Mordet på mapuchen Camilo Catrillanca har fått internationell uppmärksamhet. Maria José Iglesias Peralta skriver om koloniseringen av Wallmapu och det statliga våldet mot mapuchefolket i Chile men lyfter även fram hur folket i Chile – och främst den chilenska kulturvärlden – har solidariserat sig med mapuchefolkets frihetskamp.

Det är onsdagkväll när det knackar på ytterdörren, det är min granne som undrar om jag hört att ännu en mapuche blivit mördad i södra Chile. Hon ser förtvivlad ut och berättar att han blev skjuten i huvudet bakifrån, när han körde sin traktor. Grannen menar att det finns misstankar att skottet kom från en polishelikopter.

Mordet på den 24-åriga mapuchen Camilo Catrillanca sker i mapuchesamfälligheten Temu kuykuy (Temucuicui), i samband med en polisjakt efter ett bilrån i småstaden Ercilla. Polisen påstås ha varit på jakt efter männen som stulit tre bilar tidigare samma dag. Polisinsatsen leddes av den polisiära operationen Comando Jungla, som specialutbildats i Colombia och USA för att specifikt “fastställa säkerheten” i södra Chile och i konflikten med mapuchefolket. En konflikt som handlar om mapuchefolkets krav på rätten till sitt ursprungliga territorium i Wallmapu som den chilenska staten ockuperat.

När mordet på Camilo Catrillanca sker, den 14 November 2018, övningskör han med en 15-årig pojke i sin traktor. Skottlossningarna haglar över dem och pojken får bevittna hur Catrillanca får flera skott i bakhuvudet så att överkroppen plötsligt faller blodig över ratten. Pojken blir sedan själv gripen, förhörd och slagen av polisen.

I Chile rapporteras det dagligen i medierna om konflikten mellan den chilenska staten och mapuchefolket. Mordet på Camilo Catrillanca sågs som en klar uppvigling från statens håll och nyheten fick stor spridning över hela landet samt i internationell media. Han var nämligen barnbarn till mapucheledaren och miljöaktivisten Juan Catrillanca Antín, som i åratal kämpat mot de internationella skogsbolagen i området. Allmänheten började därför ifrågasätta polisens tillvägagångssätt och handlingar i samband med bilrånet: Varför skjuta ihjäl en misstänkt som kör en långsam traktor? Vill man inte ha den misstänkte vid liv för förhör?

Mapuchefolkets kamp mot koloniseringen av Wallmapu började redan långt innan spanjorerna koloniserade delar av det vi idag kallar för Sydamerika. Försök gjordes redan 1470, när inkariket sträckte sig hela vägen ner till det som idag är centrala Chile och fram till när inkariket kollapsade 1533. Då tog spanjorerna över och försökte kolonisera Wallmapu under det så kallade Araucokriget, men lyckades inte heller. Spanjorerna erkände istället urfolket Mapuche som en nation och förhandlade fram ett avtal som definierade territorium och handeln dem emellan. Det var när Chile påbörjade sin självständighetsprocess som konflikten började eskalera igen. Efter långa perioder av krig bestämde man sig för att sluta fred och båda parterna skrev under Tapiwe-avtalet 1825. Det var dock ett bakslag för mapuchefolket eftersom de inte fick någon region tilldelad med självstyre över sina landområden. Istället förklarades områdena ligga inom gränserna för staten och mapuchefolket blev därmed utan reellt erkännande som nation. Den chilenska staten bröt sedan mot avtalet och konflikten eskalerade ännu en gång när de 1881 försökte sig på ytterligare en ockupation av södra Chile.

Det kommande århundradet bestod av konflikter. Mapuchefolket gjorde motstånd för att stå emot ett fullständigt övertagande. Mapuchefrågan blev ännu mer svårhanterlig när den socialistiske presidenten Salvador Allende störtades genom en statskupp 1973 eftersom Augusto Pinochets diktatur förföljde all slags vänsterfolk och mapuchefolket vilka ansågs vara ett hot. Pinochet försökte sig på ett strategiskt dubbelspel 1978 där en bit mark skänktes till Mapuchefolket som var mycket mindre än vad som egentligen krävdes. Som motprestation skulle mapuchefolket lägga ner sina fortsatta krav på markrättigheter och börja integrera sig i det chilenska samhället. Samtidigt införde Pinochet nyliberalism i den chilenska politiken med privatiseringar och goda förmåner för storgodsägare och andra transnationella företag, samt gav dem tillgång till stora markarealer i södra Chile. Något som givetvis påverkat Wallmapu.

Den radikalare mapuchefalangen fick ett uppsving i samband med diktaturens fall 1989. Konfrontationerna mellan den chilenska polisen/militären och mapuchefolket blev därmed intensivare och våldsammare. Konflikten hårdnade när staten under 1990-talet sålde mark till storföretag inom skogsindustrin (exempelvis svenska SCA som tillverkar pappersmassa) och till de inflytelserika chilenska familjerna Mattes och Angelini som grundade de dominerande storföretagen Celulosa Arauco och Forestal Mininco i Chile. Företag som staten dessutom subventionerade med skattelättnader. Företagen planterade tall- och eukalyptusträd i enorma monokulturer för export. Konfliktens uppsving gick också hand i hand med hur staten hanterat andra miljöfrågor i regionen. Det multinationella företaget Endesa med bas i Spanien byggde även ett flertal vattenkraftverk vilket skapade konflikt med pehuenchefolket.

Kritiken mot hur olika regeringar i Chile har hanterat konflikten i Araucodistriktet, som är en del av Wallmapu, har blivit allt skarpare genom åren. Det koloniserade Wallmapu är idag militariserat av staten. Militariseringen började redan under den socialdemokratiska presidenten Ricardo Lagos regering (2000-2006) och har sedan fortsatt under president Michelle Bachelets tid (2006-2010 och 2014-2018) fram till dagens eskalering under president Sebastián Piñeras regering med Comando Jungla i spetsen.

Jag träffar Lonko Patricia Antillanca Huichante som är mapucheledare, därav Lonko som betyder överhuvud på mapudungun. Hon tar emot mig i centret för mapucheceremonier, Relmü Rayen Chodlafken (övers. Regnbågen som blommar nära havet) som ligger i Viña del Mar. Lonko Patricia Antillanca menar att det som gör henne mest förtvivlad är att chilenarna inte förstår att Chile inte tillhör dom.

– Chilenarna själva verkar inte förstå, eller så vägrar dem inse, att Chile som land inte ens tillhör chilenarna längre. Att allt blivit sålt, allt har tagits över av multinationella företag som förorenar, förstör miljön och som knappt behöver betala någon skatt.

Lonko Patricia Antillanca säger att staten är rasistisk och att i Chile skapas många lagar som staten och myndigheter sedan inte följer. Hon berättar att hon saknar södra Chile där hon är född och uppvuxen men menar att centret i Viña del Mar där hon nu bor också behöver finnas till.

– Folk i större städer behöver en plats dit de kan gå och ta reda på vilka Mapuches är och hur de lever. Vi behöver mötas någonstans. Den som vill är välkommen att komma hit och delta i våra evenemang. Här har vi funnits som ceremoniellt center i 15 år och vi är helt självständiga med 43 medlemmar. Vi vill vara helt självständiga, vi tar inte emot pengar från staten, för det är precis så de har splittrat mapuchefolket. Vi är enade och vi vet vad vi behöver göra för vår överlevnad. Vi skyddar naturen, barnens framtid hänger på det.

Där den chilenska staten terroriserar mapuchefolket så stödjer det chilenska folket deras kamp för rätten till sin mark. Många anser att det behövs en fredlig och rättvis upprättelse med landets koloniala och våldsamma historia. Mapuchen, journalisten och författaren Pedro Cayuqueo menar i en intervju för CNN Chile att statistiken visar att upp till 70% stöttar Mapuchefolket.

En blandad skara av kulturaktörer i Chile har riktat skarp kritik mot staten, allt från skådisar till musiker, filmregissörer, sångare i kända band, målare, fotografer och dansare har uttryckt stöd i frågan. Även delar av den etablerade kultureliten har börjat visa sitt stöd via sociala medier och i olika typer av demonstrationer. Dels genom användning av hashtags som #mapuchelibre, #monedasdelibertad, och #camilocatrillanca, men också genom att arrangera större evenemang. Ett sådan är ett dansperformance som arrangerades i författaren Gabriela Mistrals kulturhus i Santiago de Chile veckan efter mordet på Camilo Catrillanca. Ett annat exempel, också strax efter mordet på Catrillanca, är när 95 kulturaktörer av olika slag skrev under ett gemensamt offentligt uttalande mot militariseringen av Wallmapu och för inrikesministern Andrés Chadwicks avgång. Chilenska musiker som rapparen Ana Tijoux och sångaren Evelyn Cornejo kritiserar den chilenska statens våld och förtryck i sina texter. I låten Alerta sjunger Cornejo om hur militären förtrycker och manar till motstånd. Hon sjunger:

Resiste Africano – resiste, resiste America – resiste, resiste Irak – resiste. Resiste Mapuche resiste!

(övers. Stå emot afrikan – stå emot, stå emot Amerika – stå emot, så emot Irak – stå emot, stå emot mapuche – stå emot!)

Andra latinamerikanska artister som Calle 13 från Puerto Rico har visat sitt stöd i över ett årtionde. I låten Latinoamérica, som till stor del skrivits under gruppens huvudsångare Residentes resor i Chile, sjunger han om att varken solen, livet, luften eller regnet är till salu eller köpbara. När Calle 13 uppträdde på musikfestivalen i staden Viña del Mar 2011 skrev Residente “Fuerza Mapuche” (övers. mapuchekraft) på sin rygg vilket fick direkta konsekvenser. Dagen därpå blev han väckt av polisen klockan sex på morgonen och omedelbart utvisad ur landet med förklaringen att han lade sig i den chilenska inrikespolitiken. I januari 2018 uppträdde gruppen igen på Festival del Huaso de Olmué och bjöd upp representanter och aktivister för, bland annat, mapuche-frågan på scen för att hålla tal. Publiken jublade och polisen kunde inget göra då det var chilenska medborgare som själva kritiserade landets inrikespolitik.

Det har nu gått mer än en månad sedan mordet på Catrillanca och allt tyder på att mordet är kopplat till den chilenska statens intressen i Araucodistriktet och mapuchefolkets krav på rätten till sin mark. Mapuche, som betyder ”jordens människa” på mapudungun, har en stark relation till naturen och kan därför aldrig överge kampen för sin mark. I Centret för mapucheceremonier i Viña del Mar berättarLonko Patricia Antillanca om betydelsen av att leva nära naturen, med jorden och hur kraften finns där, i jorden men också om behovet av att skapa allianser.

– Vi kan inte låta politikerna fortsätta splittra oss som folk. Vi los mapuches har, precis som chilenare och andra folkslag, numera samma problem. Rätten till rent vatten, ren luft och naturens överlevnad. Ingen kan leva utan naturen. Vi behöver den för att kunna vara hela som människor. Vi måste lära oss att naturen ger oss allt vi behöver och det måste respekteras och tas hand om. Vårt jobb här i centret är att integrera chilenare och andra i vårt mapuchesamhälle, integrera andra i vårt sätt att tänka, i vårt perspektiv. Ett exempel är naturmedicinen vi använder oss av. Folk kommer hit för att de vill lära sig och jag blir också inbjuden att hålla föredrag på universiteten.

Den politiska hållningen från statens håll är tydlig. Minst 17 mapuches har mördats sedan demokratins återinförande i Chile år 1990, och många fler har suttit och sitter i fängelse som politiska fångar dömda för terrorism. Konfrontationerna ökar. Polisen anklagas för mord och för att iscensätta bränder samt korruption å ena sidan – medan mapuchefolket anklagas för att vara tjuvar, upprorsmakare, och terrorister å andra sidan. Evelyn Cornejo sjunger om detta i låten Las Golondrinas:

Antes éramos borrachos y ahora somos terroristas. Mira como discriminan en la calle en la revista. Antes éramos borrachos y ahora somos terroristas /…/ Mira como nos torturan esa policía racista. Antes éramos borrachos y ahora somos terroristas. Mira como nos disparan del estado fascista.

(övers. Förr ansågs vi vara fyllosar och nu anses vi vara terrorister. Se hur de diskriminerar oss på gatan och i tidningar. Förr ansågs vi vara fyllosar och nu anses vi vara terrorister /…/ Se hur den rasistiska polisen torterar oss. Förr ansågs vi vara fyllosar och nu anses vi vara terrorister. Se hur den fascistiska staten skjuter oss.)

Mapuchefolket har under lång tid blivit utsatt för rasism, diskriminering och kolonisering. Idag har mapuchefolket bara 5% kvar av den totala andelen mark de en gång hade tillgång till innan europeerna koloniserade denna del av kontinenten. De kräver därför tillbaka sitt ursprungliga territorium från staten, storgodsägare och internationella företag. Mapuchefolket kräver också rätten till självstyre i hela Wallmapuregionen, det vill säga det ursprungliga mapucheterritoriet, inklusive området som idag koloniseras av den argentinska staten. Den chilenska staten säger sig vilja lösa konflikten genom att, exempelvis, köpa tillbaka mark och bidra med utvecklingsprojekt (för hus och odlingar). Men många menar att det är småsmulor och betraktar förslaget som ett hån. Araucodistriktet räknas dessutom till Chiles fattigaste fastän Wallmapuområdet bidrar till landets andra och tredje största exportvaror från skogsbruket och fiskindustrin.

Innan jag lämnar mitt möte med Lonko Patricia Antillanca frågar jag avslutningsvis vad hon drömmer om. Hon svarar:

– Att vi lever fritt från förtryck och militarisering och på ett hälsosamt sätt i relation till naturen. Utan några territoriella gränser, att vi delar på det vi har, att vi hjälps åt. Att vi får odla fritt och hämta vatten i lugn och ro, plantera träd och sköta om djuren utan konflikter. Att byteshandel och naturmedicin börjar ses som ett alternativ.

När jag går iväg mot bussen och tar fram pengar för att betala, kommer jag att tänka på 100 pesos-myntet vars ena sida bär en bild på en mapuchekvinna i traditionell klädsel. Myntet användes i en viral instagramvideo den 12 Oktober för att synliggöra förtrycket, förföljelsen och fängslandet av mapuchefolket och mapucheaktivister. I videon ser vi hur mapuchekvinnan på myntet fängslas vilket ska symbolisera hur den chilenska staten utgett sig för att driva en multikulturell politik och använt urfolk som ett sätt att plocka politiska poäng, för att dölja det koloniala våldet som praktiserades då som nu. Videon visar andra sidan av myntet av Chile som ekonomisk framgångssaga. Baksidan av en nyliberal politik som utsätter mapuchefolket för våld när de strävar efter att leva i enlighet med sin kultur och tradition.