Så kom året då världens makter inte längre kan vänta med en radikal miljöpolitik. Sedan början på 2016 har varje månad slagit värmerekord och oroat forskare. Det är som om apokalypsen redan varit här, hälsat och lämnat den tickande bomben som förbryllade människor världen över måste handskas med på ett eller annat sätt.
Det är inte lätt att låta bli frestelsen att tala om vad en del kallar för antropocen, vilket går ut på att vår tidsepok i jordens historia domineras av människan som art. Som de flesta vars uppmärksamhet riktas mot miljörörelser och forskares diskussioner om miljö är det inget nytt att åberopa alla människor gemensamma ansvar inför den stundande globala kollapsen.
Anarkisten Murray Bookchin lade fram argument emot en sådan framställning av miljöproblemen redan 1987 då han i artikeln Social Ecology versus Deep Ecology: A Challenge for the Ecology Movement visade hur miljörörelsens nya idéer dolde rasism och sexism. Hans föreslag på en mer socialt och historiskt medveten miljörörelse där viktiga inslag är anti-rasism, feminism och anti-kapitalism kanske har gått miljökämpar förbi. Vår tids föreställningar om någon sorts moder jord som kräver balans i sitt ekologiska system är inte helt olika den framställning som kom att växa till sig bland ekonomer om hur ekonomin fungerar.
Jag kan förstå att det finns en retorisk tjusning i att likställa mänskligheten vid ett virus som gör moder jord sjukt. Men det tenderar att ignorera globala och historiska maktrelationer. Utifrån Immanuel Wallersteins världs-systemanalys och historieskrivning vill jag argumentera att vi måste se miljöproblemen som rotade i ett ekonomiskt system vars centrum varit Europa och västvärlden allt sedan 500 år tillbaka. Jag tror att i en tid då människor i den globala periferin hotas allra mest av miljöförstöring och global uppvärmning går det inte att välja en världsbild som förenklar och trivialiserar miljöfrågorna.
I min mening är det att trivialisera miljöfrågor om vi inte i samma veva frågar oss vad det innebär att minska utsläppen. Kan inte detta användas som argument mot olika gruppers och länders strävan efter självständighet? Och om världen ska dra ner på utsläpp och konsumtion, innebär det då att det ska ske en omfördelning så att alla i hela världen har lika stor miljöpåverkan?
Om vi på samma gång vill ha en mer miljövänlig värld måste vi även ta med historiska maktförhållanden i analysen. Jag tror även att eventuella argument som endast syftar på människans överlevnad som art i sig är väldigt dumdristiga. Människan som art – i sin helhet – har överlevt flertalet socialt orättvisa och ojämställda system men det innebär inte att vi ska strunta i att kämpa för frihet, jämställdhet och syskonskap. Snarare verkar det mer angeläget än någonsin tidigare att fråga om vi inte lever i eurocen. Tidsepoken som definieras av och utifrån europa.
Kommentera