckas inte riktigt åstadkomma detta. Löftet på förpackningen och innehållet skiljer sig. Det lyckas inte åstadkomma berörande kommunikation, för det separerar människor så att de alla ska individuellt konsumera en och samma sak, inte dela. Filmer, musik, dans, verktyg eller till och med reproduktion – barnpassning och hushållstjänster ska köpas, allt ska bli en vara. Mest av allt visar varan sig när dess produktionsförhållanden avslöjas.

Vi behöver vara vaksamma på arkitektoniska utopier, utan att passiviseras av ojämlikhetens dystopier. För att vi ska avgöra och expandera vår roll i stadens utformning behöver vi tala om det. Vi behöver kritiskt studera en historia av både uppbyggda planer och ritningar, och prata om den kamp som formar stadens medkänsla.

Samira Ariadad är frilansskribent, aktivist och del av redaktionskollektivet Brand. Är just nu aktuell som föreläsare på kursen Critical Habitats som startar i höst på Kungliga Konsthögskolan och lyfter många av de ämnen som tas upp i hennes artikel. Läs mer om kursen och ansökan här.

bild till artikel qthomasbower/CC