Jag befinner mig i Malmö för att lyssna på museologen Ana María Bermeo Ujueta. Föreläsningen utgår från Ana Marías upplevelser av arbetet med utställningen En sårad dröm. Utställningen handlade om migrationens erfarenheter och visades först på Moderna museet. Utställningen genomfördes i samarbete med organisationen Individuell Människohjälp och deras projekt S.A.Y (Stories Art Youth). S.A.Y arbetar med delaktighet och konstnärliga uttryck.

Föreläsningen, som mer liknade framförandet av ett manifest, riktade kritik mot institutioners rasism, vithet och användande av alibin.

Något som chockerade Ana María var uttalanden från tjänstemän inom museisektorn som uttrycker en elitistiskt och rasistiskt förhållning. Ett exempel är en chef för en institution, som dessutom sitter i flera styrelser, om antagningsprocessen i skolan: “det går inte ens att läsa ansökan från andra kulturer och man känner inte igen deras uttryck”. En annan tjänsteman: “exilkonstnärer och exilpoeter tillhör kanske biblioteken. Svenska institutioner är till för att upprätthålla konsten precis som den är”. Båda uttalanden kommer från chefer på stora konstinstitutioner.

Ana María säger att “många har i många år uttryckt sig kring mångfald, inkludering och integration”. Ord som ingen ifrågasätter inom institutionerna. Istället sker arbetet i form av “välformulerade dokument som hamnar på hemsidan och stannar där. Ana María fortsätter med att tala om att problemet ligger i att institutioner stänger dörrarna för konstens möjligheter, ”konsten ger oss perspektiv och öppnar dörrar. Dörrar som institutionen sedan stänger”. Museerna är homogena och exkluderande, vissa konstnärer har en självklar plats i institutionerna. Ana María säger att vissa har till exempel gått i skolor som ger tillträde till institutionerna och andra har även släktingar som har gått i samma skolor som ger tillträde.

I sitt arbete på museet har Ana María bland annat kontrakterat Interfem i Malmö för att de skulle genomföra ett normkritiskt workshop med museets personal. Efter det kunde hon se att personalen lärde sig nyfikenhetens gränser. Nyfikenhet är för Ana María ett dolt uttryck för kategorisering och rasism. Kategoriseringen av människor, påminner Ana María oss, är ett arv från Linné och som genomsyrar det svenska samhället. Hon exemplifierar hur denna typ av kategorisering fungerar: journalisterna som intervjuade de medverkande i utställningen var upptagna med att fråga om de medverkandes bakgrund istället för deras konst i utställningen. Journalisterna intresserade sig mer för ursprung, uppehållstillstånd, antal flyktningar, hur många asylsökande? Konstnärerna ifrågasatte journalisten och ställde motfrågor. Var det någon som frågade journalisten var hen kom ifrån? Varför börjar inte journalisten med att berätta var hen kom ifrån.

*

Efter föresläsningen sätter vi oss och pratar kring strategier för att arbeta inifrån institutionerna.
Museerna bör värna om förändring och kanske, säger Ana María, är deras nuvarande arbete inte relevant längre. Institutionerna anser sig lida av teoretisk ångest på grund av alla begrepp som är omlopp, “det innebär att institutionerna inte kan komma ikapp dagens normkritiska perspektiv”. När institutionerna inser att de inte är så kunniga som de trodde, då borde de jaga efter svar och öppna för röster där de blir ifrågasatta, säger Ana María. Hon berättar att hennes aktivism handlar om att vara en synlig block som hela tiden utmanar strukturerna på institutionen. För henne är aktivism en rörelse som förespråkar en aktiv handling, ”som en möjlighet att använda sig av konfronterande åtgärder för att stödja något man tror på”.

Vad ska vi göra för att motverka museernas stängda rum?

Museerna släpper inte ifrån makten. Som tjänsteman måste en se upp med att bli inte konformist. Om jag till exempel vill att någon annan gör en visning, någon som inte har med konstfältet att göra, ska jag försöka få igenom det och kunna argumentera varför det är viktigt. Jag har försökt göra det men det visas ingen intresse alls ännu.

Hur har du mött på motstånd inom institutionen?

Inför utställningen med S.A.Y. skulle rum bokas i organisationens produktionssytem. Jag fick datum när rummet kunde användas för utställningen och så plötsligt blev rummet uppbokat. Detta kallar jag passiv aggressivitet. Motståndet skedde genom små men effektiva sätt. Jag bestämde mig till sist för presentera utställningsprojektet för personalen. Min chef såg att det var ett viktigt projekt och efter det gick det lättare. Det fanns ingen tilltro till utställningsprojektet från början. Hela produktionen var marginaliserad.

Du tror på det konstnärliga uttrycket?

Absolut! Det konstnärliga uttrycket behöver inte godkännas enbart av en institution eftersom det tillhör alla. Visst värnar institutionerna om konsten, men som den har varit. Institutionerna hinner inte komma ikapp eftersom de flesta verkar vara rädda. Kanske är de rädda för att förlora sin identitet och position som dem som ”värnar om konst”. Det är kanske dags för en ny museologi, där museernas roll i samhället utvecklas, inte bara för att värna om arvet utan för att uppmuntra skapandet av ett arv som speglar exakt vilka vi är. Därför nämnde jag att jag tror på museer som ”mötesplats”, alltså som ett forum som öppnar upp för alla, som speglar samhället vi lever i – och inte samhället som det var, utifrån någons specifik synvinkel. Kanske drömmer jag om något annat som helt enkelt inte finns ännu… En plats där man kan skapa sin egen konsthistoria.

Du säger att vi borde skriva vår egen konsthistoria. Vad menar du med det?

Du har en egen konsthistoria, men det gäller att ha tillgång till det. Din historia representeras inte i institutionerna, därför måste du skriva din egen konsthistoria. Frågorna som är viktiga här: Hur ska vi ta tillbaka? Ska vi äga? Ska vi ta tillbaka? Ska vi göra annat?
Vi litar för mycket på att ge makten till institutionerna. Man litar på att man vill ha institutionernas bekräftelse. Moderna har sin samling men den ser ut som den ser ut. Konstnärer som släpps in är duktiga efter västerländska sammanhang och definitioner.

Institutionerna ska inte definiera dig. Museet bekräftar det man tror man kan om konst och det man tror man inte kan. Det som händer är att museet bekräftar att man är dum om man inte förstår. Museet säger att du behöver en nyckel för att förstå minimalismen till exempel. Museet säger att den som institution har rätt och äger kunskapet.

Hur går det ihop med att du riskerar användas som alibi inom institutionen?

Jag var volontär åt SAY under arbetet med utställningen och arbetade annars på halvtid som värd på museet. Jag fick inte betalt för arbetet med utställningen och jag tillät det. Men jag ångrar det inte för jag trodde på utställningen. Och jag kan se, utifrån min position som både akademiker och aktivist, att jag kan med små steg ändra. Genom att ha en fot i institutionen och en fot i självorganiseringen kan jag möjliggöra för olika sorters arbete och strategier. Jag tror att förändring måste ske även på individnivå som i bearbetandet av mina museikollegor. Ett exempel är händelsen med Showan. Jag föreslog att museet skulle stänga under demonstrationens timmar för att ge möjligheten för personalen att solidarisera sig.

På worskhopen sa Interfem att det var tröttande att utbilda det vita konstrummet. De behövde paus efter workshoparna. Men det vita folket behöver utbildas. Och vi behöver en paus, liksom vi behöver ha vår egen plattform där vi inte behöver förklara och tillfredsställa folks nyfikenhet.

*

Jag och en vän tog tåget från Stockholm bara för att lyssna på Ana María. På något sätt manifesterar vår resa fram och tillbaka för 40 minuters föreläsning ett behov av dessa berättelser om aktivism som förändrar konstinstitutioner inifrån. Hur och på vilket sätt utförs ett sådant arbete i det dagliga?

Samtalet rörde upp flera frågor. Vilka strategier finns när det aktivistiska arbetet riskerar ätas upp av en institution som sedan kan använda både Ana María och hennes arbete för att visa att museet ägnar sig åt “mångfald”?

Vilka tjänar på att ställa ut en marginaliserad och utsatt grupp som migranterna är? Jag och min vän försöker förstå det aktivistiska i Ana Marías arbete. Har vi missuppfattat henne? Eller är vår definition av aktivism ensidig? Vi vrider och vänder på detta hela vägen tillbaka till Stockholm. Vi pratar om hur vi själva har arbetat mot strukturer på ett inifrån-perspektiv som skulle kunna vara aktivistiska enligt Ana Marías sätt. Genom att lyfta och belysa vissa perspektiv som lönesättning, städarnas villkor, hur representationen ser ut bland personalen. Att vara gruset i skon i det vardagliga administrativa arbetet.

Jag funderar efteråt om det är så att Ana Marías aktivism handlar om att ta ansvar. Att hon har möjlighet att förändra inifrån och den möjligheten har hon ansvar för. Hon pratar mycket om ideologi, man måste fortsätta kämpa upprepar hon och hänvisar till Audre Lorde som säger att ilskan är full av information och energi. Jag tänker att det svåra är att arbeta långsamt i ett byråkratisk organisation. Det är långt ifrån den knutna näven på torget-aktivismen, men nog knyter Ana María näven på museet och finner energi i ilskan.

*Föreläsningen var del i serien Queera strategier för konstproduktion, arrangerad av Konstitutet i samarbete med curatorerna Ellen Suneson och Julia Björnberg.

Macarena Dusant är konstvetare (snart) fil. mag. vid konstvetenskapliga institutionen, Södertörns Högskola.  Aktuell med en bok om nyanlända konstnärers villkor i det svenska konstfältet.