Återigen tvingas Frida Kahlo in i korsetten, återigen plockas hennes ögonbryn, återigen vaxas hennes mustasch, återigen rakas hennes ben. Återigen tar sig en konstnär rätt att korrigera och förenkla en komplexitet.

Och efteråt kommer orden.

Orden som en domstolsutsaga.

Frida Kahlo. Not too easy on the eyes. I mean Frida’s got the lady-mo and the monobrow thing going on.

Frida ligger i sängen, hennes kropp en trasa, hennes livmoder ett slagfält, hennes persona en spottkopp och med mödosamma penseldrag målar hon ihop sina ögonbryn, tvingar stråna att spira ur hårsäckarna, tvingar sin kropp att arbeta, sin mun att spotta ut den vita mjölken.

She didn’t know where to put her blush or what shade lipstick would obviously suit her skin tone. Really, she’s a bit of a wreck.

Kolibrin hänger från Fridas hals och dess vingar böjer sig som hennes ögonbryn. Törnet genomtränger huden på hennes hals och blodet sipprar fram. Blodet färgar surrealismens palett och de celibatiserade männen skakar sina ådriga kyrkofädershänder i luften. Hur vågar hon? Hur vågar den kommunistiska konstnären ta kronan från Kristus huvud och placera den runt sin hals? Tror hon att hon är Kristus? Denna symbol stal hon i skydd av oljefärger.

Sjuttiotvå år efter Självporträtt med törnhalsband och kolibri tror någon att Frida Kahlo inte brydde sig om sitt utseende. Arrogans följer idioti till altaret.

So this got me to thinking. What would have happened if her girlfriends had done the right thing and taken her to a beautician, (which clearly needed to happen)?

Det könsöverskridande photoshoppas bort, dualismen mellan det europeiska och det indoamerikanska bleks bort. Och fram träder den vita kvinnliga skönhetens karikatyr. I sin ignorans visar den samtida konstnären den normerande enfalden: en karaktär har blivit en dussinfigur, det unika är inte längre urskiljningsbart. Visar som i blottlägger. Så här ful är vår idé om skönhet. Så här vit är vår idé om värde.

I did a subtle re-paint over the top of her original self-portrait to “conceptualize” what it would have looked like if she had been whisked off to Beauty Works or the likes…

Frida suger i sig mjölken från den indianska amman. Frida klär sig i Diegos kostym. Frida målar sin hud mörkare. Frida ser sig i spegeln och är inte surrealist. Jag målar vad jag ser och jag ser mig själv. Frida förstärker sin mustasch, Frida målar sina ögonbryn, Frida målar kolibrins vingar, Frida flyger bort.

Okay so I know this is kinda taboo but anyways.

Nej, det du gjort är så jävla mainstream. Du har könat Frida, du har koloniserat Frida, du har försökt ta bort Fridas personlighet, men ditt försök fick mig att se det unika och subversiva i Fridas originalmålning, fick mig att läsa konsthistoria, fick mig att se Frida.

Det Frida gjorde var taboo, det Frida gjorde var tabú.

Henrik Johansson är kock, bagare och författare. Under våren 2013 utkom hans debutroman Av kött och blod, som han fick Amalthea skönlitterära pris för. Checka in hans hemsida, Facebook, och Twitter. Han har tidigare medverkat på plattformen i form av den berömda kulturenkäten.

Illustration: Rebecca Larsson.

Release för antologin Om hår äger rum den 14:e februari kl 19 på Galleri WALLst i Malmö. Sju av skribenterna kommer då att läsa sina texter ur boken och Siri Bertling Wiik kommer hålla ett hårperformance. Boken släpps av Genusredaktörerna.