På frågan i rubriken finns nog inget enkelt svar. Min tro är att de många människor som just nu visar sin medmänsklighet på så många sätt (blir volontärer, skickar pengar och förnödenheter, skriver insändare, delar bilder och nyheter på social medier etc.) gör det på grund av att de är helt vanliga människor med förmåga att känna för andra även om det geografiska avståndet är stort. De upprörs på grund av sin grundinställning av humanism och känsla av skyldighet att inte låta andra lida.

Vilken enskild roll som vissa bilder spelar, som till exempel den av napalmbrinnande barn i Vietnam eller den döde pojken i Medelhavet, är svårt att avgöra. Men för egen del bär jag Vietnambilder inom mig alltsedan krigets dagar, och de är en del av en aldrig minskande grundkänsla av solidaritet med utsatta människor var helst de befinner sig. Bilderna är en också en integrerad del av min politiska och ideologiska världsbild. Hur det kan vara för andra vet jag inte.

Säkert har Samira Ariadad en poäng i att det har att göra med hur en upprördhet i förhållande till sådant som händer, och som man endast upplever genom bilder och texter, behöver förstärkas genom någon form av ihållande aktivitet som rent av är vardaglig. (Se också ett resonemang nedan hämtat ur min forskningsöversikt om läsande.)  Det var väl det som skedde med mig och många andra i Vietnamrörelsen.  Vi jobbade på varenda dag och kanaliserade vår upprördhet. Utvecklade den. Men jag minns ju också att vi som jobbade i FNL-grupper insåg att alla inte kunde bli aktivister och att vår uppgift var att ständigt påminna alla andra, hålla lågan levande så att säga. I en vanlig Vietnamdemonstration var väl högst tio procent aktivister skulle jag gissa, resten var vanliga människor med den typ av upprördhet som vi nu ser inför flyktingkatastrofen. Kanske är det alltid så och det är gott nog. Och vi får förstås aldrig vara nedlåtande mot människor som inte blir aktivister. Tvärtom. Glädjas och få hopp av bredden i upprördheten och engagemanget.

När det gäller de integritetsintrång det kan innebära med publicering av bilder av döda barn menar jag att Johan Ehrenberg i ETC har rätt i beslutet att publicera, men fel i att detta bör ske gång på gång. Inte bara bör man tänka på överlevande, anhöriga och andra, utan sprängkraften i bilden går förlorad om man överexponerar den. Som med ”underhållningsvåld”. Kanske blir det till och med som Helena Looft skriver, att barnet blir till ett ting. En kropp-sak som bara alienerar oss inför vad det egentligen är vi ser: En verklig människa, av kött och blod, som du och jag.

Att alla vanliga människor delar på FB och andra sociala medier förvånar mig inte. Det är en reaktion på upprördhet, bilden ackompanjeras ofta av en liten text om hur rent för j-igt det är och att vi måste göra något. De flesta tänker sig nog inte för, reflekterar inte över vad delningen innebär, till exempel när det gäller personlig integritet.

Själv reagerar jag allt eftersom precis som Helena Looft: ”Nu vill jag inte se fler döda barn på bild. Jag struntar i om syftet är gott, det är ändå en djupt oetisk hantering av en tragik som lika gärna kan belysas och lyftas fram på andra sätt.”

Så låt oss göra det. Lyfta fram på andra sätt.

Klipp ur ”Skönlitteratur och socionomutbildning – en forskningsöversikt” (Magnus Ottelid 2015)

”Om någon blir varse ett lidande (via film eller en bok) reagerar denne ofta spontant med så kallad mimikry, det vill säga man efterliknar den som är utsatt genom utrop, grimaser eller på annat sätt. Detta triggar i sin tur igång känslor och i någon mån resulterar det i att man delar en känsla med den andre. Detta förlopp är direkt och helt ofrivillig, säger Jarvis (a.a.). Ett ytterligare led i processen kan vara en direkt association med egna upplevelser av lidande eller nödläge, och det är detta som i sin tur skapar empati.

Men det finns hinder som är viktiga att notera. Människor är till exempel benägna att undvika empati om det handlar om situationer de upplever sig inte kunna påverka till det bättre. Andra försöker minska den stress som kan uppkomma av att empati faktiskt uppstått genom att på ett mer rationellt plan acceptera oundvikligheten i orättvisor. Det vill säga den kortsiktigt uppnådda empatin arbetas bort därför att den inte kan uthärdas. Båda dessa saker kan vara viktiga för lärare i socialt arbete att notera, då de kan bearbetas pedagogiskt.

Viktig är också den koppling som Jarvis gör till det som kallas empatisk ilska, vilken kan uppkomma under förutsättning att upplevelser behandlas i en undervisningssituation. Om man, som i socionomutbildningar, är intresserad av social rättvisa och handlingar som kan leda till det, erbjuder empatisk ilska en god grund för ytterligare pedagogiska inslag som kopplar denna upprördhet med tänkbara aktiviteter, handlingar.”

Magnus Ottelid är författare, socionom och universitetslärare, 2010-2014 ordförande i Norrländska litteratursällskapet/FC Norr och ansvarig utgivare för PROVINS och ePROVINS. Medlem i Sveriges Författarförbund.