Vad skriver du?

Just nu på en självbiografiskt inspirerad essäroman om sex och kärlek och queer och porr på äldre dagar, illustrerad av min sista mans skitsnygga bilder på våra gamla rynkiga kön och kroppar. Annars deppar jag över att Stockholms stadsteater inte verkar bry sig om min pjäs “Nina och Simone”, en feministisk-musikalisk spökföreställning med Simone de Beauvoir som huvudgestalt.

Dock ska Linda Skugge ge ut den som bok på sitt förlag constant reader i höst. Jag är henne oändligt tacksam för detta, hon är ju så jävla bra såväl som författare, redaktör, polare och “kulturentreprenör” (detta jobbiga ord, själv är jag värdelös på sånt, jag avskyr min tvångsbildade firma Lilla Mamma AB, eller rättare sagt handhavandet av den med alla papper och kvitton, detta trots att jag förstås har en smart kvinna som sköter den).

Är det inte ensamt att sitta och skriva?

Nej. Det är ju bara då man kan skriva. Och jag har oftast P1 på som sobrilbesläktat sällskap eller ordbrus i bakgrunden. Sen har man ju en massa folk och fä i hjärnan mest hela tiden. Och jag känner att jag tillhör en flock av svenska, skapande, fantastiska haggor – inkluderande även en hel den manliga och androgyna sådana.

Drömmer du i bilder eller ord?

Både och. Fast mest scener, tror jag. Som oftast gäller saker och människor eller djur som försvinner och måste letas upp eller redas ut eller omhändertas på olika vis. Handlar om känslor av oförmåga, förvirring och maktlöshet.

Hur stor betydelse tror du att språket har för att vi ska kunna nå sanningen?

Jösses, det finns så många språk och så många sanningar. Men ett bra språk är en förutsättning för att en ska kunna ljuga och stjäla så pass övertygande och präktigt att en når någon sorts sanning för sig själv och för dem som står en närmast.

Finns det någon moral i ditt skrivande? Om ja, på vilket sätt?

Nej, tror inte det i alla fall. Moral hör framför allt hemma i handlingar.

Vem skriver du för?

Mig själv i olika åldrar, skepnader och identiteter. Eller, med Aase Bergs ord, för “den ursinniga kvinnoblobben som drar runt i utspridda atomer men som kommer, jag lovar, kommer att samla sig”.

Varför skriver du de texter du skriver?

Tja, ingen annan gör det ju. Och av allmän skrivklåda och språkglädje. Lite också som upplysningsprojekt, pretentiöst nog.

Har du haft ångest för något du har skrivit? Isåfall, vad och varför?

O ja. Men det är bara nyttigt. Det ska gärna kännas lite pinsamt att skriva, skönlitterärt alltså. När det kommer till journalistik har jag haft rätt mycket ruelse när det har visat sig att jag har haft fel några gånger och det inte har kunnat gå att rätta i mediearkiven.

Vem vill du ska besvara denna enkät?

Lidija Praizovic.

Nina Lekander är journalist, författare och översättare; sedan flera decennier halvtidsanställd på Expressens kulturredaktion. Har skrivit tre feministiskt inspirerade pjäser varav ingen hittills nått scenen. Dock finns ett antal publicerade böcker, den senaste under titeln Hästar, män och andra djur. Den kommande har arbetsnamnet Jag älskar dig tillräckligt mycket för mitt eget bästa.