Under #Donttouchmyhair föreläsningarna använder jag ofta begreppet ”svarthet”. Det kan vara ett problematiskt ord, då vi har olika föreställningar kring det ordet. När jag har använt begreppet i min studie, så syftar jag till svarthet som en social konstruktion där vi kopplar personliga fördomar och erfarenheter till svarta kroppar. Dessa föreställningar är inte rigida utan formas på olika sätt beroende på kontexten (tid och rum).

I den amerikanska akademin talar man om svarthet som en flerdimensionell social konstruktion där ”Critical Race Studies” fältet pekar på samhällets stereotypa föreställningar om svarthet kring fysiologi, historia, beteende och ekonomisk klass. Fritt tolkat kan den amerikanske svarte individen exempelvis vara: en rasifierad slangpratande arbetare, vars rötter kopplas till Afrika. Svarthet är därför på många sätt förknippat med stereotypa förväntningar.

Ordet svarthet innehåller därmed på ett sätt begränsningar eller rättare sagt ramar. De ramarna blir svarta kroppar ofta placerade i och de är utanför vår egen kontroll. Många gånger lägger även afrosvenskar dessa ramar på varandra. I kontrast till USA har även Sverige andra fördomar och stereotyper kring svarta svenskar. Dessa fördomar formas till attityder som kommer i uttryck på olika sätt. Några exempel är hur föräldrar kan hindra sina barn att leka med de svarta barnen på lekplatsen. Det förekommer även att svenska vita barn skriker “bajs” till deras svarta vänner. Hur man valt att koppla avföring till en människas utseende visar på hur människor tidigt kan smutsgöra och förminska den svarta hudfärgen.

Hosea berättar: “Vanliga kommentarer jag ofta får höra är att vi är lata, luktar illa och är högljudda. Människor har börjat tala engelska med mig innan jag fått presenterat mig ordentligt. De har alltså antagit att jag inte kan tala flytande svenska utan brytning. Redan när jag hälsar och säger mitt namn så kommer frågor direkt kopplat till mitt ursprung och hudfärg: ”Vilket speciellt namn, vart kommer du ifrån eller vart kommer dina föräldrar ifrån? Oj, vilken stor familj du har! Kan du bränna dig när du solar? Syns tatueringar på din hud?”

Hosea fortsätter: “Det är jobbigt att en alltid måste bli bedömd av sin omgivning på grund av sin hudfärg. Det känns som att en representerar den svarta befolkningen i Sverige hela tiden och en måste vara på sina tår. Minsta lilla snedsteg så har en förstört för alla.”

Alazar säger: “Det är som att en är inte något mer än förväntningarna, att en är en stereotyp oavsett vad. Du kan jobba dig upp i finansvärlden, vara klädd i en fin kostym varje dag, men allt kan ändå falla ihop när som helst för att du förväntas bete dig på ett visst sätt. Under hela min uppväxt har jag fått brottas med frågan om jag är svart nog i Sverige, Etiopien och USA. När jag säger det menar jag exempelvis att folk inte förväntar sig att jag ska prata som jag gör, bete mig som jag gör eller lyssna på den musiken jag gör. Jag hade känt mig utanför för att jag var svart under hela min uppväxt och en dag räckte det inte för någon av “sidorna”. Helt plötsligt behövde jag bevisa att jag var svart och det var då det började ta emot. Konstigt nog innebar detta mer slang, en annan klädstil och attityd bara för att jag skulle hålla mig inom ramarna för vad en stereotyp svart person gör på film.”

Alazar fortsätter: “Ju äldre jag blev, desto mer förändrades förväntningarna på mitt beteende och min kunskap. Det kunde typ vara en sådan här kommentar: ”Vad då? Visste du inte att detta hände 1885 i Etiopien? Bryr du dig inte om dina rötter?”

Som att jag är ett uppslagsverk. Jag har alltså fått kritik för att vara svart och för att vara vit. Hur går allt detta ihop ens? Jag har aldrig fått höra att någon av mina vita svenska vänner har behövt uppleva det här. Om man skulle vända på det och säga “Va? Lyssnar du inte på Coldplay? Du är ju vit?” Då hade det helt plötsligt varit märkvärdigt.  Det känns som att folks fördomar lever kvar oberoende av vilket jobb jag har, oavsett hur felfri min svenska är eller vilken musiksmak jag har. Det räcker med att en låt med rapparen Jay-Z spelas på radion inne på kontoret för att allt man har byggt upp raseras på fem sekunder.

Det finns också fördomar riktade till den svarta fysiken i sig. Svarta människor ska vara riktigt bra löpare, de förväntas vara fysiskt överlägsna alla andra. Det finns även föreställningar kring svarta mäns privata delar, då människor antar att de skulle vara ovanligt mycket större än andra och därmed också klassas som “vilda” på det området.

Alazar exemplifierar: “Jag brukar få ställa mig i hörnet i pissoarer för folk undrar om myten om de svarta bestarna stämmer och de skäms inte för att kolla. Dessutom är det alltid ett av de första skämten som dyker upp om ens svarthet. Det förväntas också att en ska vara okej med skämtet för att det anses vara en komplimang. Jag tar det som en förolämpning, för att återigen så nedvärderas jag och allt man ser är min fysiologi. Jag ses som ett djur på zoo. Inte en människa“.

Detsamma gäller även svarta kvinnor där människor ofta räknar med att de ska ha stora rumpor och fylliga stora läppar. Dessa fördomar vidareutvecklas då människor också kan förvänta sig att svarta kvinnor ska “prestera galet bra” i sängkammaren. Eller vara bra på att dansa eller i det här fallet, kunna twerka riktigt bra.

Men för att vi ska ha någonting att förhålla oss till så kan vi beskriva en person som svart, eftersom personen ifråga har i sin direkta familj kopplingar till Afrika (kan även ha sina rötter i Latinamerika, Nordamerika och Karibien som följd av slavhandel och kolonisation). Den fysiologiska aspekten är svår att undvika då många med ovanstående ursprung KAN ha ett svart pigment (det svarta pigmentet är dock en bred skala i olika hudtoner) i kombination med ett afrokrulligt, krullig eller vågig hårtextur.

MEN, detta gäller långt ifrån alla svarta människor, eftersom vi som individer också ser olika ut.

Alazar Keiredin är student, grafisk designer och en del av duon Brus Podcast: Bruspodcast.tumblr.com 

Hosea Waore är en autodidakt filmare. Hans arbete har bestått av kortfilmerna LINA 2012 och Drömfångaren 2015. Nu arbetar han vidare med en animerad dokumentärfilm om hans familjs ursprung.

 Salem Yohannes är samhällsvetare, entreprenör och dansare. Aktuell som föreläsare med kandidatuppsatsen “Don’t Touch My Hair” som belyser vithetsnorm och diskriminering mot afrosvenska kvinnor.