Med ett visuellt, nästan filmiskt språk tar personporträtten form. Genom platsernas invånare, inhemska eller irreguljära, breder städerna ut sig. Det är levande, om än ibland stillastående städer, som alltid rör på sig. Johanna Ekeroth har läst Sami Saids kritikerrosade bok Människan är den vackraste staden.
Vi får inte veta mycket om San Fransisco trots att vi som läsare har insyn i det allra innersta. Kanske döljer vår huvudkaraktär tankar för oss, det kan vi aldrig säkert veta. Men ett som är säkert är att han inte har något behov av att försköna sin omvärld eller vad han tycker om den.
När historien tar sin början har han, San Fransisco, precis blivit utkastad från sin lägenhet. Han konstaterar torrt att värden kommer sakna honom, vem ska han nu kunna skylla alla sina problem och läckande kranar på? Husets invånare beskrivs i snabb följd. Någon vill ha hjälp med att skriva ett brev till presidenten – han om någon måste väl kunna hjälpa till med ett jobb? En annan behöver hjälp med att fylla i en blankett om anhöriginvandring – hur mycket ska det egentligen krävas för att få ha sitt barn hos sig? De är människorna som kom fram, men aldrig kom in, som San Fransisco formulerar det. Själv tycks San Fransisco inte nära något intresse av att ta sig in någonstans, han vill bara vidare. ”Jag hade vunnit tillbaka min frihet och det enda som krävts var att jag förlorade allt jag hade.” Så påbörjar San Fransisco på nytt sin vandring mot… vad? Det verkar inte vara lika viktigt, mycket av tankeverksamheten går åt till att observera omvärlden och att minnas Yie. Den förlorade vännen, livskamraten, idolen, förebilden.
San Fransiscos medvetandeström känns inte bara verklig, den är både underhållande och ibland obekvämt träffsäker.
Jag finner mig stryka över/under alldeles för många citat, jag kommer inte ha användning för alla. Men de korta meningarna innehåller så mycket information, som om författaren Sami Said har vänt och vridit på alla möjliga sätt att förmedla och kommit fram till det absolut mest effektiva slutresultatet. Redan 22 sidor in i boken har jag en lång lista på citat, som tagna ur sin kontext känns meningslösa men i bokens helhet som insikter. Det är ett ständigt flängande, fram och tillbaka. San Fransiscos medvetandeström känns inte bara verklig, den är både underhållande och ibland obekvämt träffsäker. San Fransisco är den ständiga åskådaren, aldrig fullt deltagande i det som pågår omkring honom. Han vill inte tillhöra någon eller något och befinner sig därför alltid utanför. Kanske är denna “vilja” ett resultat av den isolerade positionen som statslös kringvandrare. Aldrig fullt accepterad oavsett var han sätter sin fot. Kanske en form av överlevnadsstrategi.
Han återförenas med Manni, vännen som ingått ett äktenskap för att få uppehållstillstånd och nu istället tillhör precis allt och alla som är villiga att betala. Mannis förmenta räddare har istället blivit hans fångvaktare och hon tvekar inte att dingla med frihetens pappersnyckel framför näsan på honom. Under San Fransiscos blick tar en underkuvad människa form, med avsmak observerar han att ”Hon [fångvaktaren red. anm.] rispade hans [Mannis red. anm.] kind med nageln och hon fick färg lite grann och han bleknade lite grann. Han var helt och hållet deras.” San Fransisco är i ständig rörelse och känner ett illa dolt förakt för de människor som nedlåter sig till att tyglas av samhällets förväntningar på stabilitet och ägandeskap. Han resonerar som så att tingen tynger oss, att ta med sig allt vid en förflyttning är att inte förflytta sig alls. Allt han behöver finns i minnet och människorna.
Efter en operation i det dolda med lånad operationssal och dämpade röster har han plötsligt världens alla dofter och lukter till sitt förfogande. Omvärlden tränger sig på, infiltrerar hans kropp och väcker nya tankar. Om han tidigare inte kunnat nyttja alla sina fem sinnen, har han då verkligen upplevt alla de platser han varit på? Eller är dessa nu, per definition, ogiltiga? Said växlar mellan vardagliga iakttagelser och filosofiska tankar.
Jag läser meningarna en, två, tre gånger för att förstå eller kanske snarare helt ta in deras betydelse. Det känns lite som att läsa ett hemligt språk.
Saids språk är visuellt, nästan filmiskt. Jag ser framför mig hur kameran byter vinkel. Hur olika sekvenser klippts samman för att illustrera tydliga minnesbilder från det förflutna. Den ena scenen går in i den andra. Det är ett språk som kräver tankeverksamhet. Människan är den vackraste staden är ingen bok som snabbt plöjs. Jag läser meningarna en, två, tre gånger för att förstå eller kanske snarare helt ta in deras betydelse. Det känns lite som att läsa ett hemligt språk. Först några sidor in, ett kapitel kanske, börjar jag förstå rytmen, kodorden. Som rövarspråket, fast istället för o’n och dubblade konsonanter byts hela ord ut. Bensin blir dinosaurieblod, en elpistol en elektrisk drake. Precis som i rövarspråket finns det en naivitet över San Fransiscos tankar. Det är en udda upplevelse och en bedrift att så tydligt fånga tankegångarnas flyktiga, ständigt förändrande kvalitet.
Miljöbeskrivningarna är få men personporträtten desto fler. Det är genom platsernas invånare, inhemska eller irreguljära, som städerna breder ut sig för läsaren. Deras trottoarer, byggnader, till och med namn, är inte viktiga. Sami Saids städer är inte bara levande, de rör på sig, i vissa fall stillastående, men aldrig helt statiska.
Toppbild: Sami Said. Foto: Annika af Klercker/Natur och Kultur
Den 29 november 2018 presenterade konstnären Rossana Mercado-Rojas sin soloutställning Hysteriska Historiska i ABF Stockholms galleriutrymme. Utställningen tog upp frågor kring hur ett patriarkalt samhälle påverkar kvinnors liv. Men utställningen blev inte långvarig, den tvingades stänga ned dagen efter vernissage.
Utställningen arrangerades av det konstnärsdrivna Galleri Majkens som Mercado-Rojas är aktiv inom både som konstnär och föreningsledamot. När jag träffar Rossana Mercado-Rojas och två andra medlemmar från Galleri Majkens, Magdalena Blom och Marie-Therese Luger, berättar de att ABF Stockholm plötsligt ville ta ned utställningen med hänvisning att gruppen använt väggytor utanför angivet område. Vi träffas i ABF Stockholms lokaler där händelsen ägde rum och sätter oss i ett rum som angränsar till galleriutrymmet. De pekar på utställningsskylten som finns kvar i en kartonglåda och berättar entusiastiskt att vernissagen var färgglad och inkluderande. Barn deltog i en livemålning på galleriets väggar och konstnären läste högt ur en egen text. Det var musik, publiken var nöjd och hade kul, berättar gruppen från Galleri Majkens.
Förutom att vara konstnär arbetar Rossana Mercado-Rojas som curator. Hon driver även det kvinnliga konstkollektivet Hysterix i Lima, Peru. I sitt konstnärskap undersöker hon frågor kring offentlighet, genus, maktstrukturer och konstpedagogik. På ABF Stockholm visades tre installationer. Mercado-Rojas berättar att varje installation berörde möten som har spelat en avgörande roll i hennes privata liv och konstnärliga verksamhet. Konstverken på utställningen utgick från det patologiska begreppet hysteri, ett historiskt medicinskt begrepp vars användning har bidragit till att befästa stigmatiserande föreställningar om kvinnor. Mercado-Rojas berättar att hon använder hysteri som ett sätt att lyfta fram en patriarkal maktordning, den som kategoriserar och befäster berättelser genom skrift. Där kvinnans röst raderas från historien. I Galleri Majkens hemsida beskrivs att konstnärens formspråk “vänder sig mot de kulturella bilder av kvinnokroppen som ‘svag’, ‘annorlunda’ eller ‘obekväm'”.
I Peru är kvinnors vardag fylld av utsatthet, diskriminering och våld, berättar Rossana Mercado-Rojas. Att vara kvinna och dessutom tillhöra urfolket innebär dubbel utsatthet och bestraffning från samhället. Hon har arbetat mycket i det offentliga rummet:
– Jag arbetar med det feministiska kollektivet Hysterix i Peru och vi arbetar med interventioner i det offentliga rummet tillsammans med andra feministiska rörelser. Vi deltar i demonstrationer och vi försöker vara i frontlinjen med våra kroppar.
*
Källarvåningen på ABF Stockholm någon vecka efter nedstängningen av utställningen. Magdalena Blom, Marie-Therese Luger och Rossana Mercado-Rojas berättar att ABF Stockholm kändes som en självklar utställningsplats eftersom Galleri Majkens är en uttalat feministiskt organisation. ABF symboliserar värderingar som de kunde identifiera sig med. Galleri Majkens är dessutom ett rörligt galleri utan fast adress och på ABF Stockholm kunde de nå en bredare publik eftersom byggnaden är en plats där många människor rör sig. Konstverken på utställningen Hysteriska Historiska bestod av installationer, video, textila verk, hantverk och måleri.
Rossana Mercado-Rojas berättar om utställningens tre olika installationer. Den första installationen vid trappgången ned till galleriet, Pater Familias, bestod av kopior på byråkratiska dokument från konstnärens åtta år långa vårdnadsprocess för hennes barn. Men också dokument av migrationsprocessen för att ta barnet till Sverige. Gud, make och fadern är återkommande ord i dokumenten. Trots att fadern i detta fall har varit frånvarande tog konstnären fasta på upprepandet av den mannen som symbol för ordning. Med matolja hade konstnären målat porträtt av barnet, stora upp- och nedvända kors samt femuddiga upp- och nedvända stjärnor över dokumenten.
Installationen Penurias, pick a dick bestod av en kvinnlig gestalt målad på en canvasduk hängandes från en trästång. Målningen var gjord med bläck och blod. Från duken gick garntrådar som ledde till snoppar gjorda av garn i olika färger och som låg vilandes på golvet. Snopparna skulle vara ömtåliga och mjuka. På sin hemsida beskriver hon att snopparna krävde respekt, beröring, avsugning, omhändertagande och kärlek. Under vernissage uppmuntrades publiken att trampa på de mjuka snopparna och ha kul samtidigt.
Den tredje installationen, Vida Bohemia – Rossanaconda, var en hyllning till Rossana Mercado-Rojas mormor och mormorsmor, som båda blev osynliggjorda i familjens historia eftersom de ansågs vara outbildade. Mercado-Rojas berättar att hon önskar synliggöra sina mormödrar och urfolkets villkor i Peru.
På sin hemsida skriver konstnären om Fujimoris regering (1990-2000) som steriliserade omkring 294 000 andinska kvinnor i Peru eftersom de sågs som outbildade, fattiga och ett hot mot det progressiva Peru. I verket skapades en gemenskap mellan konstnärens mormödrar och en omskrivning av historien. Själva skulpturen gestaltade konstnärens mormorsmor dansandes till wayñu, en traditionell andisk musikstil. Skulpturen bär en rosa kjol som är konstnärens egen, en gåva hon fick av sin mormor. Fyra äldre tv-skärmar omringade skulpturen och som visade bilder av olika kvinnor – kollegor och vänner från Peru, Bolivia, Chile, Sverige – som firar och har kul. Vid skulpturen fanns en dikt skriven på väggen som började med dessa rader:
I’m the savage, the otherness
I’m the savage, embodied complexity
I’m the savage you discover in her own lands
I’m the savage you raped and kept as a slave
*
ABF Stockholm är en av Sveriges största och äldsta organisationer som sedan 1916 arbetat för folkbildning, egenmakt och solidaritet. Förutom föreläsningar, studiecirklar och kurser har ABF Stockholm ett galleriutrymme som under 1961-1992 fungerade som ett av få icke-kommersiella gallerier i Stockholm. Efter vad gruppen från Galleri Majkens berättar så började utställningen redan vid entréfoajen, där målades utställningstiteln på den stora spegeln vid trappan. Längs med väggarna ned till första trappgången gick en tidslinje med illustrationer. Två trappor ned återkom utställningstiteln målad på väggen, den skulle vägleda besökarna ner till galleriutrymmet på källarvåningen. Allt var formgett i samma estetik som utställningstiteln och som gav känslan av en slags klotteraktig eller punkig stil.
Dagen efter vernissage, fredag eftermiddag på ABF Stockholm, fick Magdalena Blom från Galleri Majkens ett meddelande och flera samtal från Mikael Andersson (enhetschef för organisationer och grupper, ABF Stockholm). Han talade om att Galleri Majkens hade gått över gränsen för hur de hade använt lokalen och krävde att utställningen skulle tas ned omedelbart. Galleri Majkens hade nämligen målat och spikat i väggar som var känsliga.
Magdalena Blom och Marie-Therese Luger från Galleri Majkens berättar att ingen försåg gruppen med information om byggnadens känslighet eller med en lista med tydliga restriktioner på vad de fick göra och inte göra i lokalen. Magdalena Blom säger:
– Vi hade ett möte med Mikael Andersson en och en halv vecka innan. Han skulle visa oss vad som gällde för trappuppgången. När vi frågade om vad som var tillåtet och inte tillåtet sa han, och vår kontaktperson, ”inget på golvet” och ”inget löst”, eftersom konstverken kunde bli bortstädade och kunde försvinna eftersom det är en semioffentlig plats där många människor rör sig. Gällande väggen sa de att så länge vi återställde till det ursprungliga så var det okej. De visste att vi skulle måla och spika på väggarna.
Dessutom upplevde gruppen från Galleri Majkens att informationen från ABF var bristfällig. De berättar att deras kontaktperson plötsligt slutade sin tjänst och att en nyanställd kontaktperson tog vid, vilket försvårade kommunikationen. Däremot måste de ha missförstått vart de kunde måla i lokalens väggar, men att det aldrig var avsiktligt att gå över några gränser, berättar Magdalena Blom. Hon säger att det inte var givet vilka väggar som kunde användas eller inte då det är ett öppet utrymme, denna uppfattning förstärktes av att vissa av väggytorna var kopplade till trappuppgångarna.
När Magdalena Blom fick samtalet från ABF Stockholm var det fredag kväll, hon var trött efter arbetet med vernissagen dagen innan, hon hade precis slutat sitt jobb och skulle hem till sin familj. Hon berättade att Mikael Andersson blev arg för att hon inte kunde åka direkt till ABF Stockholm och ta ned utställningen på en gång. Anderssons ton blev hårdare under fredagskvällen, berättar Blom. Hon och resten av gruppen erbjöd sig att åtgärda väggarna och ominstallera konstverken. Men det hjälpte inte, Mikael Andersson skrev i ett mail att överträdelsen var så stor att utställningen måste ned på en gång. Galleri Majkens upplevde att hot användes för att hetsa fram nedtagningen av utställningen. Andersson ska ha sagt att om ingen från Galleri Majkens tog ned utställningen skulle personal från ABF Stockholm själva göra det utan att garantera varsam hantering av konstverken. Detta skapade stress och ovisshet hos gruppen, berättar Blom. Lördag morgon hörde verksamhetschefen Katarina Gold av sig till Galleri Majkens. I ett mail skrev hon att ”åverkan som gjorts i trapphuset är oacceptabel” och att Galleri Majkens kunde bli betalningsskyldiga för fackmannamässig restaureringen av lokalen.
Jag mailar Katarina Gold och ställer frågor utifrån vad Galleri Majkens har berättat för mig om händelsen. Hon svarar att Galleri Majkens fick en genomgång av lokalerna, något alla medarrangörer får och skriver, “Att betrakta allt som tillåtet på grund av att det inte är uttalat otillåtet är ett förhållningssätt vi aldrig tidigare har mött. Det har internt lärt oss vikten av nära och tydligt samarbete med de som visar konst eller skapar kultur i ABF-huset.”
*
Även om händelsen mellan ABF Stockholm och Galleri Majkens i första hand verkar ha handlat om dålig kommunikation från ABFs sida och förvirring från Galleri Majkens håll, så kan en fråga sig hur en målning på fel (känslig) väggyta kan leda till att stänga ned en utställning så plötsligt? Katarina Gold menar i sitt svar på mina frågor att ABF var tillmötesgående och bemötte Galleri Majkens. Galleri Majkens berättar att det pågick många samtal med ABF Stockholm men att de inte fick gehör för något annat än att godta nedtagningen av utställningen.
I mailkorrespondensen mellan ABF Stockholm och Galleri Majkens framgår att redan från början finns det en ovilja att bemöta Galleri Majken som bad om ursäkt och önskade ett fysiskt möte för att reda ut händelsen. Upplevelsen från ABF Stockholm var att Galleri Majkens bröt mot överenskommelsen på ett sådant sätt att det inte längre fanns ett förtroende för Galleri Majkens som arrangörer. Även om Galleri Majkens är skyldiga till att ha begått en överträdelse så kan det tyckas märkligt att ABF Stockholm hastigt beslutade att stänga ned utställningen som enda lösning. Det är ett tillvägagångssätt och behandling som Rossana Mercado-Rojas och medlemmarna i Galleri Majkens upplevde som hetsig och hotfull.
Om ABF Stockholm som institution bär ansvar för att relevant information förmedlas till sina externa samarbetspartner är tillvägagångssättet märklig. Jag letar efter information om byggnaden i ABF Stockholms webbsida men finner ingen information om byggnadens känslighet. I mitt mail till Katarina Gold skriver jag att hon gärna får maila mig den information som externa arrangörer får vid samarbete. Hon bifogar inget sådant. Hon menar dock att de har lärt sig av denna händelse och upprättat tydligare samarbetsavtal. Avsaknad av tydlig information om byggnaden gör att mer förvirring uppstod när Magdalena Blom får veta att utställningen skulle tas ned: ifall Galleri Majken skulle åtgärda väggarna eller inte. Katarina Gold förbjöd Galleri Majkens att själva åtgärda väggarna eftersom detta görs endast av en fackmannamässig person. Något som Galleri Majkens inte lyssnade till, enligt Katarina Gold. Men i ett första mail uppmanas Galleri Majkens att snarast återställa vissa av väggarna och i ett senare mail fick de inte röra väggarna i trappgången. Vid en stressig och osäker situation kan en förstå att ytterligare oklarhet uppstår. En relevant fråga är: varför straffades Galleri Majkens när det var ABF Stockholm som brast i sin kommunikation?
Det finns en viktig aspekt som behöver lyftas här: vilka som arbetar gratis för att fylla ABFs verksamhet och respekt för konstnärernas villkor. ABF Stockholm är en institution med stark position i samhället. Även om Katarina Gold menar att ABF Stockholm gav “möjlighet att, helt gratis, låna lokal i klassisk miljö för att ha en utställning under en kort period.“, kvarstår faktumet att varken Rossana Mercado-Rojas eller någon i Galleri Majkens fick betalt för sitt arbete. Att framföra att ABF Stockholm bistår med gratislokal och att fristående kulturarbetare ska vara tacksamma är ett vanligt förekommande argument för att förflytta fokus från vilka som arbetar med lön och vilka som inte gör det. Personalen vid ABF Stockholm är anställda med lön som arbetar för att skapa möjligheter (som Gold påpekar) för, och samarbeten, med det civila samhället som i det här fallet är Galleri Majkens. Det asymmetriska arbetsförhållandet är att Galleri Majkens arbetade helt ideellt, utan budget och på sin fritid, efter sina reguljära lönearbeten. Rossana Mercado-Rojas var på ABF Stockholm under fredagskvällen när Magdalena Blom ringde henne och berättade om samtalen och mailen från Mikael Andersson. När personalen talade med Mercado-Rojas uppmanade de henne, med hård ton, att packa ihop utställningen. Annars skulle dem göra det. Konstnären såg hur vaktmästaren redan hade börjat tvätta bort utställningstiteln från spegeln i entréplanens foajén trots att informationen om nedstängning precis hade nått fram till alla i gruppen. Det gjorde att Rossana kände sig rädd för att lämna sina konstverk där. Hon visste inte vad ABF Stockholms personal skulle göra med konstverken.
Förutom att Galleri Majkens upplever att de blev orättvist behandlade, blev en del av verken övertäckta på ett märkligt sätt. I tidslinjen, som var kopplad till utställningstiteln och väggen, fanns illustrationer av en livmoder och en vulva. Magdalen Blom och Rossana Mercado-Rojas berättar att en vaktmästare ska ha fått i uppgift att täcka över tidslinjen. Vaktmästaren täckte då över bara livmodern och vulvan. Katarina Gold beklagar att detta hände och menar att det var ett felaktigt agerande av den personal som då arbetade på ABF Stockholm, och att en ursäkt framfördes till Galleri Majkens. Jag funderar om det kan vara så att den klotteraktiga, till synes slarviga, estetiken skapade reaktioner hos Mikael Andersson och ABF Stockholms personal. Speciellt om estetiken stod i stark kontrast mot rummets tomma vita väggar. Det kan ha tolkats som okontrollerat klotter, något som kan ha förstärkts av livemålningen från vernissagen och texter skrivna direkt på väggarna.
Rossana Mercados-Rojas skrev ett uttalande om ABF Stockholms handlingssätt på sin hemsida. Där lyfter hon fram att hon är medlem i två kvinnliga konstnärskollektiv, ett i Peru och ett i Sverige. Med Hysterix har den peruanska staten utsatt konstnären för censur och förbud, bland annat under ett muralmåleri och performanceverk i det offentliga rummet. Mercado-Rojas har även erfarenheter av konfrontationer som gäller innehållet i verken. I Stockholm kände sig Mercado-Rojas trygg att ställa ut och medverka i ABF Stockholms lokaler som ju är ett semioffentligt rum – inomhus, men öppet för en bred publik. Hon berättade för mig att ABF Stockholms sätt att hantera situationen tedde sig chockartat för henne speciellt eftersom ABF Stockholm ska vara en folkbildningsorganisation. Mercado-Rojas menade att hon för en kamp mot fysiskt våld i Peru (där det finns en hög nivå av feminicidios) och har funderat på om det i Sverige behövs en kamp mot ett annat sorts våld, ett vardagligt passivt-aggressivt våld som agerar genom diplomati och tystnad.
Rossana Mercado-Rojas är konstnär och curator från Peru som just nu är baserad i Stockholm. Hon är en av grundarna till kvinnokonstkollektivet Hysterix i Lima. Hon har en master i curatoriell praktik från Konstfack och en fil.kand i måleri från Pontificia Universidad Católica del Perú. Hennes konstnärskap undersöker frågor kring offentlighet, genus och maktstrukturer. Mercado-Rojas har deltagit i flera interdisciplinära konstprojekt och visat sina verk i flera länder. Hon är sedan 2013 medlem i organisationen PUNKU och driver hiphopfestivalen Malvinazo i Lima. Besök Rossana Mercado-Rojas hemsidan här.
Galleri Majkens initierades 2017 av konstnären Magdalena Blom och producerar utställningar med ett feministiskt fokus runtom i Stockholm. Det curatoriella görs av ett intersektionellt kollektiv av kvinnliga konstnärer och curatorer som representerar flytande och queera strukturer. Besök Galleri Majkens hemsida här.
Vi har sagt det förut. Det är dagens konststudenter som kommer att förändra spelplanen och öppna upp det stelbenta, ensidiga och vithetsnormativa Konstsverige. Det är i de svenska konstskolorna som organiseringen sker, och den drivs av studenterna själva, ofta i motvind. Nu har en ny grupp sett dagens ljus: Color Island, som är en separatistisk grupp bestående av studenter som rasifieras som icke-vita vid konsthögskolan Valand i Göteborg. Helgen 5-8 april 2019 arrangeras Color Islands första evenemang som grupp. Uställningen Color Island – Group Exhibition pågår till måndag 8 april på Akademin Valand i Göteborg.
Kultwatch publicerar nedan gruppens uttalande om varför Color Island behövs, ett statement om de homogena och exkluderande villkoren inom konsten.
Vi är en separatistisk grupp av och för studenter på Akademin Valand, som inte ser oss som en del av den vita, västerländska normen. Gruppen startades i januari 2019 och är inspirerad av Konstfacks separatistiska grupp Brown Island. Shout out!!
Målet med Color Island är att skapa ett sammanhang för konstnärer i Göteborg med liknande erfarenheter och för att skapa ett tryggt rum, som vi tillsammans utformar, inom de annars bländade, vita konstnärliga utrymmen. Vårt mål är också att arbeta och framföra vår talan inom den konstnärliga institutionen.
Förutom att skapa konst vill vi vara en del av förändringen. Samma förändring som konstskolor är så måna om att uppmärksamma, men som verkar vara så svåra att etablera. Like, de pratar om vikten av att arbeta för mångfald inom institutionen, att statistik visar att konstskolor är extremt vita och medel/överklassiga, och så står det bara vita lärare på scen och pratar om det. Och i samma sekund som applåderna donar i aulan så är det som att det är färdigarbetat med det här jäkla mångfaldsjiddret. Vi kan inte falla mellan stolarna nu, vi kräver att vara en del av det arbetet.
Utställningen pågår på Akademin Valand @ Galleri Monitor och Rotor2 samt Bio Valand.
/Color Island
Medverkande konstnärer: Ina Nian, Javid Sina, Donia Saleh, Fanny Dahlpil, Marie Bergqvist, Shahab Mehrabi, Qiniso Mntambo, Miranda Stenberg, Alecio Araci, Camila Rojas, Miina Anahita, Tashlyn Chetty, Nadia Maghder, Janna Stenbergh, Emely Hansson Cuadros, Matilde Villegas Bengtsson
Vem äger staden? MoPS, Maps on the Politics of Space, är ett konstnärligt forskningsprojekt där Astrid Eriksson, Tatiana Letier Pinto och Tove Möller använder sig av kartläggning som metod för att avslöja ägandeskap av byggnader i Stockholm. Med Blackstone, ett stort amerikanskt investmentföretag, som lins försöker de förstå vem som äger Stockholm och hur olika ägandeskap påverkar staden och dess invånare. De har skrivit den här texten tillsammans, en konversation, ett slags montage av tankar och andra aktioner. På så sätt vill de få med olika synvinklar och metoder samt presentera vad de undersöker och varför. Konversationen är översatt från engelska.
Tove Möller (TM) – Mops är akronym för Maps on the Politics of Space, och är ett projekt där vi vill skapa en karta som visualiserar olika krafter som verkar i staden där vi bor. Vi vill diskutera hur politik är inbäddat i ägandeskapet av byggnaderna som Stockholm stad består av.
Astrid Eriksson (AE) – Projektet startade 2016 när Kungl. Konsthögskolan (Mejan), som vi alla gick på då, diskuterade möjligheten att flytta sin verksamhet till den gamla postterminalen Tomteboda i norra Stockholm. Tomteboda byggdes för Posten på 1980-talet och såldes 2015 under samma veva som postservicen i Sverige privatiserades. Den såldes som en del av en större fastighetsportfölj tillsammans med andra stora fastigheter runt om i Sverige. En fastighetsportfölj är en ekonomisk produkt bestående av flera olika fastigheter. Det kan röra sig om andelar i ägandet av fastigheter eller hela byggnader. Portföljerna köps som ett “kit” som består av andelar i olika byggnader. Tomteboda, som är en enorm byggnad på 103 000 kvadratmeter och byggd av skattefinansierade pengar, ägs sedan privatiseringen av Posten av Blackstone.
Tatiana Letier Pinto (TLP) – Det är viktigt att klargöra vad Blackstone är. Ett amerikanskt multinationellt företag som är ett av de största privata fastighetsbolagen i världen idag, baserat i New York men har kontor över hela världen. Vi reagerade på att en tom byggnad i ett hörn av Stockholm var av intresse för ett amerikanskt bolag. Vi ville förstå varför. Hur fungerar den globala fastighetsmarknaden och hur påverkar den människorna i staden? Det verkar i det här fallet vara en krock mellan två utgångspunkter: en där ett investmentföretag värderar fastigheter enbart efter dess värde och möjliga värdeökning, en tillgång enbart för vinst. En annan där fastigheter och byggnader för oss som bor i Stockholm är den fysiska strukturen av vår stad. De borde vara till nytta för oss, inte en vinstmöjlighet för ett företag på andra sidan jorden.
TM – Dessutom är Blackstones strategi och slogan “Buy it, fix it, sell it”. Precis som det låter betyder det att de köper andelar i andra företag och fastigheter. Blackstone behåller dem tills värdet har stigit, för att sen sälja dem för vinst. På deras hemsida beskrivs den här processen med hjälp av en grafisk bild. Den visar ett hus till salu, som i nästa stund är under renovering, för att sedan bli till salu igen. Det finns inga människor representerade i bilden vilket vi tycker pekar på Blackstones avsaknad av intresse för människorna som bor i fastigheterna.
TLP – Det kändes som att Mejan skulle vara “fix it” delen i processen av att höja värdet på Tomteboda. En arkitektfirma anlitades för att ta fram ett förslag med ritningar på hur Mejan skulle kunna utnyttja byggnaden. De fokuserade på den fysiska byggnaden utan att reflektera över ägandeskapet och Tomtebodas historia. Jag som arkitekt kan bekräfta att det här inte är något som majoriteten av arkitekter vanligtvis intresserar sig för i ett projekt. Arkitekter tenderar att avfärda politik i sina projekt och analyserar vanligtvis inte en plats i alla dess dimensioner, vilket jag tycker är helt fel. Till exempel: Tomteboda stod tomt efter att Posten flyttade in i en ny byggnad, som var ett resultat av en designtävling. Skulle arkitekterna som deltog i tävlingen kunnat ingripa och föreslå en återanvändning av Tomteboda? Om de hade gjort det skulle det inte finnas en tom byggnad för ett globalt, vinstdrivet fastighetsbolag att spekulera i. Jag menar att arkitekter borde diskutera sina projekt utifrån en helhetssyn, och följaktligen överväga de politiska aspekterna inbäddade i projekten.
AE – Ja, en stor del av den ekonomiska verkligheten i staden handlar om hur byggnader ägs, köps och säljs. Ett osynligt lager som en vanligtvis inte tänker på. Det är som en metanivå – en parameter som ändras även om byggnaderna fortfarande är fysiskt oförändrade. Implikationer av förändringar i ägande kan vara kärva för invånarna i form av hyreshöjningar och förlorad makt. Det blir svårare att påverka hur staden ska se ut, vad och vem den ska vara till för, när byggnader ägs i många led. Faktumet att stadens byggda miljö säljs ut till stora investeringsföretag betyder att invånarna kommer längre ifrån makten över staden. Företagens vinstdrivande jakt går starkt emot andra intressen som invånarna kan ha i hur staden ska utformas. Ett “bra” exempel på det här är vad som händer i Alby. Där har de boende mobiliserat sig i en kamp mot försäljningen av sina hem i föreningen “Grannarna på Albyberget”. Deras nya hyresvärd Hembla (fd. D. Carnegie & co.), ägs av Blackstone. De boende är oroliga över att ägarbytet ska leda till renoveringar, som följs av hyreshöjningar. Det kan resultera i att många av dem inte har råd att bo kvar och tvingas flytta. Eftersom “Grannarna på Albyberget” kommunicerar med Hemblas lokala kontor, betyder det att de kämpar mot en representant för Blackstone. Vem tar besluten om vad som ska hända i Alby? Vart ligger ansvaret?
TM – I vår granskning av Tomteboda fick vi reda på att Tomteboda ägs till 80% av Blackstone och 20% av Areim, som är Blackstones partner i de skandinaviska länderna. Blackstones CEO Stephen Schwarzman donerade 2016 ett antal miljoner dollar till Donald Trumps presidentkampanj i USA. Överraskande nog, blev Schwarzman vald till Trumps ekonomiska rådgivare strax efter valresultatet.
TLP – Information om ägandeskap var en av flera faktorer som helt förändrade uppfattningen om byggnaden, Tomteboda, och Mejans eventuella flytt dit. Ännu en gång undrar jag varför det här inte är av intresse för arkitekter i allmänhet?
AE – Diskussionen om Tomtebodas ägandeskap hamnade i kontrast till Mejans nuvarande hyresvärd, Statens fastighetsverk, som är ett statligt verk. De har potential att vara en hyresvärd som inte enbart är fokuserad på vinst. Det är en viktig aspekt i diskussionen.
TM – Om Mejan hade flyttat till Tomteboda skulle skolan bli en aktör i den globala fastighetsmarknaden. Högskolan skulle bli ett verktyg för Blackstone att kapitalisera på fastigheter i Stockholm med. Enligt sloganen “Buy it, Fix it, Sell it” skulle skolan spela rollen som värdehöjare i en fastighet, som sedan skulle säljas. Utöver det skulle skattepengar som är öronmärkta för utbildning bidra till vinst för Blackstone. Om en anser att en konsthögskola ska vara en plats för kritisk reflektion – måste den även förhålla sig kritiskt till den politiska verkligheten den verkar i.
AE – Det här är ett exempel från vårt arbete men det vi fokuserar på nu är framförallt bostadshus. Blackstone har en historia av att behandla bostadshus som investeringsmöjligheter, utan hänsyn till de boende i fastigheterna som de köper. Privatiseringen av allmännyttan och allmännyttiga bostäder runt om i Europa och världen har lett till vräkningar, strider och protester. Företag köper, i de flesta fall, allmännyttiga bostäder, som ofta är eftersatta och i behov av renovering. De renoveras sedan överdrivet mycket och hyran höjs. Det leder till att de boende inte har råd att bo kvar och tvingas flytta. En term för att beskriva det här är renovräkning, ett begrepp som myntades av den kanadensiska aktivisten Heather Pawsey. Det är en kombination av orden “renovering” och “vräkning”.
TLP – Det här händer alltså också i Sverige, till exempel genom vårt nämnda exempel i Alby. Husby i Stockholm, Pennygången i Göteborg och Eriksberg i Uppsala är bara några av många andra exempel. Blackstone har investerat stort i Stockholms miljonprogram genom Hembla. Samtidigt går Stockholms nya bostads- och fastighetsborgarråd Dennis Wedin (M) hösten 2018 ut med att mer av allmännyttan ska säljas till privata fastighetsföretag.
TM – Vi (Tove och Astrid) kände att ägandeskap var en viktig aspekt, som inte lyfts nog i diskussionen om Mejans potentiella flytt till Tomteboda, så vi försökte göra det på olika sätt. Under utställningen Rundgång våren 2017 satte vi upp ett informationsbås i entrén till skolan. Vi samlade artiklar som rapporterade om Blackstones företagsstrategier, vad de äger och renovräkningar. Dessutom arrangerade vi ett panelsamtal där ett antal gäster samtalade om politiken som är inbäddad i det här ämnet. Det blev viktigt för oss att reflektera kring vilken roll kulturarbetare spelar i processer av värdeökning i delar av staden. Vilket ansvar har vi att vara medvetna om de här processerna??
AE – Och vi arrangerade också en öppen workshop där vi sydde ett lapptäcke med all information vi kunde hitta med vad Blackstone ägde. Här någonstans korsade våra vägar med dig, Tatiana. Du jobbade med en karta över Tomtebodas historia.
TLP – Ja, jag gjorde en karta som jag kallar The Floorplan of Tomteboda. Den innehåller inte bara den vanliga informationen arkitekter inkluderar i ritningar, utan alla aspekter som hör till platsen men som inte är lätta att se med blotta ögat. Kartan avslöjar dolda aspekter av Tomteboda och skapar kopplingar som annars kan upplevas separata. Den består av information som byggnadens storlek, historia och ägandeskap. Kartan beskriver tidpunkten då Mejan kom in som en möjlig aktör i historien. The Floorplan of Tomteboda genererade olika narrativ och möjliggjorde en läsning av platsen med diverse utgångspunkter. Den erbjöd möjligheter att visualisera paralleller och skapa samband.
TM – Tatiana använde kartan för att prata om samma frågor som vi ville lyfta.
AE – Då började vi tillsammans undersöka vad mer Blackstone äger i Stockholm. Hur påverkar den här typen av vinstdrivet ägande Stockholms och dess invånare?
TM – Det undersökandet har dock varit svårare än vad vi trodde. Ofta äger företag som Blackstone andelar i andra företag som äger fastigheter. Det har varit knepigt att få tag på den informationen. En behöver gräva djupt för att få reda på det och ibland går det bara inte. Fastigheter köps och säljs i portföljer som är uppdelade i mindre företag skapade för att skydda moderbolagen från ekonomisk förlust och risk, vilket försvårar sökandet ytterligare. Svårigheten att få tag i information om ägande är ett demokratiskt problem.
En annan barriär är språket i finansvärlden. Vi har kontaktat några olika personer som arbetar med ekonomi och frågat om de kan förklara hur saker hänger ihop.
AE – Ägandet av fastigheter ändras konstant. Hyreshöjningarna efter Hemblas renoveringar ligger på 40-50% vilket de fått kritik för. Hösten 2018 omprofilerade de företaget och ändrade därmed hur de beskriver sig själva. Från en uttalad beskrivning av sin strategi att renovera för att sedan höja hyrorna, till en mycket mjukare PR-strategi. De använder nu färgglada teckningar på sin hemsida och beskriver sig själva med “På Hembla sätter vi hyresgästen i centrum. Vi tror nämligen att ett hem är mer än ett par väggar. Det är där barn växer upp, musik spelas för högt och födelsedagar firas. Vi går därför bortom renovering och gör vårt bästa för att skapa levande stadsdelar. Välkommen hem.” Det är svårt att inte vara cynisk kring hur de presenterar sig själva. Det här är en strategi vi sett hos flera fastighetsaktörer i Stockholm. En metod som står i kontrast till verkligheten på den hårda bostadsmarknaden.
TM – Det som händer är att platser behandlas som varor. Byggnader har blivit instrument för att generera kapital istället för dess ursprungliga syfte, som är att husera människor. Saskia Sassen, professor i sociologi vid Columbia University, skriver om ägandeskap i bebyggd miljö i sin forskning. Hon skriver att köpa fastigheter också är ett sätt att “kontrollera ett stycke urban mark… och det har djupa och signifikanta implikationer för rättvisa, demokrati och rättigheter.”
TLP – Genom vår kartläggningsmetod utforskar vi aspekter som normalt inte presenteras i kartor över staden. MoPS, Maps on the Politics of Space, är en referens till en text av Henri Lefebvre ‘Reflection on the politics of space’ där han argumenterar för att det finns en platsens politik av den enkla anledningen att plats är politiskt. Det är vanligt att förenkla och distansera byggnaders fysiska form från dess andra komponenter som historisk bakgrund, subjektivitet, ideologier och ekonomi. Att beskriva en plats som ren form, utan att ta med de politiska och sociala aspekterna som den också består av, föreslår att platsen är neutral och oskyldig. Kommodifiering av platser utnyttjar den här oskyldiga falska auran – att platsen bara är materiell och inget annat. På så sätt påtvingas en kapitalistisk agenda. Att kommodifiera en plats är att reducera den till ett objekt med enbart ekonomiskt värde. Det ger möjlighet att förbise de sociala aspekterna som skapar platsen.
TM – Just nu arbetar vi med att samla information kring vad Hembla äger och kommer därefter skapa en form av karta. Vi gör det genom observationer, geografisk information, beskrivningar av platser, samtal med boenden och besökare samt platsernas historia.
AE – Miljön i städerna består till största delen av byggnader eller natur som är konstruerad i relation till byggnader. De är handgripliga, robusta. Väggar, golv och tak. Vi bor och arbetar i dem, vi rör vid dem hela tiden, de är motsatsen till abstrakta. Ägandeskapet av de här miljöerna som skapar vår omvärld är däremot totalt abstrakt, komplext och flytande.
Det känns som att förvaltningen och planeringen sker på en “högre nivå” – över huvudet på det vardagliga livet i byggnaderna. För det mesta påverkar inte förändringar i ägande vad som händer i fastigheterna men då och då blir det smärtsamt tydligt.
MoPs är ett konstnärligt forskningsprojekt med stöd av Kungl. Konsthögskolan.
Tatiana Letier Pinto is an architect and independent researcher based in Stockholm. Her main research interests revolves around social inequalities, the political aspect of space and the responsibilities of architects in our society. Recently she has been granted by the Royal Institute Art (RIA), Stockholm, to map ownership in the built environment and its implication in the inclusiveness of the city of Stockholm.
Astrid Eriksson är brevbärare och konstnär som bor i Stockholm. 2018 gick hon ut kandidatprogrammet i fri konst på Kungl konsthögskolan i Stockholm.
Tove Möller studerar tredje året konst på Kungl konsthögskolan, bor i Stockholm. Jobbar på bibliotek.
Texten är översatt av Astrid Eriksson och Tove Möller.
In the past few months, large-scale protests have erupted across Sudan against the regime of Omar El Bashir. But this time, unlike during the Arab Spring, the front and centre of the protest movement is being held by young, often female artists. And in an age of internet protests, their works are rapidly being shared over social media. Stockholm-based Sudanese artist Issraa Elkogali Häggström writes about an exciting new spirit that’s coursing through the country, and how she’s being swept up in it.
2019 marks my seventh year in Stockholm, which means that I have lived here as much as I have lived in my birth country. Being Sudanese is as much about inherited identities as it is about longing for a time before my birth when the nation was newly independent and full of promise. As a child of the 80s, all I knew of Sudan was military coups and talk of failed democracies. It is no wonder that I gravitated towards creative outlets with an identity so fragile.
In 2010 shortly before I moved to Sweden, I made a short documentary film about the seeds of a hip-hop culture beginning to sprout in Khartoum. I was armed with a handheld camera, my curiosity and a feeling that tides were changing. I dared hope despite the tumultuous political backdrop of the country. I hoped to find a story of hip-hop that would link us to the world outside. Low budget and heartfelt, the film traveled surprisingly well. At spoken mic events and cultural centers young men, for the most part, stood in front of a friendly audience and spit rhymes they had written on their phones. A few had begun creating their own beats, mixing and recording tracks in small private studios around Khartoum. Sudanese rappers like Oddisee were appearing on the international scene but the home-grown talent had not yet developed to export quality.
Therefor I was very impressed by the video titled “Sallimik” by the Sudanese comedian and dentist, Maha AJ, that was released late in 2018. High quality footage and styling, original beats and lyrics. This is the real deal! A complete departure from the early days of Khartoum’s hip hop scene. The fact that she is a dentist is delightfully normal also. Many artists pursue traditional professions to appease their families and come into their creative flow only after completing the family-set obligations. MC Mo captured that succinctly in my little hip-hop film when he said “Everybody knows me as MC Mo, but I am just a doctor, a dentist”.
In mid December, the government of Sudan announced austerity measures and their budget for the coming year. Outrage at the government’s focus on the military and disregard for the education and health sectors was widespread. The cost of food was also a major catalyst for whole families taking to the streets. School children began protesting the cost of bread and the flame of civil disobedience spread like wildfire. With the violent response from government militias and state security, the people of Sudan began to call for the end of El Bashir’s 30+ years of rule. These grassroots movements were further strengthened by the organised initiatives of a union for Sudanese professionals. The SPA is an umbrella group of unions that began to mobilize nearly 10 years ago. They are currently more respected and accepted than the old-guard political parties. My new heroes are the SPA, doctors and medical students defying the armed militias to treat wounded and maimed civilians, the women’s movements across Sudan, girls throwing back tear gas canisters with home-made gloves and the boys throwing buckets over tear gas to contain the venomous smoke! They have all been beautifully captured in the artwork circulating online.
Collages by Mahammed Mahdi. Text reads (top): “Long live the women’s struggle!” (bottom): “Tomorrow we’ll talk about freedom and we’ll become the most beautiful revolutionaries.”
Anonymous picture that appeared on social media during the protests. The young man is wearing a mask to protect himself from teargas and the buckets are used by protesters to cover teargas canisters. Protesters were losing hands trying to throw back the canisters so the buckets appeared shortly afterwards as safer solution. The young man in the picture takes the place of the letter alif at the beginning of the word “Idrāb”, Strike, with the message calling for a strike on March 5.
Almost immediately after the protests began, social media platforms were flooded with digital collages, political cartoons and drawings echoing the slogans of the protests. I reached out to a friend of mine who was reposting most of the artwork on her social media, who had written a great piece for OkayAfrica on the movement.
Blogger Sara Elhassan is Sudanese American and has a substantial following online. Her blog #45 offers a uniquely bold perspective on aspects of Sudanese culture. Elhassan and I discussed the visible creative push on social media from artists, especially millennials, supporting the call for regime change in Sudan. It is extraordinary not just because it’s the first outpouring of support by creatives across the spectrum of performing and visual arts, but because it appears to be a unanimous call for a new Sudan. A spontaneous collective rebranding effort, with many even calling for the return of Sudan’s first flag.
The Blood Loaf by Abdulrahman Alnazeer (instagram).
I am curious about the reasons Sudanese creatives are responding so openly to this wave of protests. Elhassan believes that particularly for artists based in Sudan, essentially a police state, creative expression is the safest way to convey a clear message. “Art is the loophole through which artists manage to reflect the reality of what is happening in Sudan and express what the people are feeling. For artists abroad, it is a way to show their support, and to lend their voices to the movement,” she said. Making a statement in work of art or a song allows for civil disobedience without direct confrontation by state security and armed militias. It is also a way to contribute to a wider discourse, thereby adding value and motivation to a movement.
One of Khalid Albaih’s first pieces at the spark of this wave of protests. People queuing for necessities are represented as a bomb with a lit fuse.
The show of support, through digital artwork, is different than what I witnessed during the Arab Spring waves of 2011 and 2013. Back then Khartoons, political cartoons by the Sudanese-born artist and curator Khalid Albaih (instagram), were popular with protesters in Egypt, Tunisia and Sudan and were recreated by graffiti artists on Tahrir Square in 2011. Today Albaih, a Soros fellow and visiting artist in Copenhagen, is in good company and has been actively applauding the work of newcomers to the political cartoon. There is not only more creative activity now, it is also branded uniquely with the slogan #Tasgot_Bas, meaning “just fall, that’s all”, thereby standing out from the broader label of the 20-tens “Arab Spring”. Elhassan thinks there are two factors at play that are particular to today’s movement. Firstly, digital art has a larger audience currently because Sudanese people online are more aware of it and there are more artists sharing their work on these platforms. The second factor is a considerable change in how Sudanese people use these online platforms. Elhassan described social media like Twitter and FB as tools for citizen journalism that have now assumed a much more essential role. “They are a logistical and planning tool, a way to disseminate information, and a means to motivate. I think because of this change, the contribution and role of digital art is bigger,” she said.
Why does creative expression matter in how we see ourselves, both in Sudan and the diaspora?
Elhassan writes that art is a reflection of us both as individuals and as a collective. Sudan, she says, is a country that’s been held hostage for most of its history, the hostage of colonialism and governments that didn’t protect the welfare of the nation. “We have been forced into moulds that do not fit us, our image distorted to the world and, most importantly, to ourselves. Art and creative expression are the ways in which we can reclaim ourselves and our identities. They are the ways for us to honestly and accurately tell our stories,” she writes. And that is precisely why this creativity has struck a chord in my heart. I spent 7 years fighting to pave my way as an artist, working with photography and film in a hostile landscape. The start of my career in Khartoum predates social media. This outpouring of creativity and solidarity awakes a longing in me for marching in camaraderie, but I may have to settle for slogan hoodies and online activism.
The significance of women in the protests and artwork, reflecting the feminine in Sudan’s political activism, has made a few international headlines. Elhassan is not surprised. In fact she said “it’s about time. Sudanese women have always been at the forefront of movements, for as long as Sudan has been a country, and it is unfortunate that their contribution is underestimated and, more often than not, erased. That’s why I’m grateful for female artists like Yasmin E and Alaa Satir , who I believe have done a great job of highlighting this, reclaiming the space and asserting women’s presence in it”.
Alaa Satir’s revolutionary women pieces. The signs in the last image read: “Bullets Don’t Kill, Silence Does” and “Freedom, Justice, Peace – People Choose To Revolt”.
The graphic designer, illustrator and cartoonist Alaa Satir (instagram) is a graduate of University of Khartoum’s prestigious Architecture program. I happily managed to connect with her online about the force that drives her creativity. Based in Khartoum, her work is usually inspired by social issues Sudanese people face. She tries to shed light on the daily grind with an element of humour, thereby make room for conversations about social change.
As for her revolution-themed artworks, she said that illustrating the women’s perspective was key. Her aim is to remind the public of women’s ongoing fight for freedom and equality. Alaa wrote her message in her own words: “We are not here just to overthrow a political regime but the corrupt social system that came along with it, that targeted women and used all techniques to try and push them backwards!” She is truly a source of inspiration and I am left breathless by her strength of character and clarity the messages in her artwork.
I am also excited by the collaborations between diaspora artists and repatriated artists. I reached out to a few of these artists on instagram after they posted a series in homage to the first flag of independent Sudan, which featured unifying colours for the tribes of what used to be Africa’s largest country. This Sudanese flag was designed by a young school teacher named Alsireira Makki Alsufi. It was blue, yellow and green, representing the Sahara, Nile River and agricultural lands. Today’s flag was inspired, in 1970, by a political push to brand Sudan as an Arab nation. The Pan-Arab color palette, red, white, black and green, come from the Arab Liberation flag model.
A collage by Nadine El Roubi with ancient Nubian landmarks, the sun, hibiscus flowers and women in traditional Tiab in the colours of the first Sudanese flag.
Nadine El Roubi, Rinad Norein and Ranya Sharif are three Sudanese women from different fields who collaborated for the first time on what they called a conceptual shoot. Rinad Norein (instagram) and Ranya Sharif (instagram) are both currently in Khartoum. Norein is a medical student and Sharif is a dental student. Together they started @sd.novice, a duo collective that focused on celebrating Sudanese culture and art. They have shelved the project for the time being to focus on their individual photography. El Roubi (instagram) is now based in Jordan working as a videographer. Their collective love of photography is what brought them together.
Their goal was to try and reflect the current revolution. They answered my questions together via email, as a collective, while Nadine was still in Sudan for their collaboration. “We wanted to visually defy the current regime and stand against the violent tactics used against women during this revolution. We felt that the power and dignity Sudanese women have demonstrated as the forefront of the protests needed to be further celebrated, as has been done with the work of artists like Alaa Satir,” they wrote.
Photos by Ranya Sharif of women in traditional Tiab in the colours of the first Sudanese flag.
A photo by Rinad Norein of a woman in traditional Tiab in the colours of the first Sudanese flag.
Their aim with this project was contribute, in some small way, to the Sudanese artistic revolution that is rampant online. They share in the belief that all citizens can contribute to the revolution, whether by sharing information online, protesting on the ground, sheltering and providing medical care to protestors, or by creating works of art. There is space for everyone to be involved even in the smallest ways. Rinad and Ranya are serious about continuing to pursue their photography, both individually and collaboratively. Nadine will continue to pursue the arts in film, photography, and music and is always looking to collaborate with artists. I am so pleased to learn of their enthusiasm and dedication.
Something is happening in Sudan and it is causing my heart to flutter in my chest. At 23 years of age I began to challenge the social infrastructure by making strides to become a working artist. My goal was to become gainfully employed doing the creative work that I love, in a society that cordons off the arts in a corner and labels it as “hobby”. The sin is in wasting the privilege one’s parents have accorded, ie. higher education. I fought the battles for my liberal arts education and for the opportunity to continue in the performing and visual arts as a graduate student, first in the UK and then the US. That was the sin I committed against my parents’ society. Medical professions, Engineering, Law, Economics or the Sciences are what the nation’s sons and daughters ought to apply themselves to. Generations build nations. What does art contribute? I answered these criticisms calmly, unapologetically and continued with the support of my mother and father to apply myself to a creative career. Art is an expression of the subconscious. Artists reflect and challenge society in one and the same breath. Creativity encourages abstract thought. Abstract thought is necessary for innovation. Innovation is necessary for building nations.
I fought the good fight alone at times. Traveling to the farthest reaches of my birth country with a camera, notebooks and coloring pens, to learn about the tribes, the cultures, the plethora of ethnicities and landscapes. My photographs and mixed media artwork were ridiculed and praised all in the same breath. I kept at it for 7 years. With the kindness of good reviews from journalists, mentorship of master printmakers and painters from the college of fine arts my confidence slowly began to grow. I walked the first stretch of road alone only to be joined by these inspirational elders in the latter part of my quest. I won the opportunity to do a project year at Kungliga Konsthögskolan in Stockholm. 15 months in a room of one’s own with enough money to thrive. I was exhausted. The society I left behind had tested me to the very core of my being and the quiet of Skeppsholmen was soothing. So I chose to stay. I decided I would have a new country. This is also my husband’s home country and it felt like the natural choice for me.
The days are growing longer each week in Stockholm, and with spring on the horizon this mom of two kids under 5 years of age, is fighting off years of fatigue by looking to her new heroes. They have injected my heart with the fire it needs. My new heroes, the next generation of Sudanese artists and social activists. Young women and men who share a connection with that desert nation, its sweet-water rivers and stunning Red Sea coast, its turbulent political history and oh so promising future.
My next challenge is collecting my mind from the cluttered closet of motherhood and coming out to join the creative wave.
Top image: A collage by Nadine El Roubi with ancient Nubian landmarks, the sun, hibiscus flowers and women in traditional Tiab in the colours of the first Sudanese flag (detail).
