Denna första text från mig kommer att vara lite navelskådande och utgörs snarare av funderingar kring hur snacket går allmänt i samhället idag än konkret om kultur.

Jag vill utgå från det råd Daniel Sjölin i SVTs kulturpanel gav oss när Kultwatch togs upp i Gomorron Sverige. Detta för att fundera lite kring det samtalsklimat rådet är en del av. Sjölin menade att vi för att vara så inkluderande som vi ger oss i kast med att vara, borde se över vårt språkbruk. Göra det mindre akademiskt.

Jag tycker detta är intressant, eftersom att jag suttit på ett flertal seminarier där genusvetare kritiserat akademiska texter på ett liknande sätt. Jag tycker att detta är spännande då det väl knappast kan vara så att en student på grundnivå kan ha samma utgångspunkt som en författare som sitter i ett av Sveriges mest sedda morgonprograms kulturpanel? Jag tror att utgångspunkterna är olika, men att kritikens själva kärna är densamma.

Det är bra invändningar, absolut. Det är viktigt att inte skriva svårt endast för sakens skull eller att skälla ut folk efter noter på Twitter eller i kommentarsfält för att de använt fel begrepp. Där kan vi snacka om elitism. Men jag ogillar samtidigt inställningen att någonting som är svårt att förstå eller ta till sig, per definition också blir exkluderande. För så är det inte. Ibland räcker inte redan existerande ord och uttryck till för att beskriva samhällsfenomen, då är det jättebra att dessa också kommer ur de akademiska sammanhangen och gör nytta i samhället i sin helhet. Så länge de används ansvarsfullt och med ödmjukhet.

Att kalla en text, en pjäs eller vad som helst elitistisk endast för att vara svårförstått är ett led i att tillskriva vissa den vita medel- och överklassen akademin eller kulturen. Även om det görs av största välvilja och trots att det som sagt är lätt hänt att hamna i elitistträsket så är det inte bra att tala om vissa resonemang och verk som tillhörandes en samhällselit. Detta ökar känslan av att en viss typ av kunskap eller intressen är onåbara för marginaliserade grupper.

Samtidigt kan det bidra till att bli ett slagträ för exempelvis Sverigedemokraterna i deras kunskapsföraktande kamp, där de pekar ut vissa väl valda akademiska fält eller kulturyttringar som de finner vara elitistiska och utan folklig förankring, och det är ingen slump att de vill ta bort genusvetenskap från den akademiska floran och styra över kulturbidragen.

Kulturen och akademin behöver demokratiseras kraftigt. Fler yttringar behöver ingå. Men det är farligt att i alla lägen göra det ”lättare”.

Marco Zamorano-Tóth

Foto: Bengt A. Lundberg.