Den 9 december sändes ett avsnitt av Korrespondenterna i SVT som handlade om ”barnbrudar” (http://www.svt.se/korrespondenterna/barnbrudarna). Hela programmet genomsyrades av en obehaglig idé om att vuxnas sexuella utnyttjande av barn är något slags asiatisk-afrikanskt kulturellt fenomen som aldrig förekommer i västvärlden. Eller är det det faktum att människor på vissa ställen är mer öppna med vad som pågår som korrespondenterna reagerar på? När det gäller sexuellt våld mot barn tenderar samtalen ofta att gå rasismens ärenden. Jag antar att de som tillhör normen vill skapa ett avstånd mellan sig själva och dem som våldtar barn. Det är oärligt, fegt och hjälper ingen.  I programmet är frågorna till de utsatta barnen tafatta och oinsatta. Jag undrar om korrespondenterna förstår hur komplicerat det är att förhålla sig till andra människors chockade vämjelse över ens livsvillkor. Min erfarenhet är att den avsky och förvirring andra utstrålar spiller över på en själv, och en redan svår situation blir ännu svårare.

En reporter intervjuar en vuxen zambisk man som gift sig med ett barn. Mannen säger att hon var nästan nio när hon födde sitt första barn. Reportern rapporterar att hon var nio år när hon blev gravid. Om hon inte fyllt nio när hon födde sitt barn borde hon rimligen ha varit åtta när hon blev gravid. Det kan verka som en liten invändning i sammanhanget, men det är respektlöst att ändra hennes historia för att själv orka förstå. Det är en del av majoritetsamhällets förnekelsemönster att försöka göra drabbade barn äldre än de är. Alla verkar glömma att det är en faktisk människas upplevelser som förändras, förminskas och förhandlas bort. Det utnyttjade barnet objektifieras på det här sättet, eftersom det inte får vara bärare av sina egna sanningar. 

Reportern meddelar sedan att han inte ens kan förstå hur det är fysiskt möjligt.

Detta är oförsvarbart okunnigt. Klart det går att våldta en åttaåring. I programmet är de sedan tvungna att upplysa tittarna om hur vissa, oklart vilka, våldtäkter på barn möjliggörs. Men ärligt, det går att våldta barn, det händer. I alla länder, ganska ofta, i ditt kvarter. Det är bara att läsa Rädda Barnens statistik, den är lättförståelig. Och här sitter vi, i tusental, med erfarenheter av att bli våldtagna som åttaåringar, och tittar på programmet, och får höra att det nog inte är fysiskt möjligt. Korrespondenterna erkänner inte att vi existerar, och vi finns verkligen inte med som tilltänkt målgrupp för detta program, trots att vi är en stor del av befolkningen (13.5 % av alla flickor och 5.5 % av alla pojkar). Och detta är ett ämne som angår oss. Ännu ett mönster; att alltid utgå från att ingen människa med förmåga att titta på TV eller läsa en text kan ha erfarenhet av sexuellt våld som barn. Vi blir objektifierade som offer och osynliggjorda i det offentliga samtalet. 

Sedan ställer reportern sig i bild, som en företrädare för det respektabla västerlandet, och förklarar att i väst kan vi inte alls förstå detta. Han vill ställa mannen som gift sig med ett barn mot väggen, men vågar inte säga något mer än att hans egen kultur inte sysslar med sånt här. Men där har han fel. Olagligt både i Sverige och Zambia, folk gör ändå som de vill, pedofiler finns och barn far illa, överallt. Jag säger inte att det är exakt likadant i Sverige och Zambia, men jag blir provocerad av den förnekelsedrivna och alltför positiva självbild reportern ger uttryck för. Jag kan inte skaka av mig känslan av att mycket av förfasandet handlar om att det sker öppet så att vi måste konfronteras med det, för han behöver egentligen bara tänka i tre sekunder för att komma på att det händer också i Sverige.

I programmet presenteras en fattig kinesisk familj som adopterat en flicka, för att på så vis få mer jord att odla av regimen. Här finns en tradition av att adoptera flickor för att, när de blivit vuxna, arrangera äktenskap mellan adoptivdottern och familjens biologiska son. Det verkar orättvist att presentera familjen under temat ”barnbrudar” och hänga ut föräldrarna som förövare. Här skulle det ju trots allt handla om vuxna jämnåriga som gifte sig. Föräldrarna hade dessutom släppt tanken på äktenskap eftersom barnen fått en syskonrelation och inte var kära i varandra. Det var alltså aldrig tal om att barn skulle gifta sig, och eftersom de inte ville var det inte heller aktuellt att de vuxna adoptivsyskonen skulle gifta sig. Men korrespondenterna verkar inte kunna skilja på sexuellt våld mot barn och en kultur som inte tar avstånd från incestuösa relationer mellan (eventuellt) samtyckande vuxna utan blodsband.  Att adoptera flickbebisar för framtida äktenskap verkar klart problematiskt, men är ett helt annat ämne än barnbrudar, eftersom de kommer att vara vuxna brudar. De använder den adopterade nu vuxna kvinnans historia för sina egna syften, framställer hennes sorg över sina biologiska föräldrar som knuten till traditionen att adoptivsyskon ingår äktenskap. Det blir förljuget och problemet med pedofili och sexuellt våld mot barn förvirras och osynliggörs.

När okunskap firas som någon slags moralisk dygd och som ett tecken på att det minsann är ett oändligt avstånd mellan oss och pedofili, blir reportage, och faktiskt alla försök till kommunikation, meningslösa, i bästa fall. I detta fall blir det rörigt, rasistiskt och respektlöst mot de drabbade, och alla drabbade som såg det. Det finns ett tydligt mönster när det gäller offentliga samtal om sexuellt våld mot barn; nämligen att fokusera på avsändarens rädsla och avsky snarare än sakfrågor och faktiska förändringsmöjligheter.  Jag förstår att det är jobbigt och att det är lätt att ryckas med i någon slags önskan om att skapa avstånd till pedofili hellre än att möta en skrämmande verklighet. Men det är lite fegt. Om barn måste leva i det så måste vuxna orka erkänna hur det är. Allt annat är orimligt.