Sarah Hansen Karaduman medverkade i Lys upp skuggorna, en dokumentär om Kartellen. Där uttalade hon sig om relationen mellan Kartellen och bilden av förorten. Något som senare fick en reaktion i Kim Silow Kallenbergs artikel Lys upp och lyssna! Kartellen som skuggsidan hjältar som gick upp på Kultwatch 26 mars. Sarah Hansen Karaduman svarade på detta den 18 maj och menade att hon blivit felciterad. Här kommer Kim Silow Kallenbergs slutreplik.

Jag läser Sarah Hansen Karadumans replik på min artikel om Kartellen och tänker för det första att det är roligt att hon har läst den, och för det andra att det är synd att vi tycks missförstå varandra. Hon menar bland annat att jag har felciterat det hon säger i dokumentärfilmen om hiphopgruppen Lys upp skuggorna. Detta är till att börja med något förvånande eftersom jag faktiskt inte alls citerar henne i texten, utan med egna ord sammanfattar vad inslaget med henne handlar om. I hennes text anar jag att hon till och med uppfattar det som att jag medvetet missförstår och missrepresenterar hennes ord för egna syften. Jag förstår dock inte riktigt vilka syften hon tror att dessa är. Så låt oss tala om saken.

Vad gäller Karadumans idé om att fler bilder av förorten behövs i det offentliga samtalet så är jag helt överens med henne. Det talade, skrivna och visuella språket både gestaltar och skapar vår verklighet. Absolut, det är också min övertygelse.

I dokumentärfilmen om Kartellen, som min text handlade om, finns dock ett spår där kritiken mot Kartellen beskrivs och det är också i detta spår Karaduman framträder. Det är i den kontexten jag tolkar det hon säger, och inte utifrån annat hon gjort eller skrivit. Kritiken, som jag uppfattar den, handlar mycket om representativitet. Och mer konkret om representationer av förorten. Här finns det vissa, Karaduman inräknad, som menar att Kartellen inte är representativa för förorten, att deras gestaltning ger en snäv bild av vad det innebär att leva i storstädernas ytterområden. I sin replik skriver Karaduman om Akalla som exempel på detta, och om hur filmskaparna valde att intervjua henne framför höghusen och inte framför 1800-talsgården en bit bort. Det finns så klart ett visst visuellt språk som förknippas med förorten och som även Kartellen reproducerar i sin estetik. Det här är dock en poäng som jag menar gäller för hela genren, med få undantag. Andra musikgenrer har en annan estetik. Men jag förstår ju att det som är laddat här är att olika estetiska uttryck, och olika representationer, också värderas olika och att detta har med makt och handlingsutrymme att göra. Kanske är den kritiken också mer relevant – i det här sammanhanget – att rikta mot filmskaparna och inte i första hand mot min text?

Det jag frågar mig i min text är om Kartellen måste vara representativa för alla i förorten för att få höras. Vad innebär det för dem som lever i det slags utanförskap som gestaltas i många av Kartellens texter att få höra att deras bild av livet och världen inte stämmer, att den är så marginell att den inte finns? Jag menar inte heller att de är ”rösten” för alla kriminella, utan snarare att de är en röst. Karaduman gör sig själv till representant för förorten och uttrycker i filmen att hon inte känner igen den verklighet Kartellen beskriver. Är inte poängen med marginalisering att den drabbar några få i relation till alla oss andra? Ur en sådan synvinkel kan de (det) marginaliserade aldrig vara representativa, men deras berättelser finns trots det. Jag har aldrig påstått, som Karaduman antyder, att Kartellens texter skildrar det alla kriminella i orten har upplevt. Återigen, jag vänder mig mot att idén om representativitet hela tiden återkommer i relation till skildringar av utanförskap.

Och vidare, min skildring av Kartellen bygger inte framförallt på mina egna upplevelser och erfarenheter, på ett personligt plan. Den utgår istället från de livsöden jag mött hos ungdomar i tvångsvården, under mitt fleråriga arbete som behandlingsassistent på ett statligt ungdomshem och som forskare på en annan liknande institution. Hos dessa ungdomar hade just Kartellen en särställning, oavsett om Karaduman menar att andra artister har belyst liknande problematik av att hamna i knas, som hon uttrycker det (borde vi lyssna på dessa istället, eller vad är poängen med detta påstående?). Deras musik utgjorde ett högst centralt populärkulturellt uttryck, som intressant nog motarbetades av många i personalen. Deras musik ansågs försvåra behandlingsarbetet och trigga ungdomarnas problembeteenden (missbruk, kriminalitet). Detta trots att jag kunde se hur musiken blev en del i ett skapande av gemenskap ungdomarna emellan och en del av ett kollektivt motstånd i den situation där de befann sig. Det kunde bland annat ta sig uttryck i att ungdomarna hade allsång och sjöng och rappade med i deras texter. I sin tur ledde detta till att man förbjöd ungdomarna att lyssna på musik gemensamt, den tilläts endast i lurar som en enskild aktivitet.

Liknande åsikter om musikens skadlighet kommer också fram i den offentliga debatten, och jag kan inte undgå att se parallellerna. Det jag frågade mig i arbetet i tvångsvården och det jag frågar mig nu är varför ungdomarnas motivation till att lyssna på musiken inte diskuteras. Varför vill man inte förstå drivkrafterna bakom det: vad musiken berättar för sina lyssnare, vilka känslor den väcker? Det är det budskapet jag vill att vi på allvar försöker lyssna på och i detta är det kanske oviktigt om jag bor i ett helvitt område eller inte (har Karaduman googlat?), eftersom jag inte lyfter fram egna erfarenheter utan istället genom min plattform, och trots allt privilegierade position, vill belysa andra röster.

Slutligen, musik är ett kraftfullt verktyg för att mobilisera känslor, väcka motstånd, skapa identitet och kollektivitet. Däremot överskattas nog ofta dess förmåga något. Karaduman avslutar sin text med att fråga om det är positivt om åttaåriga pojkar endast får Kartellens representationer som förebilder. I detta menar jag att hon ligger farligt nära narrativ om musikens skuld till alla möjliga samhällsproblem. Jag tror inte att musik någonsin kan lastas för drogmissbruk, kriminalitet, skolskjutningar eller något annat. Däremot kan den vara en tröst för de människor som av olika anledningar upplever sådana saker. Kanske kan någon av dessa röster ta vid nu. Jag hoppas det.