Vad säger det om ett samhälle när asylsökande som har starka skäl att få stanna istället får avslag? När migrationsverket vill bestämma vad asylsökande ska få yttra eller inte. Och ändå, vad som än yttras, döms åsikterna till att vara fel. Samira Motazedis är en av dem som vet. Migrationsverket har sagt till henne att hon inte borde ha skrivit de saker hon skriver eftersom hon vet att hennes liv är i fara, samtidigt som de anser att hon nog inte är i fara, då hon inte uppmuntrat till revolution på gatorna. Hennes asylansökan fick avslag i maj, fallet har överklagats, nu väntar hon på besked om sitt öde.

Samiras berättelse, viktig, men inte unik på något sätt. Hon är en av många personer som är med om denna process – vissa får vi höra om, andra tystnar, och blir till ett försvinnande mörkertal.

2010: Samira Motazedi mobiliserade en feministisk underjordisk rörelse i Iran vars kamp till stor del handlade om kvinnors löner. Sitt engagemang är något hon har ärvt från sin familj. Men de missförhållande som råder i Iran hade i vilket fall som helst inte kunnat lämna henne oberörd. Kampen för en jämn resursfördelning som även innefattar kvinnor är för henne lika självklar som att andas.

Men när hon sedan gifte sig med en man vars familj var konservativt religiös, försökte de inskränka på hennes engagemang, hindra henne från att göra det som hon fann vara livsviktigt, och stoppa hennes deltagande i den kamp hon tillägnat en stor del av sitt liv åt. Slutligen begärde hon skilsmässa. Men hennes man gick inte med på det och anmälde henne till domstolen – Samira dömdes till döden för äktenskapsbrott.

Med köpt visum och pass flydde hon slutligen från Iran. Samira kom till Sverige. I samma veva besökte dåvarande utrikesminister Carl Bildt Iran – Samiras hemland.

– När jag precis hade kommit till Sverige var Carl Bildt i Iran, och han verkade ha det riktigt kul, hon är ironisk men också allvarlig när hon påpekar att svenska regeringen mest verkar bry sig om den iranska regeringen, inte folket.

Besöket väckte reaktioner. “Carl Bildt bör under sitt Iranbesök driva frågan om frisläppandet av fängslade fackliga aktivister och andra politiska fångar i Iran. Han bör också pressa Rohani att vidta åtgärder för att hot, trakasserier och förföljelse av fackligt aktiva i Iran upphör” skrev Loa Brynjulfsdottir på LO-bloggen, inte direkt ensam om dessa åsikter.

Bildt avfärdade själv kritiken och skrev, en för många romantiserande debattartikel i Aftonbladet, om att han mötte hopp i Iran,“ forcerade den den myllrande jättestadens massiva bilköer för att hinna med serien av möten med regimens olika ledare och representanter”. Och om hur han “överallt mötte jag samma sak: en förhoppning om en ny början och öppning i förening med en massiv misstro mot Väst i allmänhet och USA i synnerhet.” Han skrev också: “Och överallt sade jag samma sak: vi välkomnar en öppning, vi tror att misstron kan övervinnas, vi hoppas på reformer och ökad respekt för mänskliga rättigheter.”

Samira menar att den öppenhet, tilltro och samarbete som Bildt välkomnar handlar om pengar, inte mänskors väl.

Vi går till ett fik som har gott kaffe och sätter oss. Det är i mitten av sommaren. Vi kan inte sluta prata. Feminism, kärlek, om våra vänner. Samira är väldigt noga med att påpeka att det här inte bara handlar om henne. Att kanske kan hennes sätt att agera gentemot migrationsverket hjälpa fler, även om hon själv blir utvisad till döden.

– Folk förstår inte att det är ett krig. Men det är inte bara mitt krig. Jag hoppas min kamp hjälper andra människor. För det handlar inte bara om mig.

Många av hennes iranska vänner har hånat henne. Sagt att hon borde vara tyst för att inte förvärra situationen. Medan andra uppmuntrar henne. Hon kan förstå varför både sidor tänker som de gör. Den ena sidan är rädda, för de är satta i samma situation som henne själv. Den andra vet inte hur det är, därför kan de utifrån en privilegierad situation uppmuntra henne att fortsätta protestera. Och hemma i Iran tror Samiras mamma att hon är okej, en bild Samira upprätthåller för att inte oroa henne.

– Jag låtsas att jag är ok för min mamma skull, men jag är inte okej.

Idag har Samira vänner hon kan prata med, men det har inte alltid varit så.

– Jag kände ingen när jag kom hit, otrygg, ensam, som om jag skulle falla närsomhelst, rädd, var ska jag sova, vad ska jag äta, kommer jag bli sjuk. Istället för att lugna mig började jag kriga. Även när jag var som mest rädd för migrationsverket. Jag är rädd när jag ska säga något, men jag kan inte heller vara tyst.

Då hade hon ännu inte kommit i kontakt med Glänta. Första kontakten med Glänta var på flyktingförvaringen då Khashyar Naderehvandi var där för att hålla kurs i svenska för flyktingarna som bodde där. Då hon berättade om sitt liv sa han att hon borde skriva, precis som hon berättade för honom. Ett par månader senare blev hon kontaktad av Glänta, där hon sen maj 2014 skriver texter om asylprocessen som översätts av Khashyar Naderehvandi och Linn Hansen.

– Skrivande har för mig varit otillgängligt. Enda gångerna jag skrev i Iran var när jag fann mening med skrivandet och det var när det gällde orättvisor, som under till exempel internationella kvinnodagen. Jag skrev flygblad som vi delade ut för att mobilisera oss, samlas, och uppmärksamma att dagen är viktig och handlar om kvinnors rättigheter i samhället.

Hon menar att det inte rörde sig om några högljudda protester, demonstrationer eller att hålla tal. Utan kvinnor som genom att organisera sig, samlas och förena sig i olika grupper på gatan, enbart genom sin närvaro, markerade att dagen är viktig – tysta kroppar fulla med motstånd.

Att skriva för sitt liv trodde hon inte skulle behövas i Sverige. Tills hon kom i kontakt med migrationsverket.

– Ingen säger något om den europeiska handläggaren, som behandlar mig som en icke-människa, de tittar inte ens på mig, de degraderar mig som människa, detta påverkade mig att vilja skriva om de orättvisor jag möter här. Jag står inte ut med orättvisor, och jag tänker mig inte för när jag ser orättvisor, något som jag fått från min mamma. Men det är Göran Dahlberg, Linn Hansen och Khashyar Nahrevandi som har fått mig att våga skriva.

– En av de saker som migrationsverket sa till mig var: “Varför hjälpte inte de andra i rörelsen dig?” Då blev jag så stressad att jag inte kunde svara handläggaren. Men sen tänkte jag på alla rörelser som finns här i Sverige, de kan inte påverka om jag får stanna här eller inte, hur skulle de i Iran kunna göra det?

Att tyda breven från migrationsverket tycker hon har varit svårt. Allt har stått på svenska och hon har inte fått den hjälp med översättning som hon har behövt. Hon tycker det ibland verkar som att Migrationsverket vill att asylsökande ska få avslag, eftersom de inte är särkilt hjälpsamma.

Vad borde de göra?

– De borde bistå med en engelsk informatör. Hade jag inte haft mina vänner hade jag inte vetat om jag kan överklaga eller inte.

Som asylsökande fick hon hushålla med 61 kronor om dagen. Det skulle täcka mat, kläder, och för hennes del också medicin.

– Jag har inte velat skylta med min MS för jag vill inte att någon tycker synd om mig. Men ett tag ville inte en sjuksköterska ta min MS spruta, jag gick till henne från flyktinglägret för att ta den, men hon hånade mig. Hon sa: “Varför tar du inte den själv?” och vägrade ge mig bedövning, “för i Sverige gör vi inte så”.

MS sprutan hon tar kostar 25 kronor per gång och ska tas en gång i veckan. En summa som kan tyckas låg för vissa, men med den skralla budget en asylsökande får, är det mycket pengar. Samira önskar att de som vet om att situationen är så här, och som har möjlighet, borde erbjuda asylsökande ett jobb.

– Låt mig skriva något jag kan, eller publicera något jag har skrivit och arvodera mig.

Men skrivandet har kostat för Samira, och hon berättar hur migrationsverket har försökt styra hennes skrivande:

– Migrationsverket sa: du som visste om konsekvenserna, varför skrev du om Irans regim. Samtidigt som de menade att jag nog inte är i fara, då jag inte uppmanat till revolution. Migrationsverket ska inte tala om för någon vad du ska skriva eller inte, om det finns frihet i detta land ska jag bestämma vad jag kan skriva eller inte.

Det för tankarna till hur villkorad tillgången till yttrandefriheten är, och att vissa kämpar för rasistiska publikationer, medan andra kämpar för att få berätta om de missförhållanden som hindrar dem från att leva. Både under yttrandefrihetens flagg.

Samira säger till mig att om hon förut skrev för att hon var tvungen, finns det inte längre något stopp, hon måste ständigt skriva, för skrivandet tar inte slut, inte så länge orättvisorna finns. “Jag är de andras röst i Sverige, även i Sverige är kvinnan i krig”. Jag tar med mig det från mötet, jag undrar vilka röster som är Samiras röst? #VemärSamira? Vem krigar för Samira?

Samira skriver: “Jag skriver detta för att den fråga folk oftast ställer till mig nu för tiden – och jag hatar den – är: “Vad vill du göra efter att du fått asyl?” Jag tror det vore bättre om jag skickade vidare dem och deras frågor till er, eftersom det är ni som avgör när det inträffar. Svaret är förstås: leva.” – kanske är det om att leva nästa intervju med Samira Motazedi kommer handla om.

Här kan Samiras texter läsas.

Toppbild: Foto, Ann-Charlotte Rugfelt