Freke Räihä replikerar på Lidija Praizovic om en långstrump som vi får lurade i oss vara värsta klasskämpen, men som i själva verket är så borgerlig att man storknar.

Lidija Praizovic skriver en artikel i Aftonbladet under rubriken ”Arbetarklassens bästa kompis” om bland andra Pippi Långstrump (vars samlade berättelser bara råkade ha kommit ut på Rabén & Sjögren ganska precis) om hur viktigt det är att arbetarklassen — Praizovic fokuserar på de som kodas till kvinnor — borde uppfostra våra barn till en avbild snarare mer lik Pippi Långstrump än hennes grannar, de ängsligt tillrättalagda Annika och Tommy Settergren.

Jag vet inte riktigt. Annika och Tommy är visserligen inga särskilt bra förebilder när det gäller en modern människa (ett begrepp, som liksom synen på vad bra litteratur är, förskjuts genom tiden, de litterära gestalterna är visserligen gamla men just dessa föddes i ljuset av ett 40-tal i förändring en förändringen i ett slags langettsöm — ursäkta den märkliga metaforen, jag föreläser mig lätt i nya ämnen och jag har tolkat den återvändande rörelse som historien gör genom att använda denna bild i relation till text och väv). Men Pippi Långstrump är verkligen inte heller någon fungerande förebild. Inte fullt ut utan snarare komplex, mänsklig — som en saga. Å ena sidan fungerar hennes exempel som ett stöd för utvecklandet av självständighet och en vilja att motgå en förlegad och smaklös normativitet, samt! — att det går att utläsa hur den förhärskande synen på barn som mindre värda genomsyrar vårt genomruttna samhälle.

Jag undrar, hur skulle en enskild persons klassresa kunna förändra världen? Något som Praizovic, jag och många med oss, skulle vilja. Förändra något alltså. Är inte steget ”upp” till medelklassen en egoistisk dröm om egen trädgård och ett gödande av bankväsendet genom studielån, bostadslån, privatbilism? Bankväsendet som i princip är högst delaktig, i betydligt högre nivå än oss andra — att stå utanför kapitalismen är lika dödsdömt omöjligt som att diskutera politik med en ”Sverigedemokrat” — i det omoraliska spel som förgör all möjlighet till liv på lång sikt.

Smaka på den fasta frasen ”ekonomiskt oberoende”, alltså att inneha sådana monetära tillgångar, så mycket pengar, att en aldrig någonsin behöver tänka på ett inköps värde eller behov. En kappsäck full med guldpengar — antagligen stulna från andra (Pippis pappa är pirat och kolonialistisk, om än demokratiskt vald på grund av sin häpnadsväckande styrka — en idé som ligger kolonialisterna varmt om hjärtat, härskare över en ö i Söderhavet). Ett enormt arv. Liksom har Pippi en självägd bostad införskaffad utan synbar ansträngning, inte hyresrätt eller en plats som egentligen kan anses vara bankägd. En egen häst, en dröm för många — inte minst de som internaliserat den forna överklassens exklusiva hållande av hästdjur, alltså inte för att bruka åkermark eller dra kärror utan för att förflytta sig i rent nöje, som sport i skog och hedmark eller vid jakt på egen mark. Samma tanke om att äga en häst lever kvar i denna glamourösa dröm om att vara lika fin och bra som överklassen. Ett rent förräderi.

Mina barn har haft samma drömmar om sockerätande hästar och eftersom drömmen om Pippi Långstrump i hög mån samtidigt representerar självständighet, ansvar och andra grundläggande anarkistiska värden så lägger jag inte ut saken så för dem om det. Däremot ställer jag mig generellt kritisk till husdjur som fenomen och den ambivalens som makt kontra ansvar det förpliktigar till. Maktmissbruk är ju sällan något som kommer som en överraskning.

Men Pippi själv då — den bortskämda överklassmänniska som hon är, med sin bossiga stil och det nonchalanta förhållande till egendom som bara de reellt besuttna uppbär. Den låt-gå frihet hon möter livet med är å ena sidan just en sådan attityd som generellt och ytligt sett återfinns i den icke-arbetande klassen, hos stureplansbarnen. Varför är det ett ideal? Å ena sidan bohemen som rör sig i en flykt utan ansvar — läs exempelvis Anna ”Trylle” Petris artikel ”Hvordan kan du se normal ud efter sådan en opvækst?” i Information — å andra sidan det med frihet genomsyrade lugn som oberörbarhet konstruerar — i Pippis fall representeras det sociala arvet (överklasspappas kontakter med snut eller advokat) dessutom av det genetiska, alltså Pippis enorma fysiska styrka. Hon står med dessa attribut utanför de samhälleliga ramarna, en superhjälte, med ett ofrivilligt utanförskap. Ett utanförskap som omfamnas av barn (och poeter) vilka står som främmande andra inför en skitdryg och komplicerad värld. Nej, hellre då behålla sin ungdomliga vishet, hellre fortsätta att vara 9 år gammal, innan världen tränger sig in med sin smuts innanför huden.

Men om något i världen ska förändras så måste det finnas en kollektiv bas, inte bara en mängd lösryckta individualister. Pippi Långstrump tar chanser för att hon inte är påverkbar från yttre stimuli, men samtidigt nyfiken och ifrågasättande — betänk det klassiska ”det har jag aldrig provat tidigare så det klarar jag helt säkert” som tillskrivs Astrid Lindgrens Pippi. Befriande och någonstans eftersträvansvärt — som läsning är det orimligt just befriande med Pippis ständiga brott mot de sociala reglerna. Som oftast är rätt löjliga ändå. Vadå inte peta sig i näsan? Jag har ju skräp där. Men den som har för mycket att förlora då? Eller är det bara giltigt för den som har allt eller inget alls har. Vad skulle mina barn tycka om jag slutade tramsa runt med lönearbetstjafs för att försörja mig som poet? Skrattretande. Vi skulle bli bostadslösa vecka två. 

Att drömma om att alla borde uppfostras i Pippis anda känns lite kräkfärdigt, något uppdrömt i brist på frihet — men en djupt borgerlig dröm. Inte det bildningsideal som Therese Bohman i Expressen representerar med sin artikel ”Klaga inte på den duktiga flickan”. Där hon beskriver samma historielösa tidsanda som fört järnrörshögern in i politiken på riksnivå. Utan de ambitiösa och drivna, utan en allt mer bildad arbetarklass, hade lilla Svea varit en soptipp och utan normbrytande pionjärer hade vi inte heller haft röster som Bohman eller Praizovic och de hade inte haft möjlighet att få synas i offentligheten — kanske inte heller en tölp som jag hade getts den uppmärksamhet som publiceringen av denna text innebär.

Det går att väga världen mot annat fantastiskt som vi måste läsa in i fenomenet Pippi Långstrump. Hur författaren bakom återberättar hur berättelserna om prinsessan Långstrump har hjälpt flickor att bli starka kvinnor, hur de tagit mod till sig att berätta om det för Astrid själv.

Även jag bär med mig ett förakt mot det etablerade samhället och de krav det ställer på oss. Och jag har blivit en starkare, tryggare och mer våghalsig person av att ha läst Pippi. Kanske hade jag inte skrivit denna text om jag inte som barn läst om Pippi? Men främst tjänar kanske Pippi som en påminnelse om att människor kan, men de rika de gör — medan vi andra köper deras berättelser eller reproducerar dem.

Freke Räihä kan inte sova om nätterna och letar nytt jobb genom att läsa litteraturdebattsidorna och kedjeröka.