Någon har skapat ett ”dom och ett ”vi”. Det sanna och det osanna. Någon har skapat ett enskilt rum för det som är främmande.

Vi är ”dom” och dom är ”vi”. Men ändå står vi och stampar i samma hårda, kalla landskap. Landskapet där angreppen från den rimfrostigt vita eliten svept in över våra ängar och bildat dimmoln som inte vill försvinna. Som gång på gång försöker fånga våra tankar och sinnen i en håla av oförmögenhet.

I landskapet där den vita kölden har kopplat sitt järngrepp runt våra vrister och vi barfota står och vrider oss mot det frostiga gräset.

Vi kan springa. Vi vet att vi kan springa och att benen inte skulle svika om vi bara kunde komma loss.

Det kalla järngreppet som bildat sår på våra lemmar tänker inte självmant släppa taget. Vi är placerade här, under de isiga trädens kronor. Placerade här fastän det stormar. Fastän åskan och dånet varje natt omfamnar oss så står vi här ensamma i det dunkla, kalla mörkret.

Men så ska vinden vända, det gör den alltid. Fantasierna har löpt genom våra huvuden om hur det känns när de kalla vita vindarna har bytts ut mot varma sommarbriser.

Vi vill inte fantisera. Vi ska slita oss loss och springa. Springa, springa, springa. Springa över den vita frosten, nedför isen, igenom den tjocka vita snön och ut för dalen. Ge våra kroppar röster och skrika det vi annars aldrig får skrika. Det som ingen hör under de kala stora trädkronorna. Det som ingen hör där vi står barfota i det vita frostiga gräset. Det som ingen hör, för de har slutat att lyssna innan vi ens har börjat tala.

Vi vill springa skrikandes nedför dalen och simma ut över vithetshavet tills vi nått land på andra sidan. Där ska vi skrika det vi annars aldrig får skrika och tillsammans omfamna varandra. Tacka varandra för att vi tillsammans kan gå samman, för att vi tillsammans kan ge våra kroppar röster och låta våra ben springa. Tacka varandra för hoppet som aldrig svek.

Foto: Moyan Brenn.