Föreställningen Muslim Ban blottar några av den strukturell vithets konsekvenser så som vardagsrasism och strukturell rasism. Detta görs i linje med konceptet för Performance Lectures, ett möte mellan en klassisk föreläsning, scenkonst och poesi. Hana Suzuki Ernström analyserar America Vera-Zavalas föreställning på Dramatens lilla scen.
När publiken reser sig upp efter premiärföreställningen av America Vera-Zavalas iscensatta föreläsning, Muslim Ban på Dramaten, för att med stående ovationer tacka skådespelarna, delar jag applåderna och glädjen. Det är en glädje som för mig handlar om att politiserade och levda erfarenheter av postkoloniala frågor och kritiska vithetsstudier, får läcka ut från akademins rum och ta plats. Särskilt i ett rum som vanligtvis är skapat av vita, för vita och kring vita kroppar. Och inte bara det: genom huvudfrågan ”hur ser islamofobin ut i Sverige idag?” lyfter Muslim Ban en verklighet som alltför sällan hörs. Med utgångspunkt i Amanj Aziz och Carlitos berättelser och personliga erfarenheter centraliseras viktiga perspektiv på vithet som struktur och rasism. Här blottas några av den strukturella vithetens konsekvenser så som strukturell rasism och vardagsrasism. Detta görs i linje med konceptet för Performance Lectures, ett möte mellan en klassisk föreläsning, scenkonst och poesi.
Det är en glädje som för mig handlar om att politiserade och levda erfarenheter av postkoloniala frågor och kritiska vithetsstudier, får läcka ut från akademins rum och ta plats. Särskilt i ett rum som vanligtvis är skapat av vita, för vita och kring vita kroppar. Och inte bara det: genom huvudfrågan ”hur ser islamofobin ut i Sverige idag?” lyfter Muslim Ban en verklighet som alltför sällan hörs.
Muslim Ban ingår i Dramatens nya serie Performance Lectures, ett koncept som ska integrera den akademiska föreläsningen med konstens gestaltning. Det är ett hybridformat som genom sina intersektioner skapar en slags metadiskussion som kan utmana normativt tänkande kring produktionen av kunskap och mening i de olika medierna. Därför framträder Performance Lectures, eller Lecture Performance som det oftast kallas, i ett mellanrum mellan kontexter. Blandningen av det intellektuella, praktiska och poetiska ska belysa temats frågeställningar från olika perspektiv. Här skapas ett utrymme som överskrider, utvidgar och undersöker gränser och relationer mellan aktörer och åhörare. Ofta har publiken en viktig plats och involveras. Sammantaget kan en Lecture Performance sägas sudda ut gränserna mellan konst, diskursen om konst, olika discipliner och livet som stort.
Lecture Performance förknippas ofta med den tyska konstnären Joseph Beuys som introducerade konceptet under 1960- och 1970-talet. Beuys förde samman performance och diskursen om konst genom att bland annat avfärda institutionaliserade praktiker och åberopa en mer personlig och gemenskapsorienterad framtoning. Genom att synliggöra och tillgängliggöra sin arbetsprocess för en publik ville Beuys skapa social förändring. Detta med utgångspunkt i skulpturens grundidé kring omvandling av materia och substans. Om vår definition av materia vidgas till att inbegripa alla typer av ämnen såsom tankar och uttryck, så kan det även omfatta samhälle, tal och ord menade Beuys. Här framträder Beuys grundantagande – att konst, politik och lärande är ett.
Sammantaget kan en Lecture Performance sägas sudda ut gränserna mellan konst, diskursen om konst, olika discipliner och livet som stort.
Att använda konstens rum för att politisera är såklart inget nytt. Men att använda en form som förenar konst, lärande, levda erfarenheter och politiserande i ett rum som Dramaten ser jag som, om inte nytt, en aktiv handling för att motverka invanda mönster. Dramaten som, likt övriga samhället, historiskt skapat och återskapat privilegier kring vissa kroppar, tal och samtal.
Så vad gör Muslim Ban i förhållande till konceptet Lecture Performance? Rent praktiskt är rollerna fördelade så att Carlito framför upplevelser och följder av rasism via spoken word medan Amanj Aziz, som representerar fokus på den muslimska mannen, står för den föreläsande delen. Detta visas bland annat genom att Aziz läser från papper. Han förklarar begrepp som demokrati och albakrati (vitt styre), medan Carlito talar fritt och gestikulerar eller uttrycker känslor genom kroppsliga rörelser. I första delen är dessa roller markant uppdelade; de två aktörerna byts av och fokus skiftas mellan föreläsning och poesi utan att de två formerna möts något nämnvärt. I slutet möts de två i en gestaltning av egna erfarenheter och tankar kring sitt föräldraskap. Ett återkommande moment är att de skapar utrymmen och skriver ord med kritor på scengolvet. I slutskedet luckras även gränserna upp mellan aktörer och publik genom att en kör på ca fyra personer som placerats i publiken börjar sjunga. Således går flera aspekter av Muslim Ban i linje med den ursprungliga idén om Lecture Performance.
Muslim Ban lämnar mig med två frågor: varför används inte scenkonstens gestaltande styrka för att beskriva, visualisera och bryta upp föreläsningens statiska berättande? Varför, i en form som tillåter överlappningar och sammanblandningar, läggs inte tyngdpunkten på dynamik, följsamhet, rörlighet och den experimentella kraft som konst och performance kan innebära?
Jag har suttit på många föreläsningar, såväl bra som dåliga. Jag kan tyvärr inte säga att detta var en av de bra. Jag anstränger mig för att följa Aziz mycket intressanta och viktiga resonemang kring makt och förtryck som exemplifieras genom hans personliga erfarenheter som människa och pappa. Det centrala budskapet går fram och är tydligt. Men att som åhörare lyssna och lära via någon som läser innantill eller reciterar från ett papper är svårt. Jag kan inte låta bli att tänka att det är här scenkonstens gestaltning och kreativa perspektiv på pedagogik skulle kunna komma in. Denna önskan lämnar ett utrymme för en framtida presentation. Här skulle visuella bilder, kroppsspråk, improvisation och/eller interaktion med publik kunna vara viktiga aspekter. Inte bara för att skapa tillgänglighet till den kunskap som förmedlas utan också för att bryta traditionella föreställningar kring lärande där läraren alltid sitter på svaren och överför dessa till eleven.
Det är mycket möjligt att det inte skulle gå att skapa en plattform som inkluderar publiken. Det vill säga där de kan bli tillfrågade eller interagera mer. Men en dialog mellan exempelvis två aktörer skulle kunna bryta upp en överföringsproblematik och öppna för en dynamisk och resonerande reflektion kring kunskap och levda erfarenheter. Muslim Ban lämnar mig med två frågor: varför används inte scenkonstens gestaltande styrka för att beskriva, visualisera och bryta upp föreläsningens statiska berättande? Varför, i en form som tillåter överlappningar och sammanblandningar, läggs inte tyngdpunkten på dynamik, följsamhet, rörlighet och den experimentella kraft som konst och performance kan innebära?
Att sitta i en publik där mitt svarta hår inte sticker ut och få ta del av en föreställning utan att fysiskt synas är inte främst ett intellektuellt konstaterande utan en kroppslig känsla av bekvämlighet och värme.
Inte heller rapparen Carlitos roll överskrider gränserna för olika former av konst, gestaltning och lärande utan håller sig inom ramen för spoken word, i alla fall i första delen. Och även om texten gestaltas och görs levande genom såväl poesi som personliga berättelser, uppstår inte en känsla av resonans och nyfikenhet hos mig. Jag förstår det centrala budskapet, önskan om att skapa tillgänglighet och igenkänning genom personliga berättelser och sökandet efter ett möte mellan olika former och koncept. Och visst, jag känner för det politiska budskapet och de personliga berättelserna men inte för den konstnärliga gestaltningen. För mig innebär intressant eller spännande konst inte att jag måste förstå men känna. Med Muslim Ban är det mer tvärtom. Min känsla för det konstnärliga uttrycket kan beskrivas genom det moment i Muslim Ban som skulle kunna tolkas som ett mer experimentellt gestaltande av lärande och en röd tråd: när Aziz och Carlito skriver och ritar på scengolvet. Mestadels kan jag inte se vad de skriver och jag väntar förgäves på att de ska säga vad som står eller knyta ihop säcken på slutet och läsa upp det de skrivit, men icke.
Kanske beror även min känsla av ointresse på att jag saknar den komplexitet och de lager av olika erfarenheter som alltid omger frågor kring makt, förtryck och privilegier. Ja, fokus ligger på islamofobi utifrån ett manligt perspektiv men gruppen män som utsätts för islamofobi är heterogen. Eftersom föreställningen inte enbart lyfter aktörernas egna berättelser utan blandar dessa med strukturella perspektiv på förtryck och rasism, hade jag gärna sett att denna heterogenitet nämndes. Denna tanke, lämnar likt det pedagogiska perspektivet, en önskan för en framtida Lecture Performence kring dessa frågor. Likaså en förhoppning om att fler skillnader inom grupper kan få synas. I Muslim Ban tas ett feministiskt perspektiv upp genom aktörernas tal om sina döttrar och vad de kommer att möta när de växer upp. Vidare nämns hbtq-personer. Men jag saknar reflektion kring privilegier. De egna privilegierna är något som inte får falla bort, i alla fall inte om syftet är att synliggöra strukturell orättvisa, förtryck och diskriminering.
Trots saknaden efter ett utrymme som överskrider, utvidgar, undersöker och suddar ut gränser, är jag glad över Muslim Ban. Att den kunskap som produceras och förmedlas får ta plats, synas och höras.
Trots saknaden efter ett utrymme som överskrider, utvidgar, undersöker och suddar ut gränser, är jag glad över Muslim Ban. Att den kunskap som produceras och förmedlas får ta plats, synas och höras. Jag är glad över det riktade tilltalet och den publik den drar. Att sitta i en publik där mitt svarta hår inte sticker ut och få ta del av en föreställning utan att fysiskt synas är inte främst ett intellektuellt konstaterande utan en kroppslig känsla av bekvämlighet och värme. Detta tas även upp av Carlito men då i motsats till min upplevelse – hur vithet och rasism skapar kännbara åkommor hos den svarta eller bruna kroppen. Dessa erfarenheter och känslor är viktig kunskap som aldrig kan förminskas eller förkastas. Inte så länge strukturella orättvisor och förtryck existerar. Och slutsatsen blir att Muslim Ban skapar ett utrymme för denna kunskap att ta plats.
