3,5% och konsten att vända på normerna

3,5% och konsten att vända på normerna

Den svenska institutionella konstvärlden pratar gärna om mångfald i seminarier och rapporter, men i praktiken är den oändligt vithetsnormativ med en enorm överrepresentation av vita konstnärer och curatorer. I projektet 3,5%, som just nu har en stor utställning på Bångska Våningen i Stockholm, ställer curatorn Sarah Tawiah-Svärd bara ut konstnärer som rasifieras som icke-vita, och undrar: Om hon klarar av att ändra balansen på egen hand och med små resurser, varför står de stora institutionerna fortfarande kvar och stampar? 


Hej Sarah Tawiah-Svärd, berätta om 3,5% procent!

Jag har länge varit väldigt irriterad på representationen på samtidskonstscenen. Tidskriften C-Prints chefredaktör Ashik Zaman genomförde en undersökning bland alla de största gallerierna i Stockholm som sen redovisades i tidskriften Konstnären. De 19 gallerier som undersöktes representerar tillsammans 450 konstnärer, varav 16 konstnärer kan ses som rasifierade som annat än vita. Det är bara 3,5% av konstnärerna.

— 3,5% är mitt koncept som utmanar det. Det är en konceptuell plattform där vi tar de här 3,5% och gör det till 100%. Vi visar bara konst av people of colour och non-black people of colour. Projektet handlar inte bara om utställningen på Bångska våningen, även om den är störst hittills. Vi visade film på Kortfilmsdagen och har deltagit i en grupputställning på Tegen2 under sensommaren. I höst så kommer 3,5% även att gästa Köttinspektionen i Uppsala under kortfilmsfestivalen. Våren 2020 så kommer en utställning att visas på Tegen2.

Alejandro Montero Bravo, Body Modifications 2 och Au Naturel

 

— På Bångska Våningen ställer vi ut elva konstnärer i Sverige som rasifieras som icke-vita, varav tio är baserade i Stockholm och en i Malmö. Nästan alla verk är helt nya. Tanken är att visa på vilken bredd som finns, och vi har verkligen försökt få med ett blandat uttryck: skulptur, fotografi, muralmåleri, teckningar, video och installationer.

Varför har du valt att driva det här projektet?

— Det här är en motreaktion mot den vithetsnorm som finns i Konstsverige, med utgångspunkt i intersektionalitet och postkoloniala teorier. 

— Jag har läst hur många rapporter som helst och gått på massor med seminarier som pratar om så kallad “mångfald”. Frågan har stötts och blötts i massor av år. De stora institutionerna pratar om det hela tiden.

— Jag har byggt upp den här utställningen på egen hand, för att lyfta diskussionen till en högre nivå. I stället för att springa på panelsamtalen och läsa rapporterna har jag faktiskt ställt ut konstnärer som är people of colour. 

— Nu går det inte att komma undan längre. En kan inte säga att det inte går. Det går, och de finns! Nu har inte de stora institutionerna någon ursäkt längre att inte ta sitt ansvar. 

Cecilia Flumé, Jägarna

Hur skulle det svenska konstlivet behöva förändras?

— När jag gick curatorutbildningen sa en professor att för att förändra konstvärlden så måste en arbeta inne i den, inifrån och utåt. Men jag tror inte på det. Visst, en ska lära sig insidan, men en ska inte låsa in sig där.

— Ska det bli en förändring så måste stora strukturella förändringar ske på alla nivåer. Det måste ändras från grunden! Till exempel måste en ändra hur intagningen fungerar på konsthögskolorna och curatorutbildningarna. Majoriteten som går där idag har den möjligheten, både vad det gäller “rätt” uttryckssätt och en ekonomisk trygghet för att kunna eftersträva sina drömmar. Jag måste jobba vid sidan om för att få min ekonomi att gå ihop, vilket fungerar för min del men är betydligt svårare om du funderar på att skaffa familj. För att få in “mångfald” så krävs det att systemet fungerar för alla som vill söka sig till konsten och inte endast för ett fåtal med “rätta” kontaker eller efternamn.

Mi Tjio, Utan titel

— Sen måste en ändra på hur rekryteringen fungerar. Det finns ingen bredd idag i rekryteringen, det rekryteras bara såna som redan finns i systemet. Och då blir det bara ett slags perspektiv som finns i organisationerna. Det finns så oerhört många aspekter som borde förändras, det går nästan inte att sammanfatta.

En sak som skiljer ut den här utställningen från många andra är att den visar stora installationer, videoverk och skulpturer i en skala som snarare känns som ett stort galleri eller ett museum än något som en enskild person, utan teknisk hjälp och assistenter, har satt ihop själv. Varför har du valt att vara så ambitiös?

— Jag hade en vision och ville genomföra den, men det är klart, det blir ju mycket mer jobb också! Det handlar mycket om att jag verkligen ville visa upp en bredd av uttryck, så att folk inte skulle kunna placera in den i ett fack så lätt. Folk dömer väldigt snabbt och sätter in det en gör i en box om en till exempel mest visar fotografi.

Senay Berhe, Utan titel

— Att jag valde att göra det vid Stureplan har också att göra med det. Det finns massor med fantastiska initiativ i orten runt om i Stockholm, till exempel på Botkyrka konsthall, som visar upp konstnärer som är people of colour, men inte i innerstan. På det här sättet bryter en gränserna, vi tar en del av innerstaden i besittning. 

— Jag letade jättelänge efter en lokal, jag hade nästan ingen budget och hade jättetur när jag fick låna det här utrymmet som oftast bara lånas ut några dagar eller en vecka. Nu fick jag ha det i 23 dagar. Det skulle aldrig gått att få upp en utställning med så här komplexa verk och ta ner den igen på bara en vecka.

Vad hoppas du ska hända efter det här?

— Projektet kommer fortsätta, och förutom utställningarna på Köttinspektionen och Tegen2 letar jag efter fler samarbeten och söker konstnärliga bidrag för att driva det vidare.

— Jag hoppas att det i slutändan blir en större bredd på den svenska samtidskonstscenen. Att vi ska kunna blåsa liv i den, att det här inte ska stå ut, utan att det blir den nya normen. Den här plattformen kommer att visas tills samtidskonsten som helhet blir representativ för det svenska samhället.

Shora Dehnavi, Utan titel, Vallis2, Utan titel

Utställningen 3.5% på Bångska Våningen pågår fram till 12 oktober. Konstnärerna som visas är Diana Agunbiade-Kolawole, Salad Hilowle, Anna Ting Möller, Senay Berhe, Mi Tjio, Nina Mangalanayagam, Alejandro Montero Bravo, Alem Solomon, Shora Dehnavi, Emma Dominguez och Cecilia Flumé.

Toppbild: Verk av Diana Agunbiade-Kolawole och Anna Ting Möller på utställningen. Foto: Diana Agunbiade-Kolawole

Utdrag ur “kanske är vi arganträd”

Utdrag ur “kanske är vi arganträd”

Mimounah Almas diktsamling kanske är vi arganträd kretsar kring en grupp barn med ensamstående mammor som samlas ute på gården, och i leken fantiserar en ny värld, en de kanske till slut kan kalla hemma. Kultwatch publicerar ett utdrag ur samlingen, riktat till barnens föräldrar, om mellanförskapets sorg, dess hopp och en rotlöshet som går i arv. Texten har tidigare publicerats i kulturtidskriften L’amour – La mort.


våra stumma föräldrar/ni kom över havet/ni kom från överallt

papporna/ordlösa/era hjärtan utspillda/i världens alla/saltaste vatten//ni talade aldrig någonsin om hemma/vi vet/att det är svårt och tungt//att även den starkaste kan brista/vi vet//krigen har slagit ut mänskligheten//ni blev aldrig någonsin er själva igen//visste ni då//att ni/övergav oss barn/innan vi hade fötts//att vi/skulle kalla er döda/för sveket att välja bort/oss

och den ärvda narcissismen som rinner i våra ådror nu//brydde ni er någonsin om/att det inte bara var ni som skulle lida av er tystnad//att också vi//skulle bli stumma//utan några berättelser att minnas

mammorna/utmattade//era kroppar tunga/efter att ni axlade/alla roller som inte/var era att bära//utstötta från samhället/ombads ni att åka hem/till deras platser//anklagades för förräderi/för brottet att bära på oss//ni var de//som//gjorde oss små/gjorde oss stora//ofrivilligt *kanske*

men ändå var ni alltid/tårfyllda ansiktslösa trötta//mot väggen//ni sa:/alla bara tar och tar//ja alltid talade ni/om ensamhet och svek//vi förstod inte varför/men/våra ordförråd/så ofullständiga nu/utan några varianter på förlåtelse

barnen/vuxna nu//våra drömmar fyllda/med landet som vi/inte föstår/inte förmår/inte får/kalla hemma//så upptagna vi har blivit av/vilken plats som är vår//är det en plats/där sorgen slits i tu//verktygslöst sökande efter svar/i genetik och fantasi

kanske kommer vi över skammen//som vi vänt mot oss själva//att födas i mitten/vara ingenmansland/vara neutral//och kanske blir drömmarna sanna//kanske är vi arganträd/ståtliga starka trygga//barnen på berget//hemma nu/på samma plats//som ni en gång lämnat

 


Syntolkning, toppbild: Växten ökenros, med rosa blommor, framför ett fönster.

Stockholms Fringefestival och Systerias performanceverk “Den här kroppen”

Stockholms Fringefestival och Systerias performanceverk “Den här kroppen”

På tisdag, 3 september, börjar årets upplaga av STOFF, Stockholm Fringe Festival, som i år har valt att bara visa verk av kvinnor och ickebinära. Kultwatch har intervjuat Malmö- och Balibaserade konstkollektivet Systeria, som kommer till STOFF med sitt performanceverk “Den här kroppen”. De menar att inte alla i gruppen kvinnor och ickebinära har samma förutsättningar, och att vissa slags erfarenheter sällan lyfts fram. Kanske kan “Den här kroppen” vara een del i att ändra på det, ett verktyg som också går att ta vidare?


Hej Systeria! Vilka är ni?

Systeria är ett konstkollektiv baserat i Malmö och på Bali med kvinnliga och ickebinära konstnärer där vi arbetar i olika medium (bl.a. bildkonst/graffiti/junk art/performance). Vi kommer från en aktivistisk kulturtradition och arbetar ofta med teman som antirasism, antifascism samt intersektionella feministiska praktiker.

Berätta om ert medverkande i årets Stockholm Fringe Festival!

 Ja, det är jättekul att ha blivit antagna till årets upplaga av Stockholm Fringe Festival. Vi har visat detta verk i Malmö redan i maj på Skånes konstförening och kommer även att spela det på Moderna Museet Malmö senare i höst eller tidig vår 2020. Så det känns såklart roligt att få visa detta för Stockholmspubliken samt den internationella publiken som Fringe drar med sig. De flesta medverkande kommer från andra länder än Sverige. Därför kör vi “Den Här Kroppen”/”This Body” på engelska precis som på Reykjávik Fringe. Verket har i första hand planerats på svenska så det är klart att göra en engelsk version ger en annan dimension till våra ord och de texterna vi använder oss av.

 “Den Här Kroppen”/”This Body” kommer från vår frustration av den svenska #metoo-rörelsen där vi upplevde oss både ut anför den men också såg/hörde ganska liknande berättelser delas. Det var väldigt många gruppers erfarenheter som aldrig lyftes fram och detta är vårt försök att ge några av dom grupperna en röst. De texterna vi använder oss av är både våra egna personliga erfarenheter av sexuellt våld, sexuella trakasserier och förödmjukande kommentarer om våra kroppar. Men vi har också kollat igenom forskningsmaterial och andra texter om transpersoners utsatthet, svarta kvinnors och ickebinäras erfarenheter samt forskningsrapporter om kvinnor med missbruksproblematik och hur olika sorters våld dessa grupper utsätts för. Mycket av förarbetet har just lagts på researchen. Det finns såklart så mycket som vi hade kunnat fylla performancet med men det är dessa grupper som vi valde att lägga fokus på. Vi har planer på att dela verket vidare till grupper som skulle vilja göra ett liknande verk där de kan få berätta sina berättelser med egna ord. Vi önskar se ett “Den Här Kroppen”/”This Body” med enbart svarta kvinnor på scen, eller bara transpersoner eller personer som är rörelsehindrade etc, där vår roll skulle i så fall mer vara på produktions/regi-nivå.

 Direkt efter de två föreställningarna på Teater Tre kommer vi att ha ett publiksamtal där vi kommer att berätta mer om arbetsprocesserna med “Den Här Kroppen”/”This Body” samt ta emot frågor från publiken. Detta har vi märkt har varit nödvändigt, både för oss och publiken, dels för att publiken ska få veta vad det har krävts för att ta fram ett sånt här verk men vi har även märkt att publiken också behöver en plats att dela sina upplevelser av en föreställning som tar upp så tunga ämnen som de vi rör vid.

Vad drömmer ni om just nu?

Vi drömmer, förutom om att publiken kan ta till sig det vi vill förmedla och ser våra intentioner, också om att se en förändring på den svenska konstscenen. En förändring där flera röster kan få ta plats, i sin egen rätt, utan att för den delen vara representativa. I Malmö har vi under #metoo-hösten bildat en arbetsgrupp för förändringsarbete för kvinnliga konstnärer där vi brett arbetar med frågor och frustrationer som dök upp under konstnärernas upprop #konstnärlligfrihet. Arbetsgruppen heter “MetooD”.

Vi önskar se flera icke-normativa kroppar på maktpositioner på konstinstitutionerna och kulturavdelningarna runtom i landet. Vi önskar se en bredd av berättelser komma fram inom konst- och kultursverige. Ja, helt enkelt en bredare representation av de många konstnärer som finns i det här landet.

“This Body” framförs på Teater Tre, Södermalm, 6 september 20.00 och 7 september 12.00. Arrangemanget är en del av Stockholm Fringe Festival, som i år firar tioårsjubileeum.

Lina Karlmark från Stockholm Fringe Festival, vad är det som gör årets upplaga av STOFF extra spännande?

Extra spännande i år är att samtliga verk är skapade av kvinnor, icke-binära och transpersoner. Festivalen har alltid sökt sig till konst som utmanar strukturer och årets program är fullspäckat av röster som inte ber om ursäkt eller låter sig tystas.

Vi hyllar även en av världens största feministiska ikoner som har inspirerat generationer av unga artister, Peaches. Vi presenterar Peaches Christ Superstar på Orionteatern, och du har även en unik chans att träffa Peaches på Zita Folkets bio den 6 september i ett intimt samtal om hennes konstnärskap modererat av Tiina Rosenberg. Samtalet äger rum i samband med visningen av hennes film Peaches does herself.

Mest av allt, så är det spännande att drygt 80 akter presenterar 150 evenemang på 15 platser över hela stan! Vi har allt från SOAK, spoken-word performance i ett badrum på hemlig plats, till (gratis) prisbelönt teater på Bångska Våningen vid Stureplan. Vidare måste även nämna Australiensiska FEMME som spelas på Ö2, en självbiografisk show om sexism inom modevärlden. På STDH har vi en unik chans att see For Colored Girls Who Have Considered Suicide / When the Rainbow is Enuf, med New Nordic Voices, som är ett initiativ som bygger nätverk och samarbeten mellan nordiska konstnärer med minoritetsbakgrund med syfte att främja en interkulturell och inkluderande teaterscen. De gästar STOFF med en klassiker av den ikoniska afro-amerikanska författaren Ntozake Shange. Det här är pulserande, rått och brännande aktuellt. Must see! Josette Bushell-Mingo medverkar i en Q&A-panel tillsammans med föreställningens kreativa team samt National Black Theatre of Sweden.


Syntolkning, toppbild: Från Systerias performanceverk “This Body”. På en mörklagd scen står två kvinnligt kodade personer i varsin ljuskägla. De drar i varsin ända av en bagagestropp som är sträckt mellan dem. Nedanför ligger en anteckningsbok med penna, flera sminkprodukter och en hårborste. Foto: Birta Rán Björgvinsdóttir