Vad skriver du?

Just nu är jag på semester och bär med mig en svart anteckningsbok där jag skriver ner lite diktutkast.

Annars arbetar jag på en essä om Anna Odell, och en om Buck Mulligan som inleder James Joyce roman Ulysses. Jag har alltid tyckt det varit konstigt att denna bifigur inleder romanen men har en teori varför, som jag funderar över.

Är det inte ensamt att sitta och skriva?

Det är underbart ensamt att sitta och skriva, det är då jag får kontakt med mig själv, mina tankar.

Jag känner mig fri, jag känner mig som mig själv.

Att skriva är att komma vidare i sina tankar. Jag kan känna mig mer ensam i ett stort sällskap. Men det är stundtals också frustration, hårt arbete, slit när det inte går bra.

Drömmer du i bilder eller ord?

Jag drömmer i färgfilm, med ljud till. Ibland drömmer jag ord som jag kan använda som ” jordkattegrönt ” eller sweetforehead. De bästa drömmarna jag haft  har bestått av musik, fantastiska körverk.

Hur står betydelse har språket för att vi ska kunna nå sanningen?

En svår fråga för den beror på vad vi menar med sanning. Om det är var och ens personligt upplevda sanning är det förstås oerhört viktigt att språket är uttrycksfullt. Om det är en vetenskaplig text är det naturligtvis också av stor betydelse att språket är stringent.

Finns det någon moral i ditt skrivande?

Ja, i den meningen att jag försöker nå så långt jag kan i mitt skrivande, i mina tankegångar. Inte ge upp. Försöka tänka nytt, skriva nytt, och en annan sak jag funderar över: gör mitt skrivande världen till en sämre eller bättre plats. Det kan ju vara en hybristanke, att ens skrivande över huvud taget  skulle  göra någon skillnad. Ändå kunde jag inte låta bli att fråga som jag gjorde en gång, sprider jag ordförmörkelse? Bidrar mitt mörka skrivande till att svarta tistelfjun tar sitt fäste i människornas sinnen?

Eller kan det innebära en lättnad? Att beskriva lidande, att erkänna att det finns, att låta det få en plats.

Jag funderar mycket över detta.

Och också över frågor som: Vad har jag rätt att skriva om, vad kan jag egentligen yttra mig om?

Vem skriver du för?

För alla och för ingen. För mig själv. För alla ensamma. För dem som vill läsa det. Ingen är tvungen. Det är en stor frihet.

Varför skriver du de texter du skriver?

Någonting fångar mig. Någonting gör ont. Någonting är outhärdligt. Eller vackert. Jag minns något. Jag kan inte låta bli. Jag försöker lösa ett problem som är olösligt. Min blick, min syn. Skrivandet har också med dödsmedvetandet att göra. Viljan att lämna ett spår.

Har du haft ångest för något du skrivit?

Skrivandet har snarare dämpat eller upplöst ångest, sorterat kaos. Men en bok, Claires leende, om en ung flickas självmord ville jag inte att många skulle läsa. Jag är stolt över att ha skrivit den, men har ändå denna inställning känslomässigt.

Vem vill du ska besvara denna enkät?

Lina Hagelbäck.

Eva Ström är 68 år och debuterade som poet vid 30 års ålder. Hon utbildade sig till läkare men övergick vid 40 års ålder till att bli författare på heltid. Hon har skrivit poesi, prosa, dramatik och kritik och översatt Shakespeares sonetter. Senaste boken är en diktsamling: “Utskuret ur ett större träd” från 2013.