Svar från Sandra Harms, Miso Film och Fredrik “Benke” Rydman på det öppna brevet

Svar från Sandra Harms, Miso Film och Fredrik “Benke” Rydman på det öppna brevet

Den 10 november publicerade vi ett öppet brev från en grupp dansare och koreografer som riktade kritik mot filmprojektet The Meaning of Hip Hop som Miso Film och koreografen Fredrik “Benke” Rydman stod bakom. Den 13 november fick Kultwatch in ett svarsbrev av Miso Films producent Sandra Harms, som vi nu publicerar med ett kompletterande svarsbrev av Fredrik Rydman. Vi har också låtit originalförfattarna till det öppna brevet svara för att knyta ihop diskussionen.


Sandra Harms, Producent, Miso Films Sverige

Jag är inte, och har aldrig gjort anspråk på att vara, insatt i hiphop-världen. Det jag däremot gör är att producera film och TV. Historier som utspelar sig i olika världar som jag inte lever i. Jag har producerat en film om gatubarn i irakiska Kurdistan, jag har producerat en film om fängslade journalister, en tv-serie om trafficking. Ingen av dessa världar har jag någon personlig koppling till eller kunskap om. Det som däremot är viktigt är att göra sin research och vara ödmjuk inför att man inte vet, jag har lagt ner dagar och veckor i alla dessa projekt på att lära mig om världen historien utspelar sig i. Vi har inte hunnit dit än i det här projektet, det är fortfarande i sin linda. Filmen är alltså inte finansierad, castad eller bemannad med team.

Jag förstår att det finns en väldig massa ilska bakom detta brev som har med annat än vår film att göra. Strukturella orättvisor som återkommer gång på gång. Därför är det viktigt att definiera vad vår film är i nuläget:

1. Det finns ett manus som handlar om sex tonåringar i Stockholm som älskar att dansa det vi (kanske felaktigt) kallat hiphop. Den dansstil vi sett framför oss är det vi ser tävlingar i stil med Streetstar. Handlingen kretsar kring ungdomarnas liv, relationer, vänner och kärleken till att dansa. De har olika bakgrund, familjer och berättelser. Det är alltså en ungdomsfilm, inte ett porträtt av hiphop-/battlekulturen.

2. Det finns 4 personer i projektet i nuläget. Det finns inget produktionsteam, därför förstår jag inte kritiken att vi inte inkluderar folk med rötter i kulturen. Självklart vill vi göra det!

3. Ingen casting till filmen är gjord, ingen skådespelare är tillsatt. Vi har precis startat castingprocessen.

4. Vi gjorde ett stort misstag i den vilseledande arbetstiteln “The meaning of hiphop”. Tanken var att den syftade på ungdomarnas perspektiv, vad det betyder för dem att dansa. Men vi insåg att titeln gav en felaktig bild och vi tog bort den direkt. Vi ber om ursäkt att titeln provocerat.

Projektets bakgrund: Lisa James Larsson har skrivit manus till, och ska regissera, filmen. Idéen kom från en danstävling för ungdomar som Lisa besökte och tyckte var en inspirerande arena för en film. Att porträttera olika världar som inte är hennes egen, är något Lisa har stor erfarenhet av och är väldigt skicklig på. Både hon och jag har följt Benke och det han gjort under lång tid. Vi ville att hans talang, erfarenhet och kunskap inom dans skulle bli en del av den här filmen och därför kontaktade vi honom. På vårt första möte med Benke enades vi om att bjuda in olika dansare och koreografer från hiphopscenen i filmen för att differentiera de olika karaktärerna, något vi fortfarande planerar att göra. Benke har bl.a. kontaktat en av avsändarna till ert öppna brev, men hen har avböjt att vara med.

Vidare tyckte Benke att vi borde byta titel på filmen. Det höll både jag och Lisa med om men eftersom vi ville komma igång med castingen och redan hade tagit fram en affisch med “The meaning of hiphop” på så lät vi den stå. Det var mitt beslut och det var fel, dock bestod felet inte i något annat än en vilja att komma igång med castingen. Hade jag förstått till vilken grad titeln skulle provocera hade vi självklart stannat upp och hittat en annan titel.

Generellt tycker jag det bästa sättet att göra skillnad är att kontakta källan till problemet. Ni menar att det är jag och Miso Film. Vore inte det bästa att då kontakta mig med en vilja att samarbeta och förändra? Det är jag väldigt öppen för, både i detta projekt och generellt. Men ingen av er har kontaktat mig innan detta öppna brev kom ut, ingen är intresserad av att ta reda på fakta innan kritiken läggs fram. Jag är helt medveten om att vår bransch och vår värld innehåller strukturella orättvisor som vi måste hjälpas åt att förändra. Vi vill verkligen inte ha en mer polariserad värld, vi måste bli mer medvetna och inkluderande. Men tycker ni att det är det ni bjuder in till med detta brev?

Jag tycker att ett bättre sätt hade varit att kontakta mig. Ta ett möte. 98% av positionerna i det här projektet är fortfarande lediga så det finns alla förutsättningar att tillsätta rätt personer på rätt platser och vi vill verkligen göra det.

Avslutningsvis skulle jag vilja ställa frågan: är det bättre att vi (jag och Lisa) låter bli att göra en film om ungdomar som dansar hiphop för att vi inte har rötter i kulturen själva? Är det bättre att vi, som så många andra, enbart berättar historier om den vita medelklass vi själva tillhör? Vad händer då med representationen både bakom och framför kameran? Vi vill samarbeta med er och andra som besitter kunskap och erfarenhet vi inte har. Hur ska kulturer kunna sprida sig och blandas om man bara får gilla och porträttera den man själv tillhör? Det är ju genom kultur man lär sig förstå andra perspektiv.

Jag ser den här frågan som så mycket större än detta projekt och vill gärna diskutera den. Om det verkligen ska bli en skillnad så måste det finnas en samarbetsvilja.

Niki, eftersom du står överst som avsändare, jag hoppas du vill ha en dialog med mig? Jag ser fram emot att ha det med dig. Kan vi ses och prata om hur jag och projektet kan bli bättre?


Fredrik “Benke” Rydman, koreograf

Först vill jag skriva att både jag och teamet bakom filmen står på samma sida som ni gör ideologiskt. Min avsikt har aldrig varit någon annan än att göra detta jobb på bästa sätt med avseende på de aktuella frågorna.

Jag vill också slå fast att jag inser att jag inte är fullärd vad gäller de problem ni tar upp, och vill i och med kritiken ta vara på tillfället att reflektera och öka min förståelse.

Sandra Harms, producent på Miso film har svarat på en stor del av kritiken i ett brev till Kultwatch.se.

Jag vill komplettera genom att ge en bild av hur jag ser på mitt arbete i detta projekt. Som koreograf till en film som gestaltar naturalistiska karaktärer, till skillnad från många scenproduktioner då man ofta jobbar med förhöjda karaktärer, är det viktigt att med hjälp av dansarens egna material bygga karaktär, koreografi, och mejsla fram den personens berättelse. I denna film fungerar jag mer som en guide och coach i rörelserna, snarare än att dansaren skulle lära sig mitt material. Det vore kontraproduktivt att sudda ut dansarnas egna uttryck. Förhoppningen var att med kunskapen hos personer (dansarna/skådespelarna själva och andra) som är väl förankrade i kulturen, tillsammans med min erfarenhet kring komposition, kamerarörelse, gestaltning av emotioner i rörelse och karaktärsutveckling åstadkomma något nyskapande och berörande.

Precis som i förarbetet inför vilken föreställning/film som helst måste man även här sätta sig in i ämnet då människor i en kultur skall gestaltas. Jag har aldrig sett det som att jag är tillräckligt insatt i den kulturen, så det har hela tiden varit självklart för mig att att göra det arbetet grundligt.

Givetvis har jag som en person i teamet möjlighet att påverka, och det gör jag också. Allt efter bästa förmåga, men man kan alltid göra bättre. Det vill jag.

Eftersom jag tror att samtal och samarbete är en viktig väg framåt, och för att föra detta i rätt riktning, vill jag bjuda in till en öppen diskussion där jag kan lära mig att bli bättre på att, i mina sammanhang, bidra till att motverka det vi får kritik för. Med utgångspunkt hur verkligheten ser ut kan vi tillsammans diskutera konkreta exempel på hur vi tillsammans kan påverka i rätt riktning. Jag vet, det är inte er uppgift att ge mig information, jag kommer även söka den på andra ställen, men om någon vill medverka på ett möte i närmsta framtiden så är jag tacksam.

Maila mig på benke@houseofshapes.se så kommer vi överens om en tid och plats.


Slutreplik från skribenterna bakom det öppna brevet

Inledningsvis så vill vi understryka att det, precis som ni beskriver, handlar om ett strukturellt problem. Ett återkommande mönster där dansare och kreatörer som rasifieras blir exkluderade ur produktioner som denna och i vanlig ordning går idéarbetet och den rådgivande positionen till en vit man som i decennier, tillsammans med en rad andra helvita aktörer, institutioner och produktionsbolag, har kapitaliserat på Hip Hop-kulturen. Vi hade uppriktigt sagt hoppats på ett annat svar från er. Vi kan inte se att ni på Miso Film har tagit till er av kritiken eller ens förstått det vi utförligt problematiserade.

Vi har framfört att vi anser att vikten av att ha rätt typ av spetskompetens och upplevda erfarenheter från kulturen är avgörande vid produktioner av detta slag. Här faller det ansvaret först på produktionsbolaget, men även hos den tillsatte, att kunna urskilja på expertis och sätta rätt person på rätt plats. Det finns ingen skam i att avsäga sig ett uppdrag som sträcker sig utanför den kompetens som en besitter. Detta belyser även den maktstruktur och ordning som genomsyrar kultur- och mediesektorn, samt problematiken i hur vitheten i decennier har tagit, och fortfarande tar sig friheten att appropriera kultur i medvetenhet om att strukturella privilegier tillåter att en kommer undan, men avsaknaden på individuellt ansvar är minst lika problematiskt.

I referens till hur det historiskt och kulturellt har sett ut inom kultur- och mediesektorn, och den strukturella systematiken kring vilka som tillåts att gestalta och kapitalisera på icke vita/västerländska kulturer, arv och erfarenheter, behöver vitheten tänka om och ta sitt yttersta ansvar. Vidare handlar det om huruvida det överhuvudtaget finns en trygg plattform för rasifierade aktörer från Hip Hop-kulturen i relation till den rådande vithetsnorm som dominerar sektorn. Här ber vi er att inte falla i fällan av att bemöta kritiken med bräcklighet och ursäkter utan att istället vara öppna för att lyfta blicken och initiera ett omfattande jämlikhetsarbete där mångfald och inkludering är en av ståndpunkterna i ert arbete och organisation.

Det bör alltid ligga hos avsändaren att vara införstådd i frågor som rör representation, inkludering, whitewashing och kulturell appropriering. Istället finner vi oss i en situation där enkla bortförklaringar förväntas att godtas. Ni har oreflekterat önskat att vi ska lösa era problem, i synnerhet efter att ni offentligt fått kritik, vilket medför ännu ett lager av vithetens maktmissbruk gentemot personer som rasifieras. Vi som har skrivit brevet ser fram emot en förändring kring dessa frågor, inte bara i filmbranschen utan i samhället som stort, och vill avslutningsvis uppmana till att fler ifrågasätter den systematiska exkluderingen av personer som rasifieras inom den svenska kultur- och mediesektorn.



Niki Tsappos
– Dansare, pedagog, projektledare

Andreas Sanchez – Dansare, pedagog
Fredrik Quiñones – Dansare, koreograf, skådespelare
Talia Gallegos Fadda – Dansare, projektledare
Nils Theren – Dansare, pedagog
Stina Theren – Dansare, grafisk designer, fotograf
Marvil Iglesias – Dansare
Fredrika Burvall – Dansare, projektledare
Brian Madika – Dansare, koreograf
Ida Inxi Holmlund – Dansare, koreograf
Anita Basha – Dansare, pedagog, projektledare
Julian Joujou Namroud – Dansare, pedagog, projektledare
Chatchai Rasrisut – Dansare, pedagog


Toppbild: Ny affisch för castingen till filmprojektet. Titeln “The Meaning of Hip Hop” har tagits bort från den föregående versionen.

Delivered Home with No Eye Contact

Delivered Home with No Eye Contact

Delivered Home with No Eye Contact, an exhibition at Greenhouse in Rotterdam, 7-12 October 2020, curated by Juljia Muckutè, consists of a series of paintings by artist Diana Al-Halabi. They portray screenshots from video calls which Al-Halabi had with her family and friends back in Beirut, Lebanon while in the Netherlands. In the following text Muckutè asks Al-Halabi a couple of questions about the artist’s relation to home, phones and video calls.


[15:43, 9/24/2020]

Julija Muckutè: Can you really see someone through a screen?

Diana Al-Halabi: Not really, a screen speaks more of where we are, rather than whom we are, or how we are. It is tiring to have virtual reality, but it is much more convenient than if I would have traveled abroad to do my study back in 1900 for example. I would be sending my friends and family letters, which nonetheless would be valuable, but also ghostly.

 

Why do you facetime instead of calling?

— I need to see people in their settings, and I need to show them my surroundings. I don’t want any of us to become  ghosts stuck in a labyrinth of memories. Unfortunately, even though I video call when I want to look into their eyes, I still find myself looking at their eyes and never into them. The impossibility of eye contact in a video call leaves you with the imperfections of technology and confronts you with the reality of distance. A phone can never break that distance, and we find ourselves neither here nor there. This is exactly why I decided to paint those video calls. I used to say that whoever didn’t migrate or live abroad, or has never been a refugee, can never understand what it is to have the dominance of this rectangular format of socializing in one’s life. Then the Covid-19 pandemic came to our lives, and almost everyone became a migrant in their own homes, dialing video calls almost all the time.

 

What role does the phone play in how you see where you belong?

— The phone is both a blessing and a curse. Everything related to it makes me have dual realities. On October 17th 2019, a revolution began in Beirut. I had only been in Rotterdam for one month and a half,   so I was very fresh in the city, and seeing what was happening in Beirut was heartbreaking. My phone was constantly in my hands, even during seminars. I was refreshing my Facebook feed every minute to stay connected to what was happening in the streets of Beirut. The phone can split one’s life into two places, and that is both beautiful and exhausting. I once asked my friends to have a video call with me from inside the protest. So physically I would be walking in the streets of the Netherlands with people greeting me with a smile (given that it is sunny and they are in a good mood), while on my phone I would be looking at tear gas and people running for their lives. Disturbing no?

 

Very! Where is your home?

— At first, I didn’t think that this question would be difficult to answer. Since my arrival here in Rotterdam a year and a month ago, I haven’t visited my hometown yet, and a lot have happened since: a revolution, inflation, a pandemic and a blast that killed over 300 people, injured thousands, and destroyed half of the city (my home included).

So where is home? Is it here, in a city where I am still trying to find my favorite café and cheese? I don’t think so yet. Can home be a place that has changed immensely since I left? I am afraid to find out the answer, as well as I am afraid of going back to visit. Perhaps I don’t want to have the answer to this question, as it might be that I have no home anymore or  at least until further notice.

 

Installation view. Photo: Diana Al-Halabi, 2020

Top image: Installation view. Photo: Steven Maybury, 2020

 

Stoppa approprieringen av Hip Hop – Öppet brev till Miso Film och Fredrik “Benke” Rydman

Stoppa approprieringen av Hip Hop – Öppet brev till Miso Film och Fredrik “Benke” Rydman

I ett öppet brev adresserat Miso Film och koreografen Fredrik “Benke” Rydman skriver flertalet representanter från Hip Hop-danscommunityn om filmbolagets förhållningssätt till sin kommande film i relation till kulturell appropriering och strukturell exkludering. Det efter att pionjärer från communityn återigen uteslutits till fördel för vitheten, som väckt starka reaktioner.


Vi, representanter från den svenska Hip Hop-danscommunityn, kontaktar er, Miso Film och Fredrik “Benke” Rydman, för att adressera den djupa och omfattande problematiken med er kommande film “The Meaning of Hip Hop”.

Efter en kollektiv granskning av kommunikationsunderlag (flyer och tillhörande audition-video material), som synliggör att ni verkar i helvita rum med en avsaknad av närvaro av personer som rasifieras och utövare av den battlekultur som ni önskar att porträttera, har starka reaktioner väckts hos Sveriges Hip Hop-dansare. Det som hittills kommunicerats ut uppfattas som en stark karikatyr och ickeautentisk gestaltning av Hip Hop-kulturen.

Valet att göra en film som tar avstamp i en svart kultur med influenser av latinamerikaner utan att faktiskt inkludera en enda person med respektive rötter i varken produktionsteamet eller processen är illa nog. Att vidare tillsätta en vit koreograf med tydlig brist på anknytning och erfarenhet av battlekulturen är otroligt problematiskt. Dessa är val som upprätthåller en återkommande rasistisk maktstruktur inom kultursektorn där vita personer tillåts att fortsatt kapitalisera på svart kultur och appropriera dess historia utan att faktiskt inkludera den omfattande kompetens som existerar bland konstnärer som rasifieras. Icke-vita kroppar generellt, likväl som icke-västerländska kulturer, anses vara mindre förtroendeingivande av vithetsnormativa institutioner. Rasism är inte alltid en medveten tanke eller handling, och därför sker det för ofta, och i många olika sammanhang.

Historiskt i Sverige har Hip Hop och battlekulturen sällan porträtteras, än mindre i svensk film, och de få tillfällen där kulturen givits medialt utrymme har det ofta varit en felaktig framställning. För att nå autentisk kredibilitet, hög konstnärlig kvalité och en rättvis gestaltning av kulturen, dess historia och representanter, så krävs rätt personer på rätt plats. Vi förväntar oss att en representation, som är i linje med kulturens upplevda erfarenheter och i konsultation med betydelsefulla mentorer, tas i beaktning för att säkerställa dessa mål. Men även för att skapa en trygg och säker arbetsplats för de unga personer som kommer att arbeta i denna filmproduktion, fri från exploatering, utnyttjande och förminskande av erfarenheter.

Vidare ställer vi oss frågan, Hur säkerställs tryggheten för alla unga dansare och skådespelare som rasifieras när dessa kommer att behöva infinna sig i en arbetsmiljö med total avsaknad på relaterbara erfarenheter, och där deras historier tolkas och justeras av vita personer utan inblick och förståelse i deras verklighet och historia? På vilket sätt kan dessa ungdomar garanteras en fördomsfri arbetsmiljö, trots att det är deras berättelser som är av tyngd i gestaltningen? 

Fredrik ”Benke” Rydman är en av få, men ändå uteslutande vita, koreografer i Sverige utanför den moderna samtida dansen som av strukturen tilldelas möjlighet och kapital att jobba med stora produktioner på regelbunden basis, och därför ser vi det som extra viktigt att en sådan person tar sin plats och sitt ansvar i samhällsdebatten gentemot kulturen som han utger sig för att representera. Han får direkt förtroende och stöd av Sveriges, uteslutande vita, konst- och kulturinstitutioner där strukturen inom den svenska kultursektorn tillåter priviligerade individer tjäna på marginaliserade röster och erfarenheter, och samtidigt exkludera dessa från sin rättfärdiga plats. Ett tydligt demokratiskt övergrepp som belyser problematiken av orättvis resursfördelning. Hip Hop har kommersialiserats både inom musik och dans sedan länge och har genererat i enorma summor som direkt landat i vita businessfickor istället för hos kulturens utövare, skapare och pionjärer. Denna destruktiva cirkel har Miso Film och Fredrik “Benke” Rydman nu möjlighet att bryta genom att sätta rätt personer på rätt plats.

“Rasifierade scenkonstnärer har i alla tider systematiskt fått kliva åt sidan för att ge plats åt vita och ibland har vi också fått överlämna vår historia och vårt arv att porträtteras av någon vars hud är några nyanser ljusare”.
– Ninos Josef, Den Svenska Dansscenen och vithetsnormens blindhet, Kultwatch 2017

Vi ifrågasätter er casting och research kraftigt och kräver att ni tar in personer med levda erfarenheter av kulturen såväl som erfarenhet från att jobba med filmproduktion. Sverige har många dansare och koreografer med djup erfarenhet av Hip Hop och battlekulturen med förståelse, förmåga och legitimitet, men främst expertis och erfarenheter förankrade i kulturen. Vi förväntar oss därför att ni gör om och gör rätt!

Avslutningsvis undrar vi, Vilka är ni som anser er ha rimliga kvalifikationer att bedöma hur vår historia ska gestaltas?

Avsändare,
Niki Tsappos – Dansare, pedagog, projektledare, mc

Andreas Sanchez – Dansare, pedagog
Fredrik Quiñones – Dansare, koreograf, skådespelare
Talia Gallegos Fadda – Dansare, projektledare
Nils Theren – Dansare, pedagog
Stina Theren – Dansare, grafisk designer, fotograf
Marvil Iglesias – Dansare, pedagog
Fredrika Burvall – Dansare, projektledare
Brian Madika – Dansare, koreograf
Ida Inxi Holmlund – Dansare, koreograf
Anita Basha – Dansare, pedagog, projektledare
Julian Joujou Namroud – Dansare, pedagog, projektledare

Sandra Harms från Miso Film och Fredik “Benke” Rydman har svarat på det öppna brevet. Du kan läsa svaret här.


BILAGA

Problematisering av namnet  “The meaning of Hiphop”
Även om “The meaning of Hip Hop”, efter yttre påtryckningar, påstås att endast vara en arbetstitel och koreografen nu uttrycker att filmen inte alls handlar om Hip Hop utan istället ungdomarnas relation till deras föräldrar, så är fortfarande musiken, koreografens inspiration till rörelsemönster och hela kommunikationsprocessen direkt kopierad från Hip Hop-kulturen (eller en kommersialiserad version av Hip Hop). Filmatiseringen och dess berättelse, om att åka till New York och battla, är en direkt koppling till Hip Hop-kulturen.

Att frånsäga ursprung från en kultur/genre och samtidigt kategorisera den med ett neutralt övergripande namn såsom “dans” eller “contemporary” är ett vanligt förekommande mönster av övergrepp på andra, ofta svarta, kulturer som tillämpas för egen vinning inom danssektorn. På så sätt lyckas personen i fråga undgå ansvaret att förmedla kulturens kärna och ge cred till kreatörer av historisk tyngd. Vitheten plockar det som passar den bäst och lämnar ute det som inte passar, därmed skalar man av till eget behag. Kulturen förminskas och dess uttryck anpassas till vita rum och publik, som dess autentiska utövare i sin tur måste kämpa med att frigöra sig från, ett tydligt exempel på whitewashing.

Bristande Research
Den svenska dokumentären “Martha & Niki” från 2016 följer två svarta kvinnors resa inom Hip Hop-kulturen och hade kunnat ligga till grund för det researcharbete som (inte) gjorts. Dessa kvinnor battlar, dömer battles, koreograferar, skapar och lever kulturen över hela världen men får trots det inte samma möjligheter eller uppdrag att representera på hemmaplan. Detta på grund utav den vithetsnorm som råder inom kultursektorn och den ojämlikhet och rasism som genomsyrar våra kulturinstitutioner, vilka exkluderar konstnärer som rasifieras från möjligheten till konstnärlig fördjupning och utveckling.

Kommunikationsmaterial – Tokenism
Valet att porträttera en ung svart man på kommunikationsmaterialet visar på full medvetenhet om Hiphopens ursprung och identitet. Representation i bild är essentiell, men när representation av minoriteter bara sker i symbolik och inte i den verkliga handlingen, synliggörs den skeva maktfördelningen i relation till exploateringen av icke-vita kroppar, även kallat “tokenism”. Det är ett kritiserat verktyg som upprätthåller status quo av den vita normativa makten.

“Om du inte har någon som representerar dig i de vita rummen så kväver du ditt hopp om att bryta den normen. Om kreativa rasifierade ungdomar ska behöva tackla en norm för att hitta en samhörighet och representation eller om professionella scenkonstnärer ska behöva leta sig utomlands för att hitta ett utrymme, så har vi ett strukturellt problem.”
– Ninos Josef, Den Svenska Dansscenen och vithetsnormens blindhet, Kultwatch 2017


Supporters av brevet,
Robert Wägar – Dansare, danspedagog
Ingrid Mugalu – Etnolog, samordnare och Dansare
BamBam Frost – Dansare, koreograf
Maele Sabuni – Dansare, DJ
Stina Bojling – B-girl, Dansare, danspedagog, projektledare
Tobias Marin – Projektledare , danspedagog, dansare
Melinda Jacobsson – B-girl, dansare, danspedagog, projektledare
Ashkan Alinejad DJ Combat – Dj, musikproducent, dansare
Mona Namér – Dansare, koreograf, pedagog
Erik Linghede – Dansare, koreograf
Ninos Josef – Dansare, chefredaktör och utvecklingsstrateg
Afra Hosseini – Dansare, danslärare, projektledare.
Tarika Wahlberg – Dansare, danspedagog, koreograf
Yared Tilahun Cederlund – Dansare, danspedagog, musikproducent
Bianca Traum – Dansare, skådespelare, koreograf
Sashdilla – Dansare
Kaide Gonzalez – Dansare
Kevin Wedin – Dansare
Rebecca Livanou – Dansare
Emelie “Empo” Enlund – Dansare, koreograf.
Emelie Kazemi – B-girl, dansare, danspedagog, projektledare
Linda Johansson – B-girl, dansare, projektledare
Teres Sellberg – B-girl, Dansare, projektledare
Joanna Cholewa Chrona – Dansare, koreograf, producent
Ama Kyei – Dansare, koreograf, pedagog
Zerjon Abebe – Dansare, koreograf
Catarina Mateja – Dansare, koreograf, producent
Theresa Gustavsson – Dansare, koreograf, producent, pedagog
Eddie Yalman – Dansare, projektledare, MC
Maria “Decida” Wahlberg -SCo-creative; rörelse, regi & organisation
John Morales – Dansare
Donald Sjölund – Dansare
Anna Marsh – Dansare, danspedagog
Malin Ekwall – Dansare, danspedagog
Binita Kharel – Dansare
Louie Nagode Indriana – Dansare, skådespelare
Viivi Forsman – Dansare
Linnéa Sonka – Dansare, koreograf, projektledare
Clive Rudd – Dansare
Hilmir Thor Thorisson – Dansare, ÅSA Folkhögskola.
Ludvig ”Switch Rock” Karlsson – Dansare, ÅSA Folkhögskola.
Jason ”Timbuktu” Diakite – Artist
Isatou Aeysha Jones – Black Lives Matters Sweden
Hawa Sanneh – Film producent, filmregissör
Rodrigo Bernal – Artist
Broder John – Artist
Cleo – Artist
Lilla Namo – Artist
Mc Habit – Artist
Minna Lindahl – Projektledare av Up North.
Annette Taranto Fuller – Dansproducent, danskonsulent
Lionel Cabrera – Filmfotograf
I know what you did this summer

I know what you did this summer

I know what you did this summer. And other slogans from the protests in Belarus 2020


 

The Belarusian presidential election of August 9th 2020 sparked massive protests across the country. The results, which attributed 80% of the vote to Alexander Lukashenko, are thought by international observers to be falsified. A large number of Belarusian citizens shared this skepticism, taking to the streets to express their disbelief in the official count and to support the opposing candidate, Sviatlana Tsikhanouskaya.

 

The protests have continued every day for almost three months. Protesters are demanding free and fair elections, a cease to the brutal police violence that they’ve seen since the beginning of their demonstrations, freedom for detained protesters, and an end to Lukashenko’s regime. The protests have been accompanied by large strikes and a series of marches organized by women, seniors, and people with disabilities, respectively. Citizens and community groups have also organized petitions and financial support. Despite the severe situation, participants have produced an impressive array of creative slogans and catchlines.

 

Kultwatch publishes a selection of photographs from the independent Belarusian news portal Tut.By, that has been reporting on the ongoing situation. In retaliation, government officials revoked their media credentials for three months beginning in early October.

 

“Your Uber Discomfort has arrived,” accompanying a drawing of a pre-charge detention car used by police to detain protestors. The slogan alludes to the Uber taxi service’s comfort options.

Photo: Dariya Buryakina.

 

“Sanya, this is not your wave,” written on a surfboard.

Sanya, together with Sasha, are the most common nicknames for someone called Alexander (or Alexandra). The diminutive versions are normally used for children and younger people, close relatives, friends, and familiar relations. The use of a nick-name, rather than Lukashenko’s full name, can be read as condescending and intentionally disrespectful. It can also be viewed as a remark on the president’s own habit of addressing people rather impolitely.

Photo: Dariya Buryakina.

 

“Sveta [Sviatlana Tsikhanouskaya] is my president and Masha [Maria Kalesnikava] is my queen.”

While referring to Lukashenko using the diminutive version of his name might express a certain disdain, supporters here seem to convey their warm attitude towards his opposition by using affectionate nicknames for them.

Photo: Olga Shukaylo.

 

“Sisters never walk alone” – a slogan that was used by detained sisters Inga and Veranika Lindarenka. It was also used in one of several women’s marches, where the participants dressed in white and held flowers to mark the peaceful nature of the demonstrations. The slogan also makes implicit reference to the patriarchal language used by Lukashenko, who stated that women are fragile and unsuited for politics.

Photo: Dariya Buryakina.

 

“The airborne forces are with the people” and “Lukashenko and Ermoshina to the SIZO, Omon – do your job!”

Protestors call for both the self-proclaimed president as well as Lidia Ermoshina, member of the Central Election Commission of Belarus, to be locked up in a detention centre. They are asking the special police force, Omon, to perform their duty.

Photo: Dmitriy Brushko.

 

Lukashenko as a playing card. The cyrillic letter “В” (V) stands for valet, equivalent in Slavic playing cards to the Jack. It may also mean “idiot” or “fraud” in prison slang.

Photo: Dmitriy Brushko.

 

“A hero of our time” – a reference to Mikhail Lermontov’s novel with the same name and its anti-hero Pechorin – and “Okrestina, Zhodino – our [hearts] are with you.”

Okrestina and Zhodino, the street name and city, respectively, where two of the most notorious detention centres are located. Arrested protestors have testified about the abuse and massive police violence they suffered when taken to these centres.

Photo: Dariya Buryakina.

 

Workers of the Minsk Tractor Factory, MTZ, are responding to some of the pejorative names attributed to them:

“We are no sheep, no cattle, no little folks – we are the workers of MTZ and there are not 20 of us, but 16 000!”

Photo: Olga Shukaylo.

 

“Sanya, take off your Corona”.

“Korona” means crown in Russian.

Photo: Dariya Buryakina.

 

“Fight like Masha”, “All you need is law”.

Photo: Olga Shukaylo.

 

“We have to be protected, not beaten up.”

Photo: Vadim Zamirosvkiy.

 

Protestors holding documentation of injuries received during detention, as well as written reports of what they experienced. Two of the testimonies read: “When they realised that [he] was a pianist – they started to break fingers,” written in Russian, and “They submerged me in cold water when they asked me to [unreadable],” written in Belarusian. Russian and Belarusian, related languages, both belong to the East Slavic language group and are the two official languages of Belarus. Russian is dominating, while Belarusian is being more commonly used within the opposition. Opponents Tsikhanouskaya and Kalesnikava are using the Belarusian version of their names, while Lukashenko is using the Russian form. 

Photo: Dariya Buryakina.

 

“Stop genocide” and “I know what you did this summer”.

Photo: Olga Shukaylo.

 


Top image:  “For love”. 

Photo: Dmitriy Brushko.