Vilka feministiska frågor som drivs i dag tycker du är viktigast?
– Det är svårt att säga, eftersom allting hänger ihop. Ojämlikheten mellan olika kön hänger ihop med rasismen, som hänger ihop med fördelningspolitiken, som hänger ihop med klimatproblemen, som hänger ihop med flyktingsituationen, som försvåras av rasismen. Allt hänger ihop med hur vissa människor framställs som ”normala” och ”vanliga”, i kontrast till andra människor som framställs som ”onormala”, ”minoriteter” och ”undantag”.
– Alla feministiska frågor är viktiga, både stora och små. Men just nu, i Sverige, överskuggas förstås det mesta av den växande fascismen och högerextremismen. Det är utan tvekan den mest akuta politiska frågan.
Vilka feministiska frågor saknar du i dag?
– En djupgående diskussion om medelklassens bortskämdhet. Om inte medelklassen lät sig mutas av löften om ytterligare ekonomiskt välstånd skulle det vara möjligt att ändra på många av dagens största politiska utmaningar i en handvändning. De grundläggande ojämlikheterna i samhället skyls över så att över- och medelklassen ska slippa tänka på dem: istället för att göra något åt att heterosexuella män inte delar på hushållsarbetet så inför vi rut-avdrag. Även om vi inte kan göra slut på kriget i Syrien så skulle vi kunna hjälpa människor att fly och att skapa sig liv någon annanstans. Även om vi inte kan hindra klimatförändringarna skulle vi kunna sluta flyga och sluta förlita oss på industrier vars konsekvenser drabbar andra än oss själva. Istället prioriterar vi bostadsrenoveringar och lyxkonsumtion. Det är idiotiskt. Det är så klart inte bara medelklassens fel, men den utgör en stor grupp med (alltför) mycket makt. Och på överklassen kan vi ju knappast förlita oss.
Det finns ju olika feminismer, vilken slags feminism sympatiserar du med?
– Alla. All feminism är bra. Men ett feministiskt perspektiv måste utgå ifrån att människor är lika mycket värda och förtjänar samma rättigheter och möjligheter. Annars är det inte feminism.
– Därmed inte sagt att jag sympatiserar med alla feminister. Men det är också bra. Det är ingen vits med att alla tycker likadant.
Vilken feminism ligger långt ifrån din analys och varför?
– ”Feminism” som bara räknar vissa delar av mänskligheten som legitima subjekt i en feministisk kamp. Till exempel bara cispersoner, bara vita personer eller bara rika. Men egentligen vill jag inte räkna det som feminism.
– Sedan är jag också skeptisk mot de feministiska yttringar som utgår ifrån att intern kritik splittrar rörelsen och per definition är dålig. I grund och botten brukar det handla om en rädsla för att bli av med sina egna privilegier. Som vit medelklassperson kan jag känna igen mig i den rädslan, men den är verkligen djupt osympatisk. Den så kallade debatten om ”åsiktskorridoren” tycker jag är ett bra exempel på hur annars vettiga människor plötsligt får panik när de möts av kritik.
Vad finns det för fördelar med att ena en bred feministisk front?
– Alla. I alla fall så länge vi fortsätter att gräla med varandra. Jag tror mycket på allianser. Alla kan inte kunna allt, men vi kan lyssna på varandra. Vi behöver inte vara överens om allting heller. Gräl är en förutsättning för fortsatt samtal.
Vilka personer som driver feministiska frågor inspirerar dig?
– Marsha P. Johnson och Sylvia Rivera, för att de tog kampen på allvar. Varje gång jag blir ledsen lyssnar jag på Riveras tal ”Y’all Better Quiet Down!” (https://vimeo.com/45479858). Sen ger jag mig själv en örfil och går tillbaka till arbetet.
– Katarina Taikon, för att hennes livsgärning är så oerhört imponerande. Inte bara gjorde hon ett jättelikt arbete som aktivist och skrev en fantastisk självbiografi, hon spred dessutom sitt budskap till nya generationer genom Katitzi-böckerna. De är ett retoriskt mästerverk.
– Eftersom jag är verksam som akademiker: Magnus Hirschfeld, som gjorde vetenskap av sin aktivism och aktivism av sin vetenskap; och som har haft en enorm betydelse för hur vi ser på kön och sexualitet idag.
– Studenter som ställer kritiska frågor. Jag undervisar på universitetet och möter en massa studenter som säger ”Nej” och ”Varför då” och ”Det här borde du ha tänkt på” när jag tror att jag ska få hålla låda och veta bäst. Att ställa kritiska frågor är i sig ett feministiskt arbete. Det förs (inom universitetsvärlden och lite överallt tror jag) en diskussion just nu där studenter framställs som jobbiga och krävande. Det hänger ihop med den där åsiktskorridorsdebatten. På fullaste allvar verkar folk mena att när en person med mycket begränsad makt (t.ex. en student) kritiserar en person med mer makt (t.ex. den lärare som sätter betyg på studenten) så blir läraren förtryckt. Jag har svårt att förstå den logiken. Vi kommer ju aldrig att komma någon vart om inte folk ställer varandra mot väggen.
– Alla kvinnor 60+. De gör allt. Tar hand om barn, arbetar som volontärer, städar, reser sig för gravida på tunnelbanan och håller hela kulturlivet under armarna. Dessutom idoliserar jag, liksom många i min generation, grupp åtta-kvinnorna och deras systrar på ett i det närmaste osunt sätt. Vi driver förstås inte helt och hållet samma frågor, men det säger ju sig självt. (Min mamma, som jag räknar in i den här gruppen, skulle till exempel bli skitförbannad om jag sa ”tack mamma det gjorde ni bra, jag lägger mig ner nu och njuter frukterna av ert arbete”. Med rätta. Vad är det för mening med att uppfostra ungar om de inte gör något mer än det man själv redan har gjort?)
Ett feministiskt citat som inspirerar mig:
– ”I’m fond of observing how obsession is the most durable form of intellectual capital.” Eve Kosofsky Sedgwick, i Touching Feeling.