Arazo Arif har sett dokumentären Taikon om författaren och aktivisten Katarina Taikon.

Katarina Taikon säger: ”Jag bryr mig inte om folk går på mig personligen, därför jag kan försvara mig. Men det är när de ger sig på mina barn som det känns så fruktansvärt hårt.”

I ett klipp från en intervju i Fokus (1963) – som nu lever vidare i filmen Taikon av Lawen Mohtadi och Gellert Tamas – pratar hon om våldet som hennes dotter utsattes för i en skola i Stockholm. Under medborgarrättsrörelsens år i USA stod hon i förgrunden för en i Sverige liknande strid, kampen för romernas rätt att leva på lika villkor som andra svenska medborgare.

I lördags (15/8) hade Way Out West filmfestival den stora äran att visa filmens världspremiär, också gästad av regissörerna Mohtadi och Tamas. En förväntansfull publik intog biosalongens mörker mitt på ljusa dagen och trots strålande sol, för att ta del av den gripande berättelsen om Katarina Taikon.

Hon föddes i ett tält 1932, lyckligtvis under sommaren, påpekar hon i en annan intervju i filmen. Lyckligtvis jo, eftersom många romska barn som föddes i tältlägren under vintern inte överlevde. Under den här tiden förnekades svenska romer rätt till bostad, arbete och utbildning. Förhållandena under vilka de levde kan jämföras med hur romer med övriga europeiska nationaliteter lever i Sverige och runt om i EU än i dag.

Hon gick i skola där hon blev utsatt för trakasserier, på grund av vilket hennes utbildning blev bristfällig. Sedan giftes hon bort, 13 år gammal. Det äktenskapet flydde hon ifrån för att ta sig vidare till Stockholm, dit även systern Rosa Taikon gjorde henne sällskap.

Katarina Taikon fick en roll i en film av Arne Sucksdorff, varefter systrarna bägge två fick spela romska flickor i en annan film, Smeder på luffen av Hampe Faustman, i vilken de av regissören tvingades prata med viss brytning, för ”trovärdighetens skull”. Skådespeleriet blev en ingång till kulturvärlden och systrarna umgicks intensivt med konstnärer, författare, poeter.

Hon som i tonåren på egen hand hade fått lära sig läsa och skriva, debuterade som författare med boken Zigenerskan endast 30 år gammal. I samband med det la hon in växlarna i den politiska aktivismen, visar filmen. Hon blev snabbt en känd debattör, högt och ljudligt krävde hon lika villkor för alla människor. I samtal med Palme, i en romsk sektion i socialdemokraternas förstamajtåg. Hon skrev en diktsamling, startade en tidskrift, skrev Katitzi-böckerna. Och kämpade för romernas rättigheter.

Hennes ihärdiga ansträngningar för förändring gav resultat. 900 svenska romer blev sedda och deras behov till viss del tillgodosedda. Hon var klok, retoriskt skicklig och socialt begåvad. Hon drev en glassbar som gått i konkurs och serverade alla möjliga slags människor, alla med vilka hon skapade en nära kontakt och bekantskap. Men det ständiga stridandet kostade henne. Kusinbarnet och vännen Hans Caldaras säger i filmen att hon också bar på stora sår och en osäkerhet inom sig.

En av de sista frågorna hon slogs för var 49 fransk-romska familjers rätt till asyl i Sverige, vars släktingar var överlevare efter förintelsen. Under den tiden fick romerna endast vistas två timmar på varje plats i Frankrike. Hon förlorade den kampen, hennes livspartner ville ta en paus från deras relation, hon blev utbränd. Katarina Taikon låg i koma i flera år innan hon dog.

Filmen om Katarina Taikon är baserad på Mohtadis bok Den dag jag blir fri, om den svensk-romska författaren och aktivistens liv och livslånga strid för att alla människor ska ha sina mänskliga rättigheter tillgodosedda i Sverige. Genom privata foton, intervjuer med familjemedlemmar och andra personer med relevant kunskap, samt ljud- och videoklipp från olika arkiv har regissörerna skapat en rörlig dokumentärfilm i vilken författarens liv skildras från födsel till bortgång. Den visar ett vackert, nyanserat och ytterst mänskligt porträtt av en människa med sann godhet i hela kroppen.

Jag var tagen redan från första minuterna. I inledningen visas ett klipp från en tv-intervju där Taikon säger att hon är hoppfull, att man måste vara det, annars går det inte. Rent dramaturgiskt är filmen oerhört skickligt klippt och redigerad. Det går inte att värja sig mot kraften i berättelsen, eller kraften i Taikons budskap för den delen. En halvtimme in på filmen kunde jag inte annat än att hänge mig känslorna den väckte. Tårarna rann hejdlöst (fel dag att sminka sig) när jag såg jämförelsen med den svarta medborgarrättsrörelsen i USA och Taikons möte med Martin Luther King. Inte upphörde gråten därefter. Allt eftersom hördes snyftningar överallt i biosalongen. Det var starkt. Det gjorde ont.

Det gjorde ont eftersom inget har förändrats. Svarta i USA lever ännu under strukturellt förtryck och våld, såväl ekonomiskt våld som fysiskt, den senaste tidens uppmärksammande av polisens dödande av oskyldiga och obeväpnade människor har startat en ny våg av protester i landet. Kanske är en ny medborgarrättsrörelse på väg att växa fram, vilket i sig är ett tecken på organisering och styrka, men behovet av en ny revolt för allas lika rättigheter är likväl sorgligt.

I Sverige använder politiker samma retorik om romerna som kommit hit inom ramen för EUs fria rörlighet, som användes mot svenska romer under den samtid som utspelar sig i filmen. Det talas ännu om människor som förnekas sina mest grundläggande rättigheter i termer av ”massor”. Någon vecka innan filmen hade världspremiär kunde man läsa ännu en nyhetsrapportering om hatbrott och mordförsök mot romer som bodde i ett husvagns- och tältläger i Göteborg. Samtidigt som SL tillät SDs affischering i tunnelbanan och hamnade i blåsväder för det, nekade dem Stockholms Stadsmission att affischera välmenande hälsningar till människorna som försörjer sig på våra gator.

Aftonbladets recensent (15/8) skriver att vi hade behövt Katarina Taikon i dag. Och jag tänker att det finns många som ännu kämpar likt henne för en rättvisare värld, men att motvinden är starkare nu. Taikon levde under en tid då socialdemokraterna styrde, under några av Sveriges mest trygga politiska år, präglade av ekonomisk tillväxt och mindre klassklyftor. Ändå orkade hon till slut inte mer. I dagens samhälle är det nästan omöjligt att orka. Vi är många som redan innan vi fyllt trettio har stångat oss blodiga mot strukturernas våldsamma väggar. Många som redan innan vi fyllt 25 har varit sjukskrivna för utmattning. Vi är många som slåss och har slagits för att ta oss in i politikens centrum och skapa förändring. Dokumentären är högaktuell och tajmingen kunde inte varit bättre. När jag ser berättelsen om Katarina Taikon blir jag inspirerad. Men samtidigt är känslorna av uppgivenhet ett faktum. För om samhällsutvecklingen fortsätter i samma takt mot fördärvet kommer vi kanske vara många som till slut inte orkade mer.