Poeten Carmen Jedrzejak har skrivit en dikt som ger uttryck för kapitalismens vardagliga stress,  ett system som bryter ned vårt inre och yttre. Hon beskriver olika maktstrukturer som uppstår till följd av det. “Vilka blir vinnarna. I loppet, vilka spolas i avloppet. Hålla kvar hoppet. Beloppet.”

Vi skriker ”fuck skolan” när skolan fuckar oss. Inkluderande exkludering. Casting. Trauma, lagring. Smuggling. Alla ting.

I lottningen, lycklig för stunden, försenad, egentligen förmenad. Evigt förorenad.

Priviligierade vill framstå som fattiglappar, i händerna klappar, idéer kidnappar.

Jumpa de, som vårsolen jumpar lyckan. Böta de, som systemet bötar jackan.
Hör de, som prästen hör flickan.

Eller pojken men även hos flickan orsakar de sprickan. Går ju förtränga, fotografisk minne, matar vansinne, därinne.

Finns ett vackert sinne. Som lokalsinne, i
Gbg, i orten, på skolan, på lektionen. Glöm alla men. Inga män. Vilken scen.

Caféet är öppet, i hallen, kiosken 24/7,
de tror vi är Nalle Puh. Dekorerar toaletten, förser banketten. Anonyma i rätten.

De? Ja, inte vi, tvi på deras regi.
För diamanten gömdes i den fina fickan, Titanic flickan. Kvinnan, alla visste innan.

Vilka blir vinnarna. I loppet, vilka spolas i avloppet. Hålla kvar hoppet. Beloppet.

Flyttar startlinjen tusen mil. Vem blir labil? Vem blir subtil? Vem bär en mobil? I varsin hand, vem klipper familjeband? Vem?

Pollenhalten, bjuden, enbart till FB dansen, hassla chansen, ta vespan till skansen.

Utbildningen, stinker, som bensin kostar Mr. Green. Orrefin. För i skolan möter vi allt annat än öppna dörrar. Vi? Ja, inte de. Som RA TA TA TA.

Tata, kallades min pappa. Nu kallas han ingenting. Våran koppling. Som casting. Trauma, lagring. Smuggling. Alla ting.

Syntolkning: Svartvit selfie på en person som har blicken vänd nedåt. Ansiktet är i fokus medan bakgrunden förblir suddig.

Foto: Markus Frantz