Intervju › Scenkonst
Dansen och den icke-linjära kroppen

Dansen och den icke-linjära kroppen

Milo Johansson vill dansa och skapa konst utan att bli begränsad av normativa förväntningar. För honom fyller dansen en viktig funktion, den bidrar till frigörelse och kan verka läkande när den handlar om att upptäcka. Den hjälper honom att äga sig själv och sin kropp. Kultwatchs Hana Suzuki Ernström skriver om ett samtal om dans, transerfarenhet och normativa föreställningar samt kroppars rörelser och deras filosoferande.

Sommaren tar sig in i köket där jag sitter. Snart ska jag ringa Milo. Jag tittar i mina anteckningar: dans, kropp, representation och väntan på könsrelaterad vård; lösa reflektioner från förberedelserna inför vårt samtalet. Jag ringer upp honom på Messenger, ett videosamtal.

Milo Johansson är från Malmö och har nyligen flyttat tillbaka dit efter några år i Stockholm. I Malmö slipper han den extrema segregationen i Stockholms innerstad, säger han. Där finns en trygg queergemenskap att komma tillbaka till, något han saknade i Stockholm på dansskolan där han gick. Jag och Milo har aldrig träffats tidigare, trots det tar det inte lång stund förrän vi hamnat i ett djupt samtal om konsten och dansen villkor, att äga sin egen kropp och att utforska rum och gränser genom kroppen.


Institutionella begränsningar och stereotyper

Dansen fyller en viktig funktion i Milos liv. I skolan där han gick var dansen och kroppen inte enbart hans egen eftersom stereotypa roller begränsade rörelserna. Han säger att det blir allt viktigare för honom att ha äganderätt över sig själv och sin kropp. Han kan inte vara i en miljö där han ska vara alltför formbar, ett verktyg för att förverkliga en koreografs storslagna planer. Han tror att det går att yrkesarbeta med dans under andra villkor. Nu vill han bara ge sig själv tid, få utrymme att tänka bortom institutionens stängda ramar.

Hur ska jag annars kunna skapa konst, hur ska jag kunna göra något som uttrycker mig när jag bara ska vara till för andra hela tiden?

Milo vill vara fri. ”Hur ska jag annars kunna skapa konst, hur ska jag kunna göra något som uttrycker mig när jag bara ska vara till för andra hela tiden?”, säger han under samtalet. Jag nickar och funderar på vad dansen och konsten får för uttryck, vilken betydelse den får och vilket plats den kan ta om den aldrig får existera i queera former. För mig står det queera för en motrörelse. Det är en kritisk blick på allt som har givna ramar eller förenklade svar. Det queera är ingen stabil identitet eller ett bestämt uttryck, det är ett ständigt görande, en aktivitet som verkar runt omkring eller mellan det förgivettagna.

Att de dansrollerna som skrivs ofta bygger på stereotyper som föreställningar om manligt och kvinnligt, den atletiska starka mannen och den smala petita och väna kvinnan med höga ben, skapar en rädsla hos Milo att han inte ska få jobb. Han passar inte in i någon av rollerna menar han. Ska han bli castad som kvinna är han inte är tillräckligt feminin samtidigt som han anses vara för feminin för att få en manlig roll. Oavsett om rädslan är befogad finns den där.

Och vad får (har) vi för konst och kulturliv om det bara är ett fåtal kroppar och uttryck som får synas?  

En annan av Milos tankar handlar om att vilja passera, det vill säga inte sticka ut, och att söka kroppslig vård (så kallad könsbekräftande vård) inte skulle vara enbart för egen skull utan för att göra karriär. Det är en obehaglig tanke som säkerligen ingen vill ska stämma på en själv. Hur Milo känner lämnar han osagt, han säger bara att dansbranschen till stor del bygger på kroppslig synlighet och att kropparna som syns ska vara begriplig för betraktaren, för samhället. Hur kan vi veta vad som är våra egna önskningar och vad som är andras – samhällets och normernas – tänker jag. Kanske är skiljelinjen i vissa fall glasklar, kanske går de aldrig att separera – de skapas sammanflätade. Och vad får (har) vi för konst och kulturliv om det bara är ett fåtal kroppar och uttryck som får synas?  


Föreställningen om det linjära

Att dansvärlden är könande bidrar till Milos könsdysfori, en stark och ihållande känsla av att vara tilldelad fel kön som för många transpersoner innebär psykisk ohälsa. Han beskriver institutionella danssammanhang som rent kroppsligt situationer. Genom normativt könade danskontexter skapas dysforin socialt. ”Min kropp är fortfarande feminint kodad, någon som bara tittar på min kropp tänker att det är en kvinnlig kropp och då blir det ett skav där. Det är tydligt att det finns en förväntning inte bara i hur jag är eller hur jag förhåller mig till världen utan också på hur en man ska se ut eller inte se ut. Och det blir tydligt i danssammanhang”, säger han.

Här bildas det ett glapp; ett gap mellan jaget och samhället. ”Jag är dysforisk men ibland är jag verkligen okej med min kropp och tycker om den, men andra människor är uppenbart inte det. Det är ett glapp”, säger Milo och fortsätter ”för att vara någon med dokumenterat självhat så älskar jag min kropp. Jag skulle exempelvis inte säga att jag är född i fel kropp som är ett uttryck som vissa ibland använder om mig. Jag tänker att jag har min kropp, den är min och jag kan göra vad jag vill med den.  Samtidigt gör andra människors förväntningar att jag inte kan göra vad jag vill med min kropp. Vissa kan vägra att rättköna mig eller kalla mig för vad jag heter på grund av hur jag ser ut”.

I situationer där den linjära kroppen förväntas hade Milo behövt en passerande rustning, säger han. Ett skal som gjorde att han slapp synas, markeras och bli ifrågasatt.

Det blir tydligt att förväntningarna som Milo möter både i dansvärlden och i övriga samhället är kopplade till idén om linjärt kön. Linjärt kön är en föreställning om att en persons kropp, personnummer, könsidentitet, pronomen, namn, könsuttryck och reproduktiva organ alltid är enbart maskulina eller feminina och oföränderliga. I situationer där den linjära kroppen förväntas hade Milo behövt en passerande rustning, säger han. Ett skal som gjorde att han slapp synas, markeras och bli ifrågasatt.

Jag tänker på den feministiska författaren och teoretikern Sara Ahmeds (2006) bok och teori om queer fenomenologi. I centrum står den upplevda kroppen som det mänskliga jagets grundläggande startpunkt, det är härifrån vår existens och verklighet skapas. Ahmed utforskar hur kroppar orienterar sig: rör sig, breder ut sig och förlänger sig i olika rum. Hon undersöker kroppars vägar, deras riktningar och sätt och menar att orienteringen sker utifrån normativt konstruerade linjer. Linjer formar världen och utgör existensens konturer. Följden blir att bara vissa liv är möjliga medan andra omöjliggörs. Jag tänker att det är så idén om linjärt kön fungerar, så uppenbart omöjligt för alla liv.

Verkligheten visar något helt annat. Det dekonstruerar idén om att det linjära könet som ensam sanning.

För en person som har sökt vård för sin könsdysfori väntar en väntan. För att exempelvis få byta personnummer – juridiskt kön – krävs i dag en vårdprocess som synar din kropp och ditt liv in i minsta detalj. Du ska bevisa din könsidentitet för vården genom att leva i enlighet med det kön du säger dig tillhöra: gå på ”rätt” offentlig toalett, byta namn och komma ut för släkt och vänner. Allt ska dokumenteras i din medicinska journal. Så cementerar samhället och vården idén om linjärt kön och sätter likhetstecken mellan ett kvinnligt kön och femininitet och ett manligt och maskulinitet. Det innefattar föreställningen om att det bara finns två (juridiska) kön vilket utesluter icke-binära personer från såväl vården som lagen; från grundläggande rättigheter. Verkligheten visar något helt annat. Det dekonstruerar idén om att det linjära könet som ensam sanning.


Att filosofera med kroppen

Milo säger att dansen har varit frigörande just för att det finns så mycket tabun kring en kropp som hans. Att upptäcka och finnas till fysisk bortom våra vardagliga rörelser skapar frihet menar han. Det handlar om att vara bortom vardagliga fysiska görande som att öppna en dörr, att få finnas till på ett sätt som inte handlar om att presentera sig och istället utforska kroppen och rörelsens möjligheter. ”Det blir som att filosofera med kroppen”, säger han. Han förklarar att det är något som inte är nödvändigt för att överleva men att det är härligt och skapar mening. Det är frigörande. En transkropp är en kropp som inte tillåts vara i samhället, den måste presentera sig som autentisk, kräva sin plats och sitt utrymme. Kanske är det just därför dansen är frihet, att inte behöva representera. ”Har du en normbrytande kropp så kan du inte gömma dig i mängden. Om du är den exotiska fågeln hela tiden så får du ett ansvar att presentera dig på ett visst sätt. Annars får det konsekvenser både för dig personligen och för den gruppen du ska representera.”

Jag går tillbaka till Sara Ahmed och tänker att kanske är det kroppsliga filosoferandet vi behöver för att bryta, eller i alla fall förskjuta, linjernas gränser. Kanske är det också detta filosoferande som gör konsten intressant, ger den en frigörande skjuts mot ett mer öppet fält. Jag tänker också på kroppars orientering. Kroppen är vårt jag, vårt verktyg. Den bestraffas och disciplineras av föreställningar, förväntningar och normer. Hur påverkar det skapandet och konsten? Vad i dansen är det som är läkande? frågar jag Milo. ”Jag tror det handlar om att upptäcka”, svarar han.

Att jag kan ta plats på ett sätt som handlar om mig som person eller mig som en själslig entitet, något som inte bara handlar om vad min kroppsliga behållare tar slut. Som att jag tar plats i ditt utrymme nu även om vi inte är nära varandra, det handlar inte om min kroppslighet utan om att jag finns till, i en kropp.

”Något jag har funderar över är var slutar kroppen?”, säger Milo. Jag kan känna var min hud slutar men om jag sträcker mig mot dig så här…”, han sträcker sig så att hans hand närmar sig mig i kameran, ”så känns det som att min kropp förlängs på ett annat håll och att jag finns till i ett rum som inte bara handlar om var det fysiska jaget slutar och börjar. Att jag kan ta plats på ett sätt som handlar om mig som person eller mig som en själslig entitet, något som inte bara handlar om vad min kroppsliga behållare tar slut. Som att jag tar plats i ditt utrymme nu även om vi inte är nära varandra, det handlar inte om min kroppslighet utan om att jag finns till, i en kropp.” Milo menar att dansen kan skapa utrymme att kommunicera på ett kroppsligt sätt, att dansa med människor och utforska varandras möjligheter och kroppsliga språk. Att lyssna genom att inte prata med varandra. Det är något som annars är sällsynt enligt Milo.  

Utanför mitt öppna fönster skriker en mås och överröstar vårt samtal. Rummet kring mig blir närvarande. Överallt fortsätter människor med det ständiga arbetet: att söka sig själva och kämpa för att få vara sig själva. Att få utrymme, att få röra sig fritt och att få vara bekväma. Eller med Milos ord: ”att få leva på rimliga villkor”. Vi avslutar samtalet och Milo önskar mig lycka till med skrivandet. Det är nu hans ord ska bli mina ord. Med min blick och genom min hand ska jag tolka hans betoningar och hans gester, hans mellanrum. Kanske är det mitt sätt att filosofera med kroppen.

 

Debatt › Politik
Dags att återta Almedalen

Dags att återta Almedalen

Fortsatt på Kultwatchs artikelserie under temat HBTQ+ publiceras här en debattartikel kring Nordiska motståndsrörelsens (NMR) närvaro under Almedalen i Visby. Emelie Bergbohm är projektledare för Kultur i Almedalen och Visbybo. Idag skriver hon på Kultwatch och vädjar till samtal för att återta våra demokratiska mötesplatser. Hon skriver om hotet mot demokratin som NMR:s närvaro på Almedalsveckan utgör, om RFSL Ungdoms utsatthet och Region Gotlands ansvar.

Det hör till normen att vi som deltagare och arrangörer ska kommunicera nöjt och glatt över vår närvaro och uppnådda resultat i slutet av en Almedalsvecka. Jag i egenskap av projektledare för Kultur i Almedalen har dock väldigt svårt att känna tillfredsställelse i dag över dagarna där, trots att jag tillsammans med mina vänner, kollegor och samarbetspartners skapat något viktigt och betydelsefullt.

Nazister försöker ta över min hemstad Visby. Det är ett faktum. De har tagit upp större yta i år än förra året, trots att alla sa att det skulle förhindras och inte ske. Dessa personer går nu intill mig på kullerstensgatorna och sprider sin hotfulla stämning. De filmar oss, misshandlar oss, klistrar upp sina symboler på våra fönster och river sönder prideflaggor. De omringar de hus som värnar om öppenhet, frid, frihet, kärlek, kultur och återhämtning för aktivister.

En direkt effekt av att NMR fick sitt tillstånd beviljat av polisen var att RFSL Ungdom ställde in alla sina aktiviteter i Almedalen i år.

Det är ingen slump att Nordiska motståndsrörelsen (NMR) valt att söka tillstånd om ett så kallat bokbord på Södertorg, bara 30 meter från yogastudion Lila shala. Ett tillstånd de beviljades samma dag som Almedalsveckan 2018 satte igång. En direkt effekt av att NMR fick sitt tillstånd beviljat av polisen var att RFSL Ungdom ställde in alla sina aktiviteter i Almedalen i år.

Lila shala är en plats för fredliga praktiker som agerar utifrån ett icke-våldsperspektiv. Denna plats, som drivs av en enskild person, har under flera år öppnat upp sina lokaler för att Almedalsveckan behöver fler arenor där fler röster får möjlighet att vara med och forma det offentliga samtalet. Även för de som har knappa ekonomiska resurser. Lila shala har välkomnat organisationer inom framför allt antirasism, feminism, funkis-, hbtq- och miljörörelse, liksom samhällsentreprenörer och kulturinstitutioner. Denna person gör det för att hon tror på Almedalsveckan som demokratiarena, utan någon som helst tanke om att det skulle få henne att hamna på någon av alla de “Snällast i Almedalen”-listor som poppar upp under veckan. Är det någon som förtjänar ett erkännande för sina insatser att ge värdighet till Almedalsveckan så är det hon: Mariancila Kim. Lila shalas öppna salar rymmer hela kärnan av det som Almedalsveckan borde utgå från och värna om.

Almedalsveckans projektledare Mia Stuhre och Meit Fohlin, regionstyrelsens ordförande på Gotland, hänvisar till att det är lagarna som inte räcker till för att förhindra NMR:s närvaro och den negativa utvecklingen av Almedalsveckan. Meit och Mia är två starka kvinnor och krafter på Gotland som jag ställer mitt hopp till. Jag hoppas de kan göra en genomlysning av hur alla led i deras organisationer ska arbeta i framtiden för att värna om ett av Sveriges största demokratiforum.

Under veckan har SVT Kulturnyheterna skrivit mer om NMR:s närvaro i Almedalen än om de kulturpolitiska samtalen som ägt rum här.

Om vi har lagar som motarbetar människors rätt att existera och som tystar unga människors röster på grund av befogad rädsla, kan jag dock inte hålla med om att man gjort allt som står i ens makt för att beskydda de demokratiska mötesplatserna.

Under veckan har SVT Kulturnyheterna skrivit mer om NMR:s närvaro i Almedalen än om de kulturpolitiska samtalen som ägt rum här. Nazisterna har kuppat hela sammanhanget och media följer efter. De är betydligt färre än alla de tusentals människor som gick i torsdagens mångfaldsparad, men sensationen kring NMR får större utrymme i media, i samtalen och i vår magkänsla inför hur vi känner inför Almedalsveckan.

Almedalsveckan är inte längre en säker plats och dess identitet är skadad. Region Gotland har skäl att vara riktigt, riktigt bekymrade. Det räcker inte med att hissa regnbågsflaggor längs ringmuren. Det räcker inte med att hänvisa till att ni redan gjort så gott ni kunnat och hänvisar till vad lagen säger. Förändringsarbete tar lång tid och ni som jobbar med veckan måste våga omvärdera allt. Vi som envetet fortsätter att arrangera program här gör det för att vi tror på något större och för att vi tror på människan, men det tar dubbelt så mycket på krafterna. En dag orkar vi inte längre och lägger vår kraft på något annat. Vad gör ni då, utan oss?

Jag och flera med mig deltar gärna i samtal om hur vi kan se över den här situationen nu och på lång sikt. Kan vi tillsätta en samtalsgrupp som på riktigt vågar dra av plåstret från det här infekterade såret så vi kan återta våra demokratiska mötesplatser? Jag tror inte att det är för sent, men vi har ett gigantiskt förändringsarbete framför oss. Det måste bli ett slut på uppgivenheten – vi måste agera nu.

Foto: José Figueroa

Debatt › Perspektiv
Öppet brev till Balettakademien Stockholm gällande transexkludering

Öppet brev till Balettakademien Stockholm gällande transexkludering

I ett öppet brev adresserat Balettakademien Stockholm skriver Ninos Josef, professionell dansare och coach på skolan, om ledningens förhållningssätt till studerande transpersoner. Det efter att elever själva vittnat om en transexkluderande skolmiljö och psykisk ohälsa på skolan.

 

Det är med stor oro som jag genom studenter har fått tagit del av, och bekräftat¹, information gällande ett transexkluderande förhållningssätt på Balettakademien Stockholms dansarutbildning.

Balettakademien Stockholm verkar under Folkuniversitetet och är en treårig professionell, eftergymnasial yrkesdansarutbildning på heltid med studenter från hela Norden. De senaste två åren har jag tillhört lärarkåren på skolan som pedagog och coach för avgångsklasserna. Jag har även fått en rad andra förtroendeuppdrag där jag fått tillfälle att följa studenters utveckling.  Jag har varit mentor, skrivit rekommendationsbrev, fixat jobb och pushat studenter vidare ut i yrkeslivet med en nutida kunskap kring fältet.

Varje år samlas en extern jury som, tillsammans med skolans ledning, följer studenternas arbete i två veckor för att utvärdera deras fallenhet, färdigheter och förmåga att fortsätta på utbildningen. Studenter diskuteras ur alla aspekter och får i vissa fall argumentera för sin sak om de mot förmodan befinner sig i riskzonen för att inte få avsluta sin utbildning.

Studenten i fråga har tvingats att byta om och “duscha” på toaletter under hela sin tid på skolan.

I år är det endast en student som fått beskedet att han är tvungen att lämna utbildningen på grund av hög frånvaro. Detta kan för den oinsatte verka som ett giltigt beslut. Men beslutet som berör den enskilda studenten, som nu inte får avsluta sin utbildning i år, är taget på en frånvaro som bottnar i en transfobisk miljö som genomsyrar Balettakademien Stockholm. Ett exempel på detta är att studenten i fråga har tvingats att byta om och “duscha” på toaletter under hela sin tid på skolan. Detta då könsneutrala omklädningsrum saknats och eleven utsatts för trakasserier inne på herrarnas omklädningsrum. Han har tvingats att själv ta ansvaret att underrätta lärare och gäst-pedagoger för att bli rätt könad. Han har blivit stämplad som problematisk och fått höra att han är “high maintenance” i resurser, vilket är både förnedrande och förminskande. Samtliga punkter faller under transfobi och har lett till psykisk ohälsa hos eleven. 

“Jag önskar att transpersoner slapp gå sönder och ta livet av sig på grund av bristande vård för de mentala påfrestningar som medförs av att leva i ett utpekade och förtryckande system. Jag önskar att jag kunde få plats utan att behöva kräva extra resurser eller att böna och be om rättvis behandling. Men sanningen är att både Balettakademien och resten av samhället inte är anpassade eller redo för folk med icke-normativa behov.” (Utdrag ur intervju med studenten)

Den berörda studenten har under sina två år på skolan påpekat dessa brister för ledningen på skolan utan att få gehör. Samtidigt agerar Balettakademien som en problemfri skola på ytan. I det stora förväntas det av alla studenter vid dansutbildningen att de ska prestera fysiskt och kreativt på elitnivå, samtidigt som de saknar tillgång till kuratorer för att få stöd vid eventuell psykisk ohälsa. Jag har pratat med studenter som vittnar om ätstörningar, panikångest, depression och en omfattande psykisk ohälsa. Studenter har via elevrådet uttryckt en oro över en otrygg skolmiljö samtidigt som skolans ledning uppmanar dem att inte gråta öppet i korridorer, allt för att inte förstöra skolans image.

Jag anser att problematiken grundar sig i hur ledningen, och i detta fall den externa juryn, aktivt har valt att göra skillnad på psykisk ohälsa kopplad till cis-normativa personer än den som är en påföljd av könsdysfori². Den grundar sig i att Balettakademien Stockholm inte har samma förståelse och resurser för studerande transpersoner som skolan har för cis-studenter.

Medan cis-normativa studenter får positivt stöd, om än i liten utsträckning, och större förståelse, så tvingas transpersoner att lämna utbildningen.

För två år sedan satt jag i samma externa jury som den som nu tagit detta beslut. Min personliga erfarenhet från det externa juryarbete kantades av diskussioner kring huruvida studerande cis-män fick förtur att fortsätta på utbildningen trots påvisade brister vad gäller nivån i sin dans. Jag fick bevittna hur studerande cis-män fick chansen att dra “snoppkortet” där dem automatiskt försvarades med att “manliga dansare generellt har en senare utveckling” trots att de uppvisade sämre teknisk förmåga, fallenhet och kreativ utveckling. När den berörda studenten nu tvingas bort från utbildningen tillämpas inte samma metod eftersom han är en transman.  

Medan cis-normativa studenter får positivt stöd, om än i liten utsträckning, och större förståelse, så tvingas transpersoner att lämna utbildningen. En tydlig diskriminering som är ett resultat av att samhället och branschen är enklare anpassad för cis-personer. Ledningen och den externa juryn har i detta fall tagit ett ställningstagande som påvisar att psykisk ohälsa som påföljd av könsdysfori inte likställs med annan psykisk ohälsa på Balettakademien Stockholm. Ett oroväckande och diskriminerande beslut som endast kan grunda sig i okunskap kring transpersoner.

Det är därför som jag har tagit beslutet att ta avstånd från Balettakademien Stockholm och dess ställningstagande genom att avsäga mig framtida uppdrag så länge skolan inte vidtar åtgärder mot transexkludering av studenter på skolan. Transpersoner tillhör idag en av de mest utsatta grupperna i samhället och för mig är inkludering av icke-normativa kroppar oerhört viktigt. Jag kan inte blunda för att studerande transpersoner inte får samma stöd som cis-studenter och ännu mindre kan jag ställa mig bakom en utbildning som aktivt gör skillnad på studenter vars identitet avviker från normen.

Jag är införstådd med och ställer mig bakom att hög frånvaro inte kvalificerar studenter för att fortsätta på utbildningen, men det är efter detta fall uppenbart att endast studerande transpersoner behöver förhålla sig till detta. Det är ingen hemlighet att transpersoner är i behov av specialisthjälp och i många fall extra stöd, inte minst på en konstutbildning som i sig ställer både psykiskt och fysiskt höga krav.

Jag anser att det är absurt att tvinga studerande transpersoner till att ta mer ansvar än andra. Jag ifrågasätter en skola som driver studenter till en maktlös och inte minst förnedrande skolvardag där de tvingas duscha på toaletter, men främst att separera och minska på deras rättigheter. Det är ett beteende som är otryggt och oacceptabelt.

Det är dags för Balettakademien Stockholm att plocka ner regnbågsflaggan tills det att man valt att inkludera alla dess färger.

Jag ifrågasätter även ledningens beslut att låta cis-studenter som lider av psykisk ohälsa få fortsätta på utbildningen men inte studerande transpersoner, och huruvida man har utvärderat vilken påverkan detta kan ha på dessa individer i framtiden? Det är inte hälsosamt att unga vuxna vars problem inte tas på ett stort allvar drivs till en kreativ utpumpning när man uppmanar dem att fortsätta på utbildningen. Varför prioriteras talang över psykisk hälsa inom scenkonsten? Anser Balettakademien Stockholm att det är rimligt att bortse från cis-studenters psykiska ohälsa för att producera den normativa talang som branschen efterfrågar? När skolan väljer att inte hantera de problem och den psykiska ohälsa som är förknippad med könsdysfori, och när elever som identifierar sig som transpersoner inte tas på allvar, agerar man transfobiskt genom att exkludera dem från utbildningen.  

Det är dags för Balettakademien Stockholm att plocka ner regnbågsflaggan tills det att man valt att inkludera alla dess färger. Regnbågsflaggan är symbolen för en långvarig och historisk kamp som startades av en rasifierad transkvinna och det är ytterst respektlöst att den får pryda väggarna på en institution som inte agerat för transpersoners lika rättigheter.

Jag uppmanar kollegor, studenter och andra professionella aktörer att fundera över sin roll i detta tills det att skolan aktivt tar fram en handlingsplan för studerande transpersoner på sin utbildning. En handlingsplan som inte stämplar könsdysfori som psykisk ohälsa men istället hanterar den psykiska ohälsa som kan komma att uppstå. Jag uppmanar även Teaterförbundet att, tillsammans med Kulturdepartementet och Skolverket, ta fram handlingsplaner som är anpassade för studerande transpersoners rättigheter på alla våra scenkonstskolor. En handlingsplan som förhoppningsvis kan ligga till grund för att Skolverket och Regeringen arbetar fram en nationell handlingsplan för studerande transpersoner på alla skolor.

Exkludering av icke-normativa identiteter måste sluta nu.

 

¹. Information bekräftad via flertalet vittnesmål från studenter, samt intervjuer av berörd student. En stor del av texten bygger även på självupplevda möten och dialoger under mina uppdrag på Balettakademien Stockholm.
². Könsdysfori kan beskrivas som en stark och ihållande känsla av att vara tilldelad fel kön. Ofta är denna känsla förknippad med ett psykiskt lidande och kan medföra en nedsatt förmåga att fungera i vardagen. Personer med könsdysfori kan därför få tillgång till könsbekräftande vård och behandling.