När al-Qaida utförde sina terrorattentat i New York och Washington morgonen den 11 september 2001 var det många som ställde sig frågan, varför? Koranen, muslimernas heliga skrift, blev helt plötsligt en bästsäljare efter terrorattackerna mot tvillingtornen och Pentagon. Socialantropologen vid Colombia University, Mahmood Mamdani, menade att folk försökte hitta förklaringar i koranen om varför al-Qaida hade utfört sina terrordåd mot USA.

14 år senare pågår det fortfarande en intensiv debatt om våldsbejakande islamistisk extremism. Syftet med kriget mot terrorn var att göra världen mer säker. Istället har Islamiska staten bildats och krigen blivit betydligt fler. Säkerhetspolisen uppger också att omkring 300 personer har rest från Sverige till Syrien och Irak för att delta i väpnade konflikter. Även här diskuterar man om hur imamer, med hjälp av teologiska argument, har ett särskilt ansvar att förhindra unga att hamna i extrema miljöer.

Edward Said skriver i sitt berömda verk Orientalismen att idén om den primitiva ”muslimen/araben” som styrs enbart utav religion, kultur och godtyckliga känslor är en gammal företeelse som går att spåra till orientalisternas gestaltning av orienten. Denna kunskapsproduktion om att muslimer aldrig motiveras av politik är lika påtaglig i dagens debatt om säkerhetspolitik.

IRAs terrordåd i London förklarades som politiskt motiverade attentat. Journalisten Giles Fraser skriver i The Guardian att även om IRA använde ett religiöst språkbruk så var de sällan bibeltrogna katoliker. De flesta var dessutom sekulära typer som aldrig läst i en bibel. Katolicismen var helt enkelt en markör av vilka som skulle räknas i en gemenskap. Tyska tidningen Der Spiegels avslöjande visar hur Islamiska staten byggdes upp av rester från Saddam Husseins Baathparti. Män som inte alls drevs av något islamiskt manifest utan som har en sekulär och nationalistisk hållning.

Vi kommer aldrig kunna lösa problemet med extremism genom att förklara samma fenomen på två olika sätt, beroende på förövarens hudfärg. Debatten om våldsbejakande islamistisk extremism påminner lite om debatten kring hedersrelaterade brott. När förövarna är vita kallas det för mäns våld mot kvinnor och har sin grund i en könsmaktsordning. Men när förövarna är rasifierade så är våldet kulturellt. 

Det är alltid lika tragikomiskt när en del ideologiskt motiverade terrorexperter maskeras som objektiva forskare i kampen mot terrorismen. Terrorismforskaren Hans Brun på Kings College i London hade en återhållsam hållning efter Dylann Roofs terrorattentat i Charleston när nio svarta människor sköts ihjäl i en kyrka. Det är för tidigt att kalla det för hatbrott eller terrorism, menade han. Trots att Dylann Roof skrev ett rasistiskt manifest och poserade med vapen framför sydstatsflaggan.

Däremot var det fritt fram för Magnus Ranstorp på försvarshögskolan att spekulera om Anders Behring Breivik. Ranstorp gick ut i media och uttalade sig om att det var al-Qaida som låg bakom terrorattentaten i Norge. När det istället visade sig vara en vit norrman bytte man ut terrorexperterna mot psykologerna. Trots att Brevik såg sig själv som en korsriddare var det ingen som gick till närmsta bokhandel för att köpa en bibel. Utan vi förstod att han motiverades av politiska skäl och inte religiösa.

Tjänstemän i kommuner, lärare, socialtjänsten och fritidspedagoger runt om i landet ska försöka identifiera radikaliserade ungdomar innan de ger sig iväg till Syrien eller Irak. Med deras begränsade kunskaper om islam och den geopolitiska situationen i Mellanöstern så ska de titta närmare på unga svenska muslimer som bär på religiösa attribut som skäggväxt, förändringar i klädstil och frekventa moskébesök. Dessa vaga och otydliga definitioner på radikalisering resulterar till att många oskyldiga svenska muslimer kommer att ses som potentiella terrorister.

Forskaren Arun Kundnani från New York University skriver i The Muslims are Coming! – Islamophobia, Extremism, and the Domestic War on Terror att radikaliseringsprocessen är direkt lånad från konservativa tankesmedjor i USA. En metod som också har kritiseras av John Horgan, chefen för Internationella centret för studier av terrorism vid Pennsylvania State University. I rapporten A decade lost: Rethinking radicalization and extremism säger han uttryckligen att radikaliseringsprocessen är den största myten inom terrorismforskningen idag, eftersom det inte finns empiriska belägg för att moskébesök är inkörsporten till att hamna i Syrien.

Brottsbekämpning i allmänhet och terrorismbekämpning i synnerhet är viktigt. Det är viktigt att vi har en god beredskap mot terrorism. Men vi bör också värna den svenska rättstraditionen i kampen mot terrorn. Vi bör kunna säga nej till terror och ja till rättssäkerhet samtidigt. Att påstå detta är inte att relativisera eller ursäkta terrorism. Det gäller även att vara lika konsekvent i sitt moraliska fördömande av brott mot de mänskliga rättigheterna när även liberala demokratier begått grymma brott. Vi bör kunna se sambanden mellan Irakkriget, drönarkriget och legitimerandet av tortyr å ena sidan och växande militanta grupper på andra sidan. Ett samband som Obamaadministrationen och brodern till George W Bush, Jeb Bush, nu också har insett och erkänt.

Rashid Musa, debattör och ordförande för Sveriges Unga Muslimer
Follow @Rashid_Musa