Brev till dig som skriver

Jag har gått flera dagar med det här. Med hur jag ska börja. Vilka som borde vara de första orden, de som får dig att vilja fortsätta att läsa. Jag har dragit på skrivandet för att det känns som om det skulle vara en viktig text att skriva. Att jag för en gång skull skulle ha något att berätta. Men att vänta med den har inte hjälpt. Snarare tvärtom. Det känns bara än mer oöverstigligt att komma igång. Så istället bara börjar jag skriva och tänker att jag kan stryka det som blir överflödigt eller lite kasst. Bara så där lite hur som helst börjar jag. Jag tänker att det är det allra bästa. Bara skriva.

Jag börjar med att säga att jag inte vet hur jag ska börja, och sedan raderar jag ett helt stycke om tvätt- och diskmaskinen och att köpa böcker som levereras till mitt lokala paketombud – som också har mjukglass om somrarna. En mjukglassmaskin måste rengöras veckovis och har en väldig mängd olika delar, ibland kan det ta en hel dag att rengöra. En dag i ett gatukök kan vara mycket längre än en dag någon annanstans. För att få syssla med livsmedelsförsäljning är kraven på renlighet höga, kraven på noggrannhet lika höga. Tvätta händerna.

En text kan i sin tur ta allt från sju andetag till sju år att skriva. Ja, mer än sju år också såklart. Ett helt liv. Skrivandet pågår alla dygnets timmar, jag tänker inte på något annat. Det är som att skrivandet är ett filter mot världen. Samtidigt som jag går hem skriver jag på en text om att skriva litteraturkritik som liksom aldrig blir klar. Jag tänker. Det finns en risk att den blir för lång för att vara en artikel. Att den inte kan få plats någonstans, att redaktörerna tycker den är tveksam. Då kanske den behöver läggas i min hög med refuserade texter, en hög som aldrig krymper. Det känns ändå rätt ok att ha en hög med texter jag aldrig kommer att få publicerade. Brukar tänka på den som ett sorts arkiv för tankar jag kan återvända till och kanske plantera om. Mycket av det är ändå skit och skulle väl mest kunna betraktas som redo för kompostering. Jag sparar dem ändå. De är samtidigt en påminnelse om att jag har skrivit och kanske en påminnelse om att jag kommer att fortsätta att skriva. Jag skriver. Det är det jag gör. Även nu. Sedan läser jag.

Det är något trösterikt med att ha skrivit när jag nu skriver något nytt. Det är som att jag lär mig mer och mer om skrivandet genom att faktiskt skriva. Att varje ny text ger mig ett nytt verktyg att montera isär och ihop verkligheten med. En sak som jag lärt mig av att skriva mycket – jag började skriva på allvar 1994 eller något sådant – är att varje text börjar med en idé. Det låter jättelöjligt. Men det är som att den här idén, låt oss säga idén att skriva en text om att först börja skriva text, uppfyller en till en sådan grad att inget annat får plats. Lite som att bli kär igen efter flera års vardagsrutin. Att hitta den där kärleken. Hela kroppen bara rusar och huvudet upprepar ett mantra och jag antecknar små fraser och ord och meningar tills att jag kan sitta ner och skriva. Om jag inte skriver ner tankarna, meningarna, när de kommer så försvinner – det är sant varenda gång. Längtar efter att kunna sitta stilla och förstå. Den sortens idé behöver texten. En passion. Kanske är det inte så för alla. Det måste väl ändå vara så att varje skrivande person kan hitta sitt eget sätt att skriva. För mig har ingången till en text fungerat olika genom åren, men de senaste säg 7-8 åren har idén varit fundamental i mitt skrivande. Åtminstone för att komma igång. När jag väl har en idé – och det behöver inte alls handla om att säga något som jag skulle ha bestämt redan från början – är skrivandet igång. Idén kan vara en bild jag ser, en känsla jag vill uttrycka, en tankegång eller en företeelse jag vill undersöka – det vill säga skriva om. Det kan verkligen vara lite vad som helst så länge det fungerar som en utlösande faktor. En del idéer, ganska många ändå, kommer liksom aldrig vidare heller. Det måste jag få säga. En del idéer bara stannar där som en liten anteckning. Det kommer nya. Är inte passionen där med en gång, och håller den inte i sig, är det inte värt ansträngningen att börja skriva. Varje text är ett åtagande, ett ansvar.

Senast jag publicerade något, en svit dikter i Lyrikvännen hösten 2016, så var min ingång att jag behövde skriva om de fåglar jag hade utanför fönstret. Det var vår och sommar och fåglarna kvittrade och hade sig. Jag hade knappt skrivit något på rätt länge, varit sjuk och inte kunnat tänka ordentligt. Så att möta passionen igen var välkommet. Jag skrev som besatt under flera dagar. Redigerade. Jag visste nästan inget om fåglar innan. Att de flög, byggde sina bon av kvistar, lade ägg och äter mask – sådana saker som liksom är en del av någon slags ytlig kunskap tillgänglig genom våra muntliga berättelser och enkla iakttagelser. Fågeln är också rikt behängd, laddad, med symbolvärden, som en symbol för fred, flykt eller frihet genom andra delar av kulturerna. Jag kände att där fanns mycket material att hitta, att leta upp, då fågeln redan är så enormt använd av andra konstnärer och fågelvetare och klassificeringsentusiaster. Jag är inte ute efter att skriva om något nytt. Jag är bara ute efter att skriva något med den röst jag erövrar när min erfarenhet möter ett material. Att skriva om något som alla läsare redan har en relation till. Jag är som så många andra, det är antagligen du också. Fast vi alla känner oss unika och självständiga för att vi har fått lära oss att vi borde känna oss så. Jag är inte alls självständig, jag är beroende av många människor omkring mig. Du som läser till exempel.

Jag brukar tänka att det är materialet, språket i materialet, som bestämmer hur texten ska se ut. Men det är inte riktigt sant. Det är en slags syntes av idén, som föder att leta efter material – i det här fallet med fåglarna letade jag i böcker om fåglar, som i sin tur möter alla texter jag skrivit innan och en del jag läst och tagit intryck av. När jag skrev om fåglar tittade jag ut genom det öppna fönstret, lyssnade på fåglarna, såg deras flykt. Fåglarna var överallt i mig. Jag tittar fortfarande närmare på tättingar när de flockas.

Det händer att idén kommer ur materialet. Att jag läser om något och tänker att det här måste jag skriva om. Jag läser mycket mer än jag skriver, jag tror att det är nödvändigt. Ruset kommer och släpper inte taget. Ett bättre uttryck för ruset är kanske flödet, det som en del kallar ’flow’. Att släppa taget om sig själv och sin omgivning och bara uppslukas av läsning och att sedan skriva på ren intuition. Skriva förutsättningslöst och fritt. När jag behärskar mitt material brukar det vara lättare. När jag har det tyst omkring mig och jag har tid på mig att känna lugn nog att skriva blir det lättare. När räkningarna är betalda är det lättare. När jag har rummet för mig själv är det lättare. Frihet är egentligen en överdrift. Jag begränsas av så många saker. Men känslan av frihet i flödesskrivandet finns där. Prova.

Under tiden jag skriver, ofta redan i första texten, första stycket, skapar jag också en form för texten eller texterna. Formen hör, för mig, ofta tätt samman med materialet och vad det är som materialet berättar för mig. I fallet med fågeldikterna så valde jag ut några faktorer som jag tyckte sammanfattade en specifik fågel. Men sedan, när jag skrivit klart dikterna, ser jag att de i ganska hög mån också behandlar helt andra saker. Ett exempel går att hitta i dikten om hustättingen gråsparv:

Gråsparv (passer domesticus)

honan brun utan fläck, hanen grå;

vars kör komplex, vars varsel död,

kärlek — dess livslånga samman

i flock i strån, med foder i nisch

frö med variation, i flock runt tillfälle

synkrona — och på plats härmande

Och egentligen tycker jag om gråsparven, även om dikten tycks peka på något annat. Fast det kanske är en annan sorts läsning, en som jag gör. Jag kan inte undvika att vara en kritisk röstbärare. Min kropp är kritisk. Utsatt för – och utsätter för – kritik. Men det som är viktigt är inte hur jag ser på texten här. Det är viktigt hur texten kan ta ton i dig som läsare, hur jag kan läsa din text och hitta en annan värld som samtidigt speglar min – då mina erfarenheter används för att läsa. Jag skulle gärna läsa din text. Jag hoppas få läsa den. Men jag kommer inte undan att jag tycker att min fågeldikt är politisk – jag läser in politik i allt. Jag tycker allt är politik. Jag tycker allt håller samman. Men det politiska kan mycket väl ligga som en underton i en text om något annat. Bara för att jag, bland annat, identifierar mig som anarkist behöver inte det betyda att jag bara skriver om dekonstruerande strategier. Det är inte så det fungerar. Jag försöker vara anarkist i praktiken.

Det händer så väldigt mycket när en går från idé till ansamlande av material – ibland i omvänd ordning – och vidare ut i text. Jag förändras av att göra mina tankar konkretare. Texten förändras under skrivakten. Skrivakten förändrar skrivakten. Det är alltid en risk att skriva. Jag är en annan person när jag skrivit färdigt en text. Världen är sig inte heller lik. Och jag tänker att det är den här förändringen som skulle kunna vara litteratur, som är konst. Det kan inte finnas ett regelverk att förklara hur en går tillväga för att åstadkomma förändring – inte heller en förändring som måste vara konstant i varje givet ögonblick. En idé utvecklad till ett sammanhang, en hand som griper om andra i sin närhet förändrar idén och världen blir större på grund av detta. Jag tror att vi måste se hur idéerna relaterar till varandra. Hur vår bild av en fågel speglar bilden av den bild vi fått av den från en medvetenhet om historien. Hur varje text är ett arbete med att skapa passager mellan oss som människor. Det tror jag. Vad tror du om det?

image

Freke Räihä

I arga, vita terroristers sällskap

I arga, vita terroristers sällskap

Inför västerländska ögon är inget terrordåd jämlikt. Faller terroristen utanför kategorin “vit kristen man” kommer rapporteringen alltid att följa samma mönster: Ett hot som kommer utifrån, främst i form av en man som inte klarar av den amerikanska drömmen och moderniteten. Det brukar ofta vara kontentan av journalisters berättelser av “icke-vita terrorister”.

Men är disillusionen gentemot modernitet och amerikanska drömmen endast förbehållen någon som “kommer utifrån”? Berättelser om arga vita män som på något vis gör uppror gentemot ett samhälle de upplever springer ifrån dem är inte helt ovanligt varken inom litteraturen eller andra medier. Vi kan finna dessa män i Dostojevskijs Anteckningar från källarhålet eller Strindbergs Inferno.

Vi ser inget problem i att normalisera och trivialisera den vite mannens missnöje med sin egen skapelse. Det finns en fascination kring den vita terroristen som slår över i en löjligt empatisk vördnad. Vi ska ju alltid tycka synd om män. Den man som är “casual” och smälter in. Den man som profiterar på de extrema männens terror.

I Sverige har vi tre vita terrorister färskt i minnet: John Asonius, Anders Behring Breivik och Peter Mangs. De har gemensamt att de kunde gå under radarn tack vare att de är vita män, men också tack vare att de agerade ensamma.

Ensamvargen är en strategi som oftast förbises eftersom de som agerar ensamma är svåra att förutse hur de kan agera. Men de skiljer sig i att Breivik valde att gå den spektakulära terrorns väg. Asonius och Mangs förde istället vad som kallas lågintensiv krigsföring.

De båda metoderna har intressant nog återberättats i två samtida romaner som kan sägas ha fått kultstatus. Den spektakulära terrorn, med fokus att väcka uppståndelse, gärna med sprängämnen, återfinns i Fight Club. Den lågintensiva terrorn, där man under lång tid spär på motsättningar, som i Asonius och Mangs fall, genom att döda, återfinner vi i American Psycho.

Men vänta, kanske du tänker, A Clockwork Orange då? Jo, visst handlar den om en våldsam ung man. Men han åker fast. Det gör aldrig huvudkaraktären i Fight Club eller American Psycho.

I American Psycho får vi följa Richard Bateman, en  framgångsrik yuppie som har allt i livet. Men han nöjer sig inte med det. Han begår flera övergrepp som många gånger slutar i döden för hans offer. Många av dem är kvinnor. Romanen är nästintill en orgie i kalkyler och känslokall social beräknande från Batemans sida. Han säger saker bara för att chockera sina vänner, han tänker extra noga hur han för sina samtal, för att inte verka för känslomässigt brydd, han berättar om vilket schampoo som är bäst, recenserar Whitney Houstons senaste platta.

Det spektakulära är dock inte alla de dåd som Bateman utför. Det är att han slipper undan. Romanen slutar på en återgång till ordningen, som om inget av det som berättats egentligen har hänt. Vad lär det en vit man som känner igen sig i Batemans världsbild? Att han kan komma undan med vad som helst.

Fight Club är kanske den mest kända av de båda romanerna. De flesta har nog sett filmatiseringen.  Där får vi följa Namnlös och hans ödesmättade möte med Tyler Durden. De stiftar en snårig bekantskap som till slut leder till att de startar Fight Club. En klubb för män att puckla på varandra. Det är bara början på en resa som leder till en enorm organisation med celler över hela USA. Planerna på ett bombdåd som ska rasera bankerna får slutligen Namnlös att ändra sig, han går emot Tyler Durden och det slutar öppet. I jämförelse med American Psycho återuppstår inte ordningen. Men slutet är lika mycket en början, förhoppningsvis för något bättre.

Det finns såklart mycket mer att säga om Bateman och Namnlös. Men låt oss stanna vid vad de har gemensamt med Asonius, Breivik och Mangs. De drar nytta av sina privilegier, för de har märkbart gott om det. Tack vare dessa privilegier kan de röra sig fritt, planera och attackera hur de vill, utan att någon gör något. Samtidigt är det den där dubbelheten. De känner sig utanför samhället. De är som fisken i vattnet som har börjat hata vattnet.

Vad som fascinerar mig är hur normaliserad den vita terroristen, den arga vita mannen, faktiskt är. Nu har jag ju bara gjort ett litet urval, ett nålstick. Men jag misstänker att det finns mer därute.

När Bret Easton Ellis fick frågan om varför han skrev American Psycho på det viset han gjorde skakar han bara på huvudet och utbrister “jag skrev om min smärta”. Det är förmodligen den enklaste förklaringen som hela tiden dras upp så fort vita terrorister diskuteras. Det är ju egentligen synd om dem.

“Jag tycker inte böcker ska vara långa i onödan”

“Jag tycker inte böcker ska vara långa i onödan”

För den som hängt med i vad som brukar refereras till som den “nya svenska poesivågen” är Anna Axfors ett välkänt namn. Förutom att skriva poesi var hon också med och initierade förra sommarens poesidebatt, där skillnader och förutsättningar för dansk respektive svensk poesitutgivning diskuterades under några heta sommarveckor. Hon driver även Nöjesguiden-bloggen “Vi som aldrig skrev prosa” tillsammans med poeten Elis Burrau. Nu romandebuterar hon med Kärleksbrevet som ges ut av 10TAL Bok. På 10TALs hemsida kan man läsa följande beskrivning av boken:

“Med sina sista ord till sin döende mamma berättar en ung kvinna vem hon blivit sedan de möttes sist. Samtidigt breder disken ut sig som ett alldeles vackert landskap och pojkvännen kommer och går. Kärleksbrevet är Anna Axfors debut – en roman om livet, döden, vardagen och ungdomen som rinner ifrån en.”

Jag bestämde mig för att, i efterdyningarna av Axfors releasefest, ställa några frågor om romandebuten och skrivprocessen.

 

Kärleksbrevet skiljer sig från din poesi, men också från dina blogg- och kulturtexter, i det att den inte är lika uppenbart rolig. Enligt mig då, alltså. Upplevde du att du skalade bort en del av det humoristiska?

– Jag tror faktiskt att den är ganska rolig, om man väljer att se det, vissa har i alla fall sagt det. Andra tycker att den är jättetragisk och gråter. Jag tycker nog att den är båda, eller neutral. Jag har i alla fall inte ansträngt mig för att den ska vara rolig eller inte rolig, utan det blev som det blev.

Hur var det att skriva prosa istället för poesi?

– Det är ju lättare att skriva poesi för då behöver man ingen handling, jag hatar handling, sen tycker jag det är fruktansvärt jobbigt att saker ska vara “realistiska” i prosa, typ tidsmarkörer och fakta som t.ex. vilken hårfärg karaktären har. Men sånt kanske är lättare om man går in för att skriva prosa till 100%, jag tycker att Kärleksbrevet är 50% prosa och 50% poesi. Det är svårt att röra sig där för man vill inte kompromissa med känslan och impulser samtidigt som prosan kräver konsekvens och korrekthet.

Jag tyckte det korta formatet var uppfriskande. När jag pluggade amerikansk litteraturhistoria hade jag en excentrisk professor som tyckte om att uttrycka sin kärlek för ”the novella!”, alltså kortromanen. Den känns ovanlig i Sverige! Hur bestämde du dig för formatet?

– Jag tycker inte att böcker ska vara långa i onödan, varför ska man ta folks tid i anspråk bara för att? Och fylla ut med massa ointressant text. Jag har bara skrivit det jag tycker är intressant. Kräver texten att vara lång så ska den vara det, men min text krävde inte det. Man måste ju se till vilket format den enskilda texten är menad att vara i, man kan ju inte göra en bok på 200 sidor bara för att en bok “ska” vara på 200 sidor, då lyssnar man ju inte på konsten utan på marknaden. Jag tror att jag respekterat min texts inneboende form.

När jag läste ”Kärleksbrevet” la jag märke till att Gud var återkommande, det finns till och med ett bibelcitat. Vad har du för förhållande till Gud?

– Jag tror liksom på Gud automatiskt, har inte tagit ställning i frågan och kan inte argumentera för att Gud finns men jag känner liksom “hans” närvaro, haha. Men jag kan ju ha fel. Jag är nog lite ner åt new age-hållet än karaktären i boken som är mer kristen.

Åhléns var med igen! Du har skrivit om Åhléns förut, tänker att du kan bli poeten som sätter Åhléns på lyrikens karta. Vad handlar detta återkommande till Åhléns om, egentligen?

– Ja det är ju väldigt roligt att jag skriver om Åhléns hela tiden, det bara blir så. Kanske är det för att Åhléns representerar något som har med kroppen och hemmet att göra, Åhléns är liksom möjligheten att bli kvinna men också pressen att bli det. Jag hade nog kunnat välja ett annat varuhus också men jag är uppvuxen i Tranås och där har Åhléns alltid varit affären no. 1, den man går till för att shoppa. Men nu är den nedlagd, det är väldigt sorgligt faktiskt, jag tror att det påverkar staden väldigt negativt. En mindre glamourös grej i en stad som inte har så mycket glamourösa grejer. Nu är det nån slags elbutik där. Det blir en deppig aura över hela det huset, och det är ett ganska stort hus. Kristina Lugn har skrivit en hel del om NK förresten tror jag, men det upptäckte jag efter att jag skrivit mycket om Åhléns.

I romanen beskrivs en vänskapsrelation mellan huvudpersonen och en tjej som heter Helena, som verkar (bråd)mognare och coolare än huvudpersonen. Det fick mig att tänka på samtida kvinnliga vänskapsskildringar, som Lila i Elena Ferrantes Neapelserie, eller karaktären Suzanne i Emma Clines Flickorna. Var du intresserad av att skildra kvinnlig vänskap?

– Inte intresserad som i att det var en agenda, men lite intresserad kanske… framförallt intresserad av skapandet av en kvinna, från en flicka, och det sker ju ofta genom andra. Man måste ha någon förebild för att förstå vilken slags kvinna man ska bli. Och Helena är någon som jaget kan tänka sig att bli.

 Kärleksbrevet skildrar den (ofta smärtsamma) processen att gå från flicka till kvinna och vad det innebär. Skulle du säga att du har skrivit en feministisk roman?

Ja det är nog en feministisk roman men jag skulle aldrig skriva utifrån en politisk utgångspunkt, utan politiken är i så fall invävt i mitt sätt att tänka.

 


Anna Axfors (f. 1990) är poet och romandebuterar i dagarna med den lyriska kortromanen Kärleksbrevet på 10TAL Bok. Kärleksbrevet finns att köpa här.

Foto: Charles Ludvig

Grapell: “Vi vill göra låtar som har känslomässig nerv”

Grapell: “Vi vill göra låtar som har känslomässig nerv”

Bandet Grapell är aktuella med en ny EP som släpptes den 27e september. Kultwatch Arazo Arif har intervjuat.

 

Berätta om bandet Grapell.

Grapell består just nu av mig (Emil Erstrand) och Nils Nygårdh. I alla fall när vi gör och spelar in musiken (när vi spelar live är vi ungefär fem på scen). Jag och Nils har känt varandra i tio år och gjort musik tillsammans lika länge, vi har spelat i lite olika konstellationer under den här tiden men vi har alltid varit en kärna som nog är det som till stor del definierar Grapell.

Vilka är ni och när blev ni till?

 Vilka vi är funderar vi fortfarande på men Grapell blev i alla fall till någon gång 2013. Vi släppte vår första i juni 2013.

 Vad kännetecknar er musik?

 Det är ju en sån grej man inte vill tänka på för mycket, men ändå funderar på ganska ofta… Det vi i alla fall försöker göra är låtar som vi gillar, som känns ärliga och som har någon slags känslomässig nerv. En låt behöver inte ha ett supertydligt budskap om den väcker en känsla. Tror också vi vill göra musik som håller över tid.

Nu släpptes den nya EP:n Love Chamber nyligen. Hur har arbetet med den sett ut?

Vi har arbetat med den ungefär som vi brukar. Några skillnader är väl att vi jobbat mer tillsammans i replokalen och att alla låtar skrivits under ganska kort tid, vilket nog skapat mer utav en röd tråd, i alla fall för oss. EP:n har nog en ganska tydligt stämning och ett enhetligt ”sound” om man nu ska prata om det. Vi har också försökt undvika att göra saker komplicerade och hålla det enkelt, vilket resulterade i fem ganska spartanska kärlekslåtar. Det är sånt vi gillar.

 

Lyssna på Grapells nya album via Spotify

Har du någonsin försökt titta rakt in i solen?

Socionomen och aktivisten Mir Bal skriver om litteraturen och behovet av distans till smärtsamma upplevelser.


Har du någonsin försökt titta rakt in i solen? Om du gjort det så vet du att det är ungefär samma sak som att bevittna lidande, förtyck. Du kan aldrig bilda dig en klar bild av helheten genom att se rakt in i det. Istället, för att se någorlunda klart, och än mer för att förstå måste du titta sidledes, eller genom ett filter.

Jag tror att det är därför jag har svårt att läsa mycket utav den svenska litteraturen jag tycker bäst om. Jila Mossaed, Andrzej Tichy, Sara Stridsberg, Ida Linde, Athena Farrokhzad , listan kan göras lång. Det gör ont. Som sig bör, jag läser. Men efter det måste jag återhämta mig.

För i tiden, när livet var så mycket mer brutalt, kort och farligt kom våra förfäder på en väg runt detta. Berättelser var ett sätt att förmedla kunskap, oftast livsviktig, men även ett sätt att angripa, hacka sönder och bygga om se stora frågorna, kärleken, döden, slaveri, barn, gud. Sagor. Genom att förlägga berättelsen till en annan plats, en annan tid befolkad av mystiska väsen och gudalika varelser kunde det som var för svårt att titta på rakt framifrån utforskas från sidorna. Senare. Det är framför allt genrelitteratur (sci-fi, fantasy, skräck) som använder sig av det angreppsättet idag. Så väll i tv-serier, filmer som böcker. Som ett exempel, Buffy the Vampire Slayer, kultklassikern från sent niotal tidigt tvåtusental var en framförallt riktad till personer i de yngre tonåren. Trots det klarar den av att behandla så svåra ämnen som en älskad förälders död, sexualitet, vänskap och den långsamma erosionen av tjärnfamiljen och hur vänner sakta tar des plats i en ny ekonomi, för att inte tala om klass. För att bara ta en handfull av exempel.

Problemet är, som med så mycket av vår kultur, vilket förstärks än mer i så små grupper som genrelitteratur oftast utgörs av att det bara är vissa röster som hörs. För den som läst SF och fantasy har det varit smärtsamt uppenbart att de röster som hörs i ännu högre utsträckning än vanliga fall varit vita män, framför allt från USA och Storbritannien. Inte nog med att det är många berättelser som inte hörs, det blir också en fattigare genre, berövad den nya livskraft den så väll behöver. Det har funnits undantag, Ursula K. Le Guin som sedan sextiotalet föreställt sig värdar där kärlek och kön fungerat på andra sätt, där allt annat även det fungera på andra sätt, eller Octavia E. Butler som var en av de första svarta kvinnorna som på allvar behandlade frågor om ras, kön och slaveri genom andra värdar, civilisationer och hjälper oss att se på vårt eget sätt att leva som en ren tillfällighet. Margret Atwood tillhörde också en av dessa tidiga pionjärer som med en nästan vanvettig produktivitet fortsätter att varna oss för vår egen samtid, vart vi är på väg om vi inte stannar upp.

Det finns så klart fler. Men ändå för få. Men de senaste tio åren har det börjat hända något, en ny generation, kvinnor, rasifierade och HBTQ personer som vuxit upp på dessa giganters axlar och just därför kan se lite längre har börjat kräva sin plats. De två största namnen är den den Nigerianska författarinnan Nnedi Okorafor vars ilska över orättfärdigheten hon och hennes land har upplevt bränner ner hela världar.

Den andra, som de senaste åren hela tiden funnits i min egen periferi är N. K. Jemisin. När hon i augusti tilldelades genrelitteraturens största pris bestämde jag mig för att äntligen läsa henne, boken hon fick priset för heter The Fifth Season, det är första delen i en trilogi, andra boken kom ut för bara någon månad sedan.

Bokserien heter The Broken Earth. Och till och med språket är uppbrutet. Narrativet fragmenterat, i såväl tid som rum. Berättelsen är lika uppstyckad som den nya värld Jemisin befolkar med lika tassiga karaktärer. Ett galleri av nya arketyper. Karaktärer som du sällan hittar i litteraturen, än mindre i genrelitteratur. Du följer tre kvinnor, i olika faser av livet. I en värld som faller sönder. Den är om möjligt ännu mer fientlig mot sina invånare än vår egen. Men allt detta, jordens undergång som Jemisin presenterar oss med på de första sidorna, magin, kampen inte mellan gott och ont utan mellan olika gråskalor är en ursäkt för att få tala om mycket svårare saker. Slaveriet. Sorgen över att förlorat ett barn. Över att förlora en barndom, över att förlora en förälder. Kampen för värdigheten i ett samhälle som vägrar ge det till dig. Om kärleken mellan mästare och slav.  Den första boken är ju just tillägnad alla de som måste kämpa för den värdighet som andra tar för givet. Jag har talat om Jemisins bok i generella termer, breda penseldrag. Jag vill inte beröva en läsare alla de överraskningar som boken, dess karaktärer bär på. för böckerna som jag nämnt är en plats är fantasin visar oss att det finns saker vi aldrig kommer ifrån. En bruten värld. Och kampen för en bättre.