I låten ’Får aldrig tro’ av Umeåbandet Invasionen går refrängen: Jag är så less på den nya tiden, jag är så less på ett själlöst liv, jag är så less på alla tvivel, vi får aldrig tro på nå’t. Jag återkommer ganska ofta till den låten eftersom att den berättar något jag själv upplevt. Det finns en kvävande hopplöshet i luften idag, doften av finanskris och krossade drömmar, och en tomhet i kapitalismens historielöshet. I malströmmen av plattityder, politiska floskler och massproducerad kultur drunknar vi unga innan vi ens lärt oss att simma. Cynismen har blivit standard och bittra skämt haglar för att göra tillvaron dräglig medan vi är rekordmånga som vet att världen ändå är på väg käpprätt åt helvete. Samhället säger att vi är fria som individer att skapa vår egen framtid och vår egen identitet men det klingar falskt i en värld där vår framtid nedsolkats av storbankernas slirande och politisk slapphänthet. 

I denna soppa finns det en vilsenhet som skapats av ett samhälle som förändrats i en hisnande fart. I strävan efter att ge individen frihet från påtvingande strukturer har ett hålrum uppstått där människor manas till det nyborgerliga slagordet ”valfrihet”. Vi ska inte bara välja vilken vårdcentral eller pensionssparande vi skall ha, utan hela vår identitet. Född på en ort som du inte trivs med? Flytta och träna bort din dialekt. Född med en religion du inte vill ha? Byt religion eller bli ateist, eller dyrka en sci-fi bok. Ogillar du din samhällsklass? Utbilda dig, skaffa ett bra jobb och arbeta dig uppåt.

Pappa Kapitalism bryr sig inte som förälder, du är fri att göra vad du vill och ta ansvar utifrån dina egna framgångar eller misslyckanden. För att hjälpa dig har Pappa Kapitalism bakbundit hela världens politiska system till att bara handla om pengar och slå ett blint öga till all orättvisa och alla strukturer som existerar fortfarande idag. Ett blint samhälle med guldfiskminne, där allt är till salu och inget är heligt, det är den postmoderna drömmen.

Den ultimata bilden av identitetsdesperationen skymtar jag i en särskild grupp i majoritetsamhällets vita, manliga centrum: hipstern. Den står på sidan av identitetslöshetens avgrund och greppar efter en livboj. Hipstern låter sitt skägg växa ut, stickar sin egen tröja och dricker alternativ soja-mocha-latte på rättvisecafé. ”Subkulturen” letar sin individuella identitet utifrån en priviligierad position i storstadsmiljö och väljer valfritt ett stort utbud av ”genuin” kultur i surdegsbakande och microbryggt öl. Trots sitt idoga arbete för att framstå som en individ är hipstern en del av ett tydligt kollektiv, rotad i sin rotlöshet.

Samtidigt utrotas lokal kultur av den konstanta urbaniseringen och kommersialiseringen. Lokala dialekter och mindre språk försvinner till förmån för den grå massans bekvämlighet. Jag märker själv att jag gärna talar engelska istället för svenska. Sydsamiska har jag inte ens fått lära mig. Lokala mattraditioner plockas upp av företag och paketeras på ett attraktivt sätt medan orten där seden kommit ifrån avfolkas. Några få platser anses vara nog intressanta för att ”förtjäna” turism men förlorar ändå byskolan och vårdkliniken. Vår kultur säljs till högstbjudande men utrotas lokalt i en kulturens gentrifiering.

Att den ultrakonservativa nationalismen gror i skuggan av detta är inget mirakel. Istället för att leta sin egen identitet är fascisterna övertygade om att det bara finns en sann, genuin identitet som bör bäras med stolthet av alla i samhället – Allt annat skall utraderas. Nu återstår bara en fråga: Förmår socialdemokraterna att bemöta denna utveckling eller skall Pappa Kapitalism blint leda oss i fördärvet?