I det femtonde och senaste avsnittet av podden Singelrådet (lyssna!) diskuterar deltagarna ”Varför väljer killar tråkiga tjejer”, ett fenomen jag känner igen väl i min bekantskapskrets. Uppfattningen om vad som är en tråkig tjej/annan person är så klart subjektiv. I podden tas som exempel: en som tonar ned sina egna åsikter för att vara andra till lags, eller en person som strävar efter stabilitet och rutin snarare än spänning och variation. Diskussionen ledde inte riktigt fram till ett självklart och definitivt svar, utöver att människor strävar efter bekräftelse och trygghet.

En annan relevant förklaring till att killar väljer tråkiga tjejer, (om jag skulle definiera tråkig som till exempel en person som inte framhäver sig själv/sin intelligens) är att män är rädda för intelligenta och framgångsrika kvinnor. Tror du mig inte? Se forskningsresultat här.

I min erfarenhet är det tråkiga personer som väljer andra tråkiga personer av bekvämlighet. Konturlös 1 + Konturlös 2 bildar en gemensam form med konturer. Det kan jag inte göra så mycket åt och det bekommer mig inte. Sen finns det tråkiga personer (läs: killar) som vill ha mer kul, som kanske vill vara någon annan eller leva på ett annat sätt än de gör, eftersom de vet innerst inne att de är rätt grå. Dessa väljer mer säregna personligheter för att kompensera sin egen brist på hårdvaluta.

Så jag undrar snarare: VARFÖR ÄR KILLAR SÅ TRÅKIGA?

Mitt problem är inte så mycket att människor jag intresserar mig för lämnar mig till förmån för en person som jag tycker verkar vara lika tråkig som derivataformler, även om det säkert har hänt fler gånger än jag är medveten om.

Istället är kruxet *triggervarning: självuppskattning* för mig och andra ROLIGA, VASSA och INTENSIVA personligheter snarare att hela Sveriges dejtingpotential och utbud av singlar kan liknas vid your average svenska sommar. Man tror liksom på den, romantiserar den och tänker att den kommer vara fantastisk om man bara tar för sig av den – enkom för att upptäcka sisådär två soldagar och i övrigt regniga kvällar. TRÅKIGA.

Mitt problem är att jag så sällan ens blir intresserad av någon, *speciellt* när det kommer till killar. Jag försöker ändå, träffar olika slags personer med olika bakgrund och olika sysselsättning i olika åldrar. Det enda de har gemensamt – hur innerligt tråkiga de är. Det gäller alla kön, även om jag personligen tycker att killar vinner pris när det kommer till att vara boring.

Så varför är svenska killar så jävla tråkiga? Jag kan ju ha fel (obs fejkad ödmjukhet) men min upplevelse är att människor i Sverige, speciellt i Stockholm, är så oerhört ängsliga och konflikträdda. Alla vill vara omtyckta av alla. Passa in, ha ”rätt” åsikter (utan att för den sakens skull leva som man lär), klä sig på rätt sätt och dricka drinkar på coola barer. MEN! Det finns ett problem som gör detta till ett omöjligt och icke-fruktbart projekt. INGEN KAN VARA OMTYCKT AV ALLA.

Ändå står folk där, i diskussioner, på fester, middagar, i alla sociala sammanhang och allra mest under dejter – och tänker mer på vad de själva säger än på samtalet som förs gemensamt. Den sociala interaktionen blir i allra högsta grad performativ, en upprepning av det senast tjuvlyssnade på den för närvarande mest hippa baren förra helgen, istället för genuin och unik. Personen jag pratar med är mer uppmärksam på hur den framställer sig själv än på vad jag säger. Den säger därför inte emot mig, i alla fall inte på ett sätt som makes sense eller tillför nya perspektiv. Den vågar inte. Den är för rädd för att säga ”fel”.

Dessutom. Tråkiga personer väljer tråkiga personer och blir ihop, för då behöver de inte anstränga sig mer. Och detta gäller i synnerhet män. För tydliga exempel: läs dialogen “Den heterosexuella plågsamheten”. I svensk dejtingkultur är skräcken för att anstränga sig för en annan människa så stark, att man hellre spelar obrydd än visar uppskattning för att göra sin crush glad och förvånad.

I serien Master of None frågar karaktären Dev sin kompis Denise vad han ska hitta på när han bjuder ut sin crush på dejt. Självklart tipsar tjejkompisen(!!!) honom att göra något speciellt och oväntat – vilket också blir en succé. Men när var senast din dejt föreslog en annan aktivitet än att ta ett glas, eller ännu värre, bowla?! Man väljer helt idélöst och icke-umgänge över att våga riskera en kreativ ansträngning eftersom det, precis som allt annat i livet, tyvärr inte kan komma med garantier på framgång. Det är att jämföra med typ aktier I guess. Hög risk = eventuell hög vinst eller ett jävligt svidande failure. Eller annars, låg risk, men dina tillgångar växer med cirka 50 öre per år. Grattis.

I förlängningen kan detta med att alla är så brutalt tråkiga därför förstås på samma sätt som varför folk väljer tråkiga partners. Alla vill ha bekräftelse och trygghet, och det är inte alltid tryggt att våga stå upp för sin sak eller vara ”udda”. Men jag går hellre hem med någon som förvånar mig och visar stark karaktär, än någon vars enda förtjänst under kvällen är att ha inspirerat mig till nya anledningar att inte ses nästa gång.

Arazo Arif är poet, journalist och redaktör på Kultwatch.