Den svenska institutionella konstvärlden pratar gärna om mångfald i seminarier och rapporter, men i praktiken är den oändligt vithetsnormativ med en enorm överrepresentation av vita konstnärer och curatorer. I projektet 3,5%, som just nu har en stor utställning på Bångska Våningen i Stockholm, ställer curatorn Sarah Tawiah-Svärd bara ut konstnärer som rasifieras som icke-vita, och undrar: Om hon klarar av att ändra balansen på egen hand och med små resurser, varför står de stora institutionerna fortfarande kvar och stampar?
Hej Sarah Tawiah-Svärd, berätta om 3,5% procent!
— Jag har länge varit väldigt irriterad på representationen på samtidskonstscenen. Tidskriften C-Prints chefredaktör Ashik Zaman genomförde en undersökning bland alla de största gallerierna i Stockholm som sen redovisades i tidskriften Konstnären. De 19 gallerier som undersöktes representerar tillsammans 450 konstnärer, varav 16 konstnärer kan ses som rasifierade som annat än vita. Det är bara 3,5% av konstnärerna.
— 3,5% är mitt koncept som utmanar det. Det är en konceptuell plattform där vi tar de här 3,5% och gör det till 100%. Vi visar bara konst av people of colour och non-black people of colour. Projektet handlar inte bara om utställningen på Bångska våningen, även om den är störst hittills. Vi visade film på Kortfilmsdagen och har deltagit i en grupputställning på Tegen2 under sensommaren. I höst så kommer 3,5% även att gästa Köttinspektionen i Uppsala under kortfilmsfestivalen. Våren 2020 så kommer en utställning att visas på Tegen2.
— På Bångska Våningen ställer vi ut elva konstnärer i Sverige som rasifieras som icke-vita, varav tio är baserade i Stockholm och en i Malmö. Nästan alla verk är helt nya. Tanken är att visa på vilken bredd som finns, och vi har verkligen försökt få med ett blandat uttryck: skulptur, fotografi, muralmåleri, teckningar, video och installationer.
Varför har du valt att driva det här projektet?
— Det här är en motreaktion mot den vithetsnorm som finns i Konstsverige, med utgångspunkt i intersektionalitet och postkoloniala teorier.
— Jag har läst hur många rapporter som helst och gått på massor med seminarier som pratar om så kallad “mångfald”. Frågan har stötts och blötts i massor av år. De stora institutionerna pratar om det hela tiden.
— Jag har byggt upp den här utställningen på egen hand, för att lyfta diskussionen till en högre nivå. I stället för att springa på panelsamtalen och läsa rapporterna har jag faktiskt ställt ut konstnärer som är people of colour.
— Nu går det inte att komma undan längre. En kan inte säga att det inte går. Det går, och de finns! Nu har inte de stora institutionerna någon ursäkt längre att inte ta sitt ansvar.
Hur skulle det svenska konstlivet behöva förändras?
— När jag gick curatorutbildningen sa en professor att för att förändra konstvärlden så måste en arbeta inne i den, inifrån och utåt. Men jag tror inte på det. Visst, en ska lära sig insidan, men en ska inte låsa in sig där.
— Ska det bli en förändring så måste stora strukturella förändringar ske på alla nivåer. Det måste ändras från grunden! Till exempel måste en ändra hur intagningen fungerar på konsthögskolorna och curatorutbildningarna. Majoriteten som går där idag har den möjligheten, både vad det gäller “rätt” uttryckssätt och en ekonomisk trygghet för att kunna eftersträva sina drömmar. Jag måste jobba vid sidan om för att få min ekonomi att gå ihop, vilket fungerar för min del men är betydligt svårare om du funderar på att skaffa familj. För att få in “mångfald” så krävs det att systemet fungerar för alla som vill söka sig till konsten och inte endast för ett fåtal med “rätta” kontaker eller efternamn.
— Sen måste en ändra på hur rekryteringen fungerar. Det finns ingen bredd idag i rekryteringen, det rekryteras bara såna som redan finns i systemet. Och då blir det bara ett slags perspektiv som finns i organisationerna. Det finns så oerhört många aspekter som borde förändras, det går nästan inte att sammanfatta.
En sak som skiljer ut den här utställningen från många andra är att den visar stora installationer, videoverk och skulpturer i en skala som snarare känns som ett stort galleri eller ett museum än något som en enskild person, utan teknisk hjälp och assistenter, har satt ihop själv. Varför har du valt att vara så ambitiös?
— Jag hade en vision och ville genomföra den, men det är klart, det blir ju mycket mer jobb också! Det handlar mycket om att jag verkligen ville visa upp en bredd av uttryck, så att folk inte skulle kunna placera in den i ett fack så lätt. Folk dömer väldigt snabbt och sätter in det en gör i en box om en till exempel mest visar fotografi.
— Att jag valde att göra det vid Stureplan har också att göra med det. Det finns massor med fantastiska initiativ i orten runt om i Stockholm, till exempel på Botkyrka konsthall, som visar upp konstnärer som är people of colour, men inte i innerstan. På det här sättet bryter en gränserna, vi tar en del av innerstaden i besittning.
— Jag letade jättelänge efter en lokal, jag hade nästan ingen budget och hade jättetur när jag fick låna det här utrymmet som oftast bara lånas ut några dagar eller en vecka. Nu fick jag ha det i 23 dagar. Det skulle aldrig gått att få upp en utställning med så här komplexa verk och ta ner den igen på bara en vecka.
Vad hoppas du ska hända efter det här?
— Projektet kommer fortsätta, och förutom utställningarna på Köttinspektionen och Tegen2 letar jag efter fler samarbeten och söker konstnärliga bidrag för att driva det vidare.
— Jag hoppas att det i slutändan blir en större bredd på den svenska samtidskonstscenen. Att vi ska kunna blåsa liv i den, att det här inte ska stå ut, utan att det blir den nya normen. Den här plattformen kommer att visas tills samtidskonsten som helhet blir representativ för det svenska samhället.
Utställningen 3.5% på Bångska Våningen pågår fram till 12 oktober. Konstnärerna som visas är Diana Agunbiade-Kolawole, Salad Hilowle, Anna Ting Möller, Senay Berhe, Mi Tjio, Nina Mangalanayagam, Alejandro Montero Bravo, Alem Solomon, Shora Dehnavi, Emma Dominguez och Cecilia Flumé.
Toppbild: Verk av Diana Agunbiade-Kolawole och Anna Ting Möller på utställningen. Foto: Diana Agunbiade-Kolawole
