Ingen människas existens är haram

Vi har alla läst om hemskheterna som inträffade under latinx*kvällen på HBTQ**-klubben Pulse i Orlando, USA, som tog 50 personers liv och lämnade 53 personer med livshotande skador. Nyheterna har lämnat många av oss hopplösa, trötta och med en bitter eftersmak i munnen. Glädjen från förra årets #lovewins har bleknat. En lag som tillåter giftermål utöver heteroförhållanden var verkligen inte tillräcklig för att stoppa den återkommande HBTQ-fobin som är djupt rotad i våra samhällen, och Orlando blev sorligt nog ett bevis över att mer än rätten att få gifta sig behövs. Ett bevis på att Pride inte bara är festligheter utan fortfarande en pågående kamp där paraden fungerar som vår årliga demonstration.

Många satt nervöst framför alla sorters nyhetssidor och sociala medier och tänkte “hoppas att det inte är någon som delar min religion” eller “hoppas mördaren inte delar något i närheten av min etnicitet eller kultur” innan de offentliggjorde vem gärningsmannen i Orlando var. För vi vet. Vi vet vad som händer när förövaren är annat än en vit man. Vi förbereder oss mentalt på att säga ifrån ett X antal gånger att “nej, alla ___ är inte så”. Nu hände det igen. Omar Mateen, mannen bakom attacken, påstås vara muslim, och IS/Daesh hävdar att de låg bakom det hela. Helt plötsligt lider folk av tunnelseende, de börjar ropa saker om att Drumpf hade rätt, att muslimer är problemet, att folk bör rösta på Drumpf för att hålla borta alla terrorister, ett begrepp som enligt dem är synonymt med muslimer. Vi har varit här förr. Det här är inte något nytt. Likhetstecken sätts mellan muslim och terrorist, om och om igen.

Men låt oss stanna till ett ögonblick. Självklart ligger inte cirka 1.6 miljarder muslimska individer bakom attacken i Orlando. Det är rimligt att vilja distansera sig från en mördare, men vad kan vi ta till oss från det här istället för att än en gång distansera oss från det självklara? Vad kan vi bidra med som långsiktigt kan förändra synen på relationen mellan oss muslimer och HBTQ-personer?

Jag är ingen “lärd” imam. Jag kan inte Koranen utantill. Men jag är rätt säker på att det ingenstans i Koranen står att vi ska mörda HBTQ-personer. Islam är en livsstil som lär oss att göra gott för andra, att tillbe Gud, att kämpa för Guds skull, och om att vara vänlig och barmhärtig mot våra medmänniskor. Ändå är HBTQ-fobin så stark att vår medmänsklighet inte räcker till. Vi ropar “inte alla muslimer” i samma andetag som vi kallar folk för kafir (ett nedvärderande begrepp som används mot framförallt icke-muslimer) för att deras kön eller sexualitet inte passar vår världsbild. Vi menar på att mord inte är tillåtet inom Islam, att Islam står för fred, och ändå sprids så mycket hat bland oss, så mycket hat att det orsakar våld, så mycket hat att folk mister livet. Fem av över 50 muslimska länder har än idag lag på att homosexualla ska straffas med döden. Hur kan vi tillåta detta? Hur kan vi fortsätta kalla oss oskyldiga när så många av oss är skyldiga till att sprida HBTQ-fobi? Gärningsmannens handlingar i Orlando hade inget att göra med Islam, men det hade allt att göra med den miljön vi har skapat. En miljö där en hälsosam kommunikation knappt existerar. En miljö där vi inte pratar om sexualitet. En miljö där vi tillåter rädsla, självhat och aggressioner ta över när det handlar om ämnen som vi inte vill eller vågar ta oss an. Vi kan inte fortsätta smyga runt problemen inom våra kretsar i rädslan av att det ska tolkas som islamofobi.

Muslimer är inte de enda som sprider HBTQ-fobi. HBTQ-fobin sträcker sig utöver religiösa och geografiska gränser, men vi muslimer har ett problem med HBTQ-fobi, och vi måste lära oss att erkänna det för att kunna gå vidare och ta itu med problemen. Det räcker inte med att ett par individer kallar sig “progressiva muslimer” och klappar sig själva på axeln för att de inte är “som de andra muslimerna”. Vi måste lära varandra. Vi måste våga prata om våra brister. Vi måste begripa att det är fel att stämpla människors existens som haram. Vi måste förstå att vi inte sitter på en position där vi får döma. Vi måste våga stå upp för varandra, även när vi inte delar varandras tro, kön eller sexualitet. Vi måste våga agera som medmänniskor.

Det kommer inte att vara lätt. Det är aldrig lätt. HBTQ-fobin är trots allt en struktur, precis som sexism och rasism. Det är hat som har fått gro i flera århundraden, över hela världen. Men det går att bekämpa så länge vi går ihop och håller ihop.

Inte för att låta klyschig, men jag vill uppmuntra mina muslimska syskon till att nu under Ramadan våga visa att era gärningar inte har något att göra med Shaytan. Ta ansvar för dina åsikter och ditt agerande. Be en bön för de berörda i Orlando, och en bön för att vi muslimer ska våga ha modet att hjälpa våra syskon i nöd. Var en del av förändringen istället för en del av problemet. Om du är osäker på vart du står, ta vägledning av hur vår profet Muhammad (SAW) var en av de mest barmhärtiga, som behandlade alla sina medmänniskor med godhet och tolerans.

Jag vill avsluta denna text med att säga att ja, det är svårt att diskutera Islam utan att en massa islamofober försöker använda ens interna kritik emot oss muslimer, speciellt när islamofobin endast växer här i väst. Folk gör allt för att smutskasta Islam. Så jag vill bara poängtera att texten ni har läst är specifikt riktad mot muslimska kretsar. Ni som är icke-muslimer får gärna läsa texten och dela den men de av er som kommer att försöka använda texten för att sprida islamofobi kommer inte att tas emot då detta handlar om självkritik, som alla bör syssla med, vare sig troende eller icke-troende.


13441987_1619377605045997_1468836974_o

Ruhani Islam är lärarstudent och frilansillustratör

* latinx: ett könsneutralt begrepp, används istället för latino, latina eller latin@ ( källa: http://www.latina.com/lifestyle/our-issues/why-we-say-latinx-trans-gender-non-conforming-people-explain )
** HBTQ: Ett paraplybegrepp för homosexuella, bisexuella, transpersoner och personer med queera uttryck och identiteter. ( läs mer: http://www.rfsl.se/hbtq-fakta/hbtq/begreppsordlista/ )
*** Kafir: ett arabiskt ord som översätts till “de som döljer sanningen”, “förnekar Gud”, “icketroende” ( källa: https://en.wikipedia.org/wiki/Kafir )
Illustration av Ruhani Islam

Antropocen eller eurocen?

Så kom året då världens makter inte längre kan vänta med en radikal miljöpolitik. Sedan början på 2016 har varje månad slagit värmerekord och oroat forskare. Det är som om apokalypsen redan varit här, hälsat och lämnat den tickande bomben som förbryllade människor världen över måste handskas med på ett eller annat sätt.

Det är inte lätt att låta bli frestelsen att tala om vad en del kallar för antropocen, vilket går ut på att vår tidsepok i jordens historia domineras av människan som art. Som de flesta vars uppmärksamhet riktas mot miljörörelser och forskares diskussioner om miljö är det inget nytt att åberopa alla människor gemensamma ansvar inför den stundande globala kollapsen. 

Anarkisten Murray Bookchin lade fram argument emot en sådan framställning av miljöproblemen redan 1987 då han i artikeln Social Ecology versus Deep Ecology: A Challenge for the Ecology Movement visade hur miljörörelsens nya idéer dolde rasism och sexism. Hans föreslag på en mer socialt och historiskt medveten miljörörelse där viktiga inslag är anti-rasism, feminism och anti-kapitalism kanske har gått miljökämpar förbi. Vår tids föreställningar om någon sorts moder jord som kräver balans i sitt ekologiska system är inte helt olika den framställning som kom att växa till sig bland ekonomer om hur ekonomin fungerar.

Jag kan förstå att det finns en retorisk tjusning i att likställa mänskligheten vid ett virus som gör moder jord sjukt. Men det tenderar att ignorera globala och historiska maktrelationer. Utifrån Immanuel Wallersteins världs-systemanalys och historieskrivning vill jag argumentera att vi måste se miljöproblemen som rotade i ett ekonomiskt system vars centrum varit Europa och västvärlden allt sedan 500 år tillbaka. Jag tror att i en tid då människor i den globala periferin hotas allra mest av miljöförstöring och global uppvärmning går det inte att välja en världsbild som förenklar och trivialiserar miljöfrågorna.

I min mening är det att trivialisera miljöfrågor om vi inte i samma veva frågar oss vad det innebär att minska utsläppen. Kan inte detta användas som argument mot olika gruppers och länders strävan efter självständighet? Och om världen ska dra ner på utsläpp och konsumtion, innebär det då att det ska ske en omfördelning så att alla i hela världen har lika stor miljöpåverkan?

Om vi på samma gång vill ha en mer miljövänlig värld måste vi även ta med historiska maktförhållanden i analysen. Jag tror även att eventuella argument som endast syftar på människans överlevnad som art i sig är väldigt dumdristiga. Människan som art – i sin helhet – har överlevt flertalet socialt orättvisa och ojämställda system men det innebär inte att vi ska strunta i att kämpa för frihet, jämställdhet och syskonskap. Snarare verkar det mer angeläget än någonsin tidigare att fråga om vi inte lever i eurocen. Tidsepoken som definieras av och utifrån europa.

Stulna barndomar, belägrade liv

Cecilia Persson skriver om socialt utsatta barn och hur deras upprättelse aldrig tillåts komma.


Någon gång under 2004 kontaktades jag av en kvinna från föreningen Stulen Barndom som ville att jag skulle hjälpa henne att skriva en självbiografi.  Föreningen processesade i Europadomstolen och svenska staten var förövraren som skulle ge upprättelse och ekonomisk kompensation för alla övergrepp som barn utsattes för på barnhemsinstitutioner från 1920-talet och framåt.  I slutet av maj 2008 kom ett kort TT- meddelande att Europadomstolen i Strasbourg – för mänskliga rättigheter, inte tog upp grupptalan för 198 personer från föreningen Stulen Barndom. Det ska även med emfas tilläggas att samtliga rättsliga instanser i Sverige beslutade att inte ta upp fallet. Jag och kvinnan hade redan tappat kontakten när alla sorgliga beslut kom från rättssamhället, och hennes självbiografi rann ut i sanden. Hennes hjärtskärande och hemska berättelse om en liten flickas barndom på Folkhemmets bakgårdar lever kvar i mig och Astrid hade otvivelaktigt farit mycket illa. Det arbetades fram en broschyr om hur barnhemsbarnen skulle få tillgång till sin historia men vad historien skulle riva upp – och hur smärtan skulle tas hand om – var det ingen socialpolitisk makthavare, som brydde sig om att ta reda eller svara  på.

Jag såg en intervju med Kent Sänd i Dokument inifrån och han berättade vad han hade varit med om på Vidkärrs barnhem, dit han kom som tvååring. Han var en av de drivande bakom protesten mot statyn utanför Vidkärrs barnhem med inskriptionen: ” Under åren 1935 -1976 har många barn mött kärlek och omtanke på Vidkärrs barnhem och fått en god start i livet”. 

Kort efter intervjun tog Kent Sänd sitt liv och Göteborgs stad har nu tagit bort inskriptionen. Brodern Bengt, trodde att självmordet hörde samman med att han trädde fram i offentligheten och berättade om tortyren och de sexuella övergreppen som han genomled på barnhemmet. Kents liv hade varit sargat och kaotiskt.  Inte heller brodern och trubaduren Bengts liv blev någon dans på rosor. Bröderna placerades på Vidkärrs barnhem båda två och nu fick han sjunga en sorgsen visa på Kents begravning. Det känns obarmhärtigt att en av bröderna Sändhs liv skulle sluta i självmord men utifrån hans barndomstrauman fullt förståeligt.

De svenska barnhemmen upphörde 1980 och minst 100 000 barn har vuxit upp på anstalter, som skulle föreställa ett tryggt och kärleksfullt hem. Dåvarande socialförsäkringsminister och vår nuvarande Justitie- och migrationsminister Morgan Johansson, gav Socialstyrelsen i uppdrag att ordna så att barn som utsatts för övergrepp fick möjlighet att träda fram med sina vittnesbörder.  Morgan Johansson önskade att Sverige skulle följa Norges exempel och ge de misshandlade barnen en offentlig ursäkt samt överväga ekonomiskt skadestånd.  Det norska Stortinget beviljade skadestånd på 300 000 vardera till de drabbade barnen men Sverige tillsatte en utredning och valde en krassare, snålare och hårdare linje.  Morgan Johansson, har gjort en spikrak karriär, inom Socialdemokratiska partiet, och har med åren kommit att bli ett fullfjädrat mediaproffs. Han kan argumentera och legitimera i stort sett vilka kränkningar av barn som helst oberoende av om det handlar om svenska barnhemsbarn eller ensamkommande flyktingbarn.

Jag hade glömt av den mediala uppmärksamheten som pågick under 2004-2005 kring barnhemsbarnen och den cyniska medialogiken är som den är. Ena veckan är det misshandlade barnhemsbarn och nästa vecka självskador och tredje veckan är det någon annans lidande som ska hänga på löpsedlarna. Vad hände med barnhemsbarnen, undrar jag när fåglarna skriker utanför fönstret söndagen den 27 mars 2016? Fick de någon ekonomisk kompensation? Jag börjar leta efter källor, och blir sittandes länge för att lyssna på ett radioprogram från torsdagen den 20 juni 2013,  som handlar om att vanvårdade barnhemsbarn, får nej på sina ersättningskrav av Ersättningsnämnden. Det blev ett byråkratiskt resultat av Morgan Johanssons tillsatta utredning: en ny nämnd som fick i uppgift att avgöra vilka offer som skulle få pengar och upprättelse. Den svenska välfärdsmodellens byråkratiska Janusansikte. Det framgår att tre av tio får nej på sina ansökningar. Chefen för Ersättningsnämnden Göran Ewerlöf  håller inte alls med om att ribban ligger för högt för ersättningskraven, utan tvärtom tycker han att avslagningsprocenten är en rimlig siffra.

Jag börjar associera till andra berättelser om fattiga barns sociala utsatthet. ”Dumpningen av samhällets utstötta”, som Sydsvenskans journalist Per Ek, kallade sin artikel den 14 juli 2006 med autentiska röster från barnen på Mosippan.

”MOSIPPAN. Här kan man egentligen inte bo, men det gör vi ändå för det är det enda stället som vi får bo på”, berättade Annette Blomkvist för Per E,  en sommarlovsdag för Annette och de andra barnen på Mosippan. Hans väldokumenterade och välskrivna kritiskt granskande reportage, sliter hjärtat ur kroppen. I alla fall om man är mänsklig om man är omänsklig så slår man igen tidningen och utbrister att packet får skylla sig själva.

Sex läkare och sju sjuksköterskor krävde hösten 2007 att slumområdet Mosippan genast skulle avvecklas och sände ett upprört brev till kommunstyrelsen i Malmö. Överläkaren på barnhälsovården, Marie Köhler, var djupt upprörd och fann inga ord för hur eländigt barnen tilläts ha det. Hösten 2007 bodde 127 barn i de fallfärdiga barackerna på Mosippan. Läkarna och sjuksköterskorna menade att miljön på Mosippan stod i direkt strid med barnkonventionen, och var olämplig för barn ur alla hänseenden. Det socialdemokratiska kommunalrådet Birgitta Nilsson höll med om att förhållandena var oacceptabla men framhöll också att socialtjänsten gjorde sitt yttersta för att lösa den svåra sociala situationen för barnen och deras familjer.

Sommaren 2008 gick det att läsa i tidningarna att barn från Mosippan lurades in i kriminalitet av organiserade ligor.  Myndigheter och politiska makthavare som erkänner att de vet hur barn har det men ändå låter det pågå.  Barn som lever på ett gammalt industriområde i närheten av motorvägen. Barnens berättelser får oss att stanna upp ett ögonblick innan bilarna på motorvägen lägger i högsta växeln och kör därifrån. Det är ett märkligt sammanträffande att romanen ”Mosippan” av Elsie Johansson, som  handlar om avgrundslika klassskillnader för över femtio år sedan heter just ─ Mosippan. Boken innehåller alla framtidsdrömmar och hoppfulla förväntningar som dagens ”Mosippebarn” fantiserar om.  Socialrealismens och arbetarlitteraturens brutala verklighetsskildringar som gestaltar varför inte barns drömmar infrias.

Mosippan 2016?

Jag läser en artikel i Sydsvenskan den 4 mars 2016 att modulhusbyggen ska lindra bostadsbristen i Sverige och artikeln tar upp lyckade modulprojekt från olika delar av landet men texten framhåller att Mosippan är ett varnande exempel: ” De dåliga erfarenheterna finns i utkanten av Malmö. Där utgör bostadsmodulerna i området Mosippan stadens kanske mest segregerade bostadsområde. Trots att modulerna bara har tillfälliga bygglov är segregationen permanent”.

Jag fortsätter det vemodiga sökandet efter uppdaterad information och i Kvällsposten söndagen den 27 mars 2016, kan jag smärtsamt nog konstatera att barackerna på Mosippan skulle ha rivits för femton år sedan men där bor fortfarande 130 stycken barn. Antalet barn har alltså ökat, inte minskat, i bostadsområdet som nu kallas för permanent segregation. Myndigheterna har satt sista mars som rivningsdatum men enligt artikelförfattaren Peter Herkel, tyder allt på att majoriteten av de boende kommer bli kvar i barackerna.  Protester från grannar har även inkommit på de förslag som Malmö kommun har gett på alternativa bostadsadresser för Mosippans dumpade invånare.

Hur kommer den offentliga ursäkten låta i framtiden, om nu något erkännande av även detta samhällssvek mot barn erkänns som ett felaktigt agerande av statsmakterna? Vilka nya utredningar ska tillsättas? Hur ska informationen skrivas i nya broschyrer när trasiga själar ska finna sökorden till rätt arkiv som dokumenterat deras livshistoria? Vilken mediatränad socialminister ska utfärda falska löften och offren läsa avslagsmotiveringarna på sina upprättelseansökningar?

Vilka vågar visa den politiska konsten i Sverige?

I Expressen Kultur den 23:e maj frågar Sara Berg om ”det ängsliga kulturklimatet lagt sordin på kreativiteten” och om någon längre vågar göra politisk konst i Sverige? Jag undrar snarare vem som vågar visa den politiska konsten? För den politiska konsten existerar i Sverige, på natten i klubbarnas mörka rum. De exempel som Berg lyfter fram på brännande och aktuella politiska verk är Ai Weiweis installation med flytvästar i Berlin samt Banksys överfulla flyktingbåtar som visades på Dismaland i Somerset. Berg har sett Malmö Konsthögskolas vårutställning och undrar om det inte är ”någon som vill säga någonting”.

Detta får mig att undra hur vi ska definiera politisk konst? Vad är tillräckligt ”utmanande” och ”provocerande”? Måste politisk konst handla enbart om stora konflikter?

Som exempel på ”det ängsliga kulturklimatet” i Sverige nämner Berg debatten kring Makode Lindes utställning på Kulturhuset. Innan Linde fick sitt genombrott med tårtan och en kommersiell utställning på Galleri Kleerup hade han ställt ut sina Afromantics-verk på nattklubben Under Bron. Medan han studerade på Konstfack gjorde han performance och installationer som utspelade sig utanför konstvärldens försiktiga ramar, utanför det vardagliga och normativa. Linde visade länge sina politiska verk på natten, på klubben. Faktum är att Stockholms nattklubbar är en levande scen för den politiska och aktivistiska konsten i Sverige och jag kan tänka mig att det ser liknande ut på klubbar i de andra svenska städerna. Josefin Hinders har under 2014 och 2015 visat stora installationer på Under Bron som iscensätter scener ur livet som hemlös och narkoman, människor som exkluderas och anses mindre värda i det svenska samhället. På nyöppnande klubb Venus vid Nobelberget i Sickla visades i år förutom Konstfackelevers möbler även politiska verk i form av Konstfackeleven och performancekonstnären Rufus Backmans affischer som föreställer prisetiketter med blåa och gula färger, på vilka det står 100% bög och 100% flata. Backman har även under namnet Butcherqueen visat otaliga performanceverk på nattklubbar. Exempelvis gjorde Backman ett performance under nationaldagen 2015 på nattklubben Celezte i gamla Riksarkivets lokaler. Ett kraftfullt performance där Kalles Kaviar användes som ett vithetsserum på konstnärens rasifierade kropp. På Hornshusets klubb Laika visas utställningar med både etablerade och oetablerade konstnärer och bland annat Queeraktivisten Freja Lindbergs fotografier på icke-normativa relationer och kroppar har visats här under senaste året. Att synliggöra det osynliggjorda är en politisk handling enligt mig.

Den politiska konsten i Sverige existerar men den behöver få synas även dagtid. Starka politiska verk som kritiserar det svenska samhället råder det ingen nöd på. Performance, installationer, objekt eller filmer som belyser flyktingkrisen och Sveriges stängda gränser har jag ännu inte sett på nattklubbarna, men det kommer säkerligen att dyka upp vilken natt som helst, om det inte redan gjort det. Stormen kring Lindes utställning har inte skrämt konsteleverna och konstnärerna men de övriga konstaktörerna, det vill säga gallerister och ansvariga på konstinstitutionerna, måste bemöta sin rädsla.