Politik/Kulturdebatt

Allt åt Allas feministiska kampgrupp i Stockholm ser en vänsterdebattör som svänger till höger, och hamnar i grumliga vatten.

I Sverige får inget annat än invandring diskuteras. Den som inte är motståndare till invandring, eller åtminstone inte vill diskutera den så kallade ”volymfrågan” kallas för åsiktspolis. På Göteborgspostens ledarsida pumpas dag efter dag ut direkt rasistisk propaganda som beskriver tiggare som kriminella och invandrare som dyra. I Expressen och Svenska Dagbladet följs det upp med metadiskussioner om åsiktskorridoren som beskrivs som för smal och där ingenting får yppas om invandrare. Diskussioner som går helt på tvärs med verkligheten. Om någon politiker vid något tillfälle skulle vilja prata om något annat än invandring, eller till exempel inte vill säga något alls vid något tillfälle beskrivs de som hukande knähundar tuktade av feminister och vänsterextremister.

Hur de helt kan ha missat att åsiktskorridoren i Sverige uteslutande består av de egna tidningarnas borgerliga ledarsidor är svårt att förstå. Är det verkligen så att de, som kontrollerar hela medielandskapet i Sverige, sitter och gnäller över att inte alla håller med dem?

Senast i raden av metadebattörer finns Lotta Gröning. I en krönika från den 15 augusti i Expressen beskriver Gröning ett Sverige i sönderfall. I efterdyningarna av ett tragiskt knivdåd på IKEA några dagar tidigare målar Gröning upp ett Sverige som allt mer polariserats. Politiker som inte vill prata om invandring skyddas i Grönings världsbild av åsiktspoliser som stämplar folk som rasister så fort de kommer åt. Ordet som används är ”partietablissemanget”, men det skulle lika gärna kunnat stå ”sjuklövern” som är det begrepp Sverigedemokraterna (SD) använder för att beskriva samma sak. I Grönings värld borde statsministern gett sig ut och kommenterat ett mord, bara därför att den som begick det hade mörk hudfärg.

Om detsamma gäller övriga knappa nittio mord som begås i Sverige varje år förtäljer dock inte historien.

Lotta Gröning menar att det är hemskt att det blivit en spricka mellan människor i Sverige och att vi borde börja närma oss varandra i stället för att kasta glåpord efter varandra. Men sanningen att säga så har vi redan pratat jättemycket med varandra. Vi har försökt, och försöker, till och med prata med de som hotar, misshandlar och diskriminerar oss. Vi argumenterar föredömligt mot hävdandet av osanningar som sprider en politik som skadar oss, som hotar oss till livet. En politik som understödjer och validerar en gerilla av sympatisörer för vilka kvalitet i argumenten och intellektuell hederlighet är oviktigt. Oviktigt eftersom de aldrig haft som ambition att följa det civiliserade samtalets regler. De ljuger. De förlöjligar. De hotar. De sätter kors i rabatter och tänder eld på dem. De misshandlar människor. Med Våld. De försöker bränna ihjäl barn.

Det går inte att vinna med hederligt spel ifall din motståndare fuskar. Vi har försökt länge, men nu vill vi inte spela längre. För faktum är att Sverige skulle må bra av betydligt mer polarisering. Att de som inte håller med rasister och fascister ställer sig upp och säger ifrån. Det vore bra om en ordentlig spricka verkligen öppnade sig mellan de som tycker att alla människor har rätt till sitt liv och de som tycker att bara de själva ska få ha rätt till ett tryggt liv. För problemet i Sverige idag är inte att rasister kallas för rasister. Problemet är att rasister bränner kors utanför asylboenden och försöker sätta eld på ställen där det ligger barn och sover. Att fattiga EU-migranter knivhuggs, får syra kastad på sig och att de utsätts för mordbrand.

Det här är något som måste stoppas, så snart det bara är möjligt.

Vi vet redan vad som krävs för att sätta stopp för fascism när den lämnats orörd för länge. Senast behövdes ett världskrig och många miljoner människors död för att få slut på mördandet och våldet från ultrahögern. Det tog lång tid innan liberaler och konservativa förstod vad som väntade den gången. En snäll och beskedlig borgerlighet stod med mössan i hand och hjälpte Hitler till makten. 

Så länge kapitalet är ohotat bryr sig knappast de vita männen i styrelserummen om vilken diktator som sitter på makten. I Spanien, Grekland och Portugal fick fascistdiktatorerna sitta kvar även efter andra världskriget, eftersom de bara förtryckte människor i det egna landet. Den linje som borgerligheten hade då, drivs fortfarande på borgerliga ledarsidor landet runt idag. ”Sitt i båten, ta in SD i finrummen så att en stabil borgerlig majoritet kan säkras i riksdagen. Än finns det många skatter att sänka och många sociala trygghetsförsäkringar att slopa.”

Sedan år 2000 har skatteintäkterna minskat med 248 miljarder genom skattesänkningar som framförallt kommit de redan rika till del. Arbetslösheten och fattigdomen har ökat kraftigt under den här tiden som en konsekvens av en nyliberal politik som förts, först under Göran Person och därefter under Fredrik Reinfeldt. Det är en massiv omfördelning från arbetare till kapitalägare som skakat välfärdssamhället i grunden. Det enda sättet det är möjligt att genomföra så här stora försämringar på, är om de som utsätts för försämringarna inte riktar sin ilska dit den hör hemma.

Det som gör att SD framgångsrikt kan utnyttja denna situation för att driva sin människofientliga agenda är att alla politiska partier som varit delaktiga till försämringarna är i stort behov av att peka ut en syndabock, vem som helst som gör att de själva inte behöver ta ansvar för den politik som försatt oss i den situation vi är i dag.

Så länge vi pratar om tiggare pratar vi inte om angreppet på hela arbetarklassen som nu pågått under lång tid. Så länge invandrare kan pekas ut som skyldiga för välfärdsstatens fall, går politiker och kapitalägare fria. Det är också främst här vi behöver en spricka. Det behöver uppstå en djup spricka mellan arbetare och kapitalägare, där de människor som har gemensamma intressen kämpar emot dem som likt vampyrer försöker livnära sig på deras blod.

Men i Sverige får inget annat än invandring diskuteras. Här ska invandrare och fattiga människor göras skyldiga till att arbetslösheten ökat, att välfärdssystemen dränerats på pengar och att sjuka tvingas ut i arbete trots att de inte mår bra.Så länge sprickan går mellan arbetare med olika etniskt ursprung, är sprickan något bra, tycker ledarsidornas debattörer. Det är bara när sprickan öppnar sig där den riktiga konfliktlinjen går som ropen kommer på sammanhållning. När arbetare med olika etniskt ursprung håller ihop och kämpar tillsammans då hörs vargarna yla från ledarsidor och krönikor.

När det gäller Håkan Boström, Ivar Arpi och Per Gudmundsson är det lätt att förstå varför de driver denna agenda, men varför Lotta Gröning springer ärenden åt dem som vill ha det på det här viset är svårt att förstå. Kanske är det så att det inte går att tjäna två herrar. Lotta Gröning som tidigare synts i mediesammanhang betitlad vänsterdebattör tycks nu ha kommit helt till ro som krönikör på borgerliga Expressen där kapitalets intressen går före människors rätt till liv.

Allt åt Alla Stockholms feministiska kampgrupp.