Due to a sharp decline in infants being made for adoption locally, involuntarily childless couples in Western Europe and North America who wish to create a family have to look to the developing world. 

Så uttrycker sig den norska professorn i socialantropologi Signe Howell i The Kinning of Foreigners (2007), en bok som kan liknas vid en enda lång, antropologisk legitimering av internationell och transrasial adoption. Ett av skälen som talar för förflyttningen av tusentals barn från det globala Syd till det politiska Väst är att de barn som finns tillgängliga för adoption, oavsett om de hamnat i systemet på laglig eller olaglig väg, beskrivs vara ”socialt nakna”, det vill säga fritt flytande individer som står utanför relationer och släktband. Barnen kan därför, enligt Howell, läsas som i det närmaste omänskliga objekt, och de föräldrar de haft raderas effektivt helt ut från historien. Att adoption skulle handla om barns bästa och varje barns rätt till föräldrar tycks ha ersatts med idén att barn ska göras tillgängliga för vit, västerländsk familjebildning på de vuxnas villkor, där de som är villiga att betala tillräckligt mycket kan köpa till sig ett föräldraskap.

När den grekiska ”blonda ängeln” Maria togs ifrån sin adoptivfamilj var det på grund av att hon inte liknade någon annan i familjen: hon var blond och blåögd och förmodat vit, medan familjen bestod av mörkhåriga, mörkögda romer. När man efter en internationell kampanj till slut hittade den biologiska mamman visade det sig att hon också var rom, och att hon själv lämnat Maria i adoptivfamiljens vård utan att några pengar bytt hand. Marias adoptivföräldrar arresterades och åtalades för kidnappning. Detta fall ledde till att flera romska barn, bland annat på Irland, omhändertogs för att deras blonda utseenden väckte oro bland grannar. Barnen återfördes när DNA-test visade att det inte ens handlade om adoption: de var sina föräldrars biologiska barn. I Indien just nu kämpar en mamma och pappa att få återförenas med sin kidnappade dotter som på illegala vägar adopterades till ett par i Australien. Fallet har inte lett till några internationella kampanjer, och ingen har gjort anspråk på att omhänderta flickan från adoptivföräldrarna och åtala dessa. I Kina kidnappas varje år tusentals barn för adoption. När dessa barn adopteras internationellt så uppmålas adoptanterna som oskyldiga och ovetandes, de kallas föräldrar och inga prislappar nämns i medias rapportering. När barnen adopteras inom landet så talar man om adoptanterna som ”köparna”, man talar om hur mycket de betalt för barnen och inblandade parter, även föräldrarna, ställs inför rätta. Dessa fall, och så många liknande, synliggör tydligt den fruktansvärt ojämställda maktrelation som råder mellan vita och icke-vita föräldrar inom adoptionsvärlden, och hur olika vi ser på när barn kidnappas och säljs till Väst än när de kidnappas och säljs inom sina egna länder.

Idag är det Mors dag, och jag vet att jag inte är den enda adopterads som har blandade känslor inför den här dagen. Jag tänker på den indiska mamman och undrar hur hon känner när hon får höra att det är bäst att hennes kidnappade dotter stannar kvar i den australiska familjen, eftersom hon redan knutit an, inte har några minnen från Indien, inte längre talar tamil och numera ser sig själv som australier. Mina tankar vandrar sedan vidare till alla de mödrar som helt i onödan förlorat sina barn på grund av det finns ekonomiska intressen i separationen av mor och barn: De nepalesiska mödrarna som lurats att tro att deras barn skulle få en utländsk utbildning för att sedan återvända hem, de indiska mödrarna vars barn försvunnit på torgmarknaden, de koreanska mödrarna som gömts undan på mödrahem och blivit tillsagda att de är själviska om de behåller sina barn, de etiopiska mödrarna som fått höra att de snart ska dö eftersom de är HIV-smittade, och att det bästa vore att lämna ifrån sig barnen, de chilenska mödrarna som fått höra att deras barn är dödfödda, de lankesiska mödrarna som ansetts för fattiga att ta hand om sina egna barn, de haitiska mödrarna som tappade bort sina barn under jordskalvet, de kinesiska mödrarna som lurats att lämna bort sina barn till korrupta statstjänstemän, de kambodjanska mödrarna som tillfälligt lämnade in sina barn på barnhem, de guatemalanska mödrarna som mördades för barnen de bar på – alla dessa mödrar som har förlorat sina barn till förmån för den internationella adoptionsmarknaden, med sina långa köer, sin vansinnesprofit, sin korruption, sina tusentals lögner och svek och sin starka lobby som leende talar om adoption som det goda alternativet eftersom ”Tredje världen” består av miljontals föräldralösa barn som bara väntar på att få adopteras. Många mödrar vet inte vad som hänt deras barn. De vet inte att deras barn lämnat sina hemländer, att de försetts med nya namn, att de glömt sina modersmål och lärt sig nya språk, att de inte har kunskap om sina kulturers seder och traditioner, att de inte längre minns sitt hemlands säregna lukter och smaker, att de inte ens vet namnet på mamman som födde dem, att de växer upp i tron att de övergivits av sina mammor på trappan till ett barnhem. Många mödrar kommer att tillbringa resten av sina liv att leta efter sina försvunna barn.

—

Illustration: Mamma och jag.

Lisa Wool-Rim Sjöblom är verksam som illustratör och serietecknare, är medlem i det feministiska, separatistiska seriekollektivet Dotterbolaget och har medverkat i bl.a. Bang och Galago. Tidigare har hon främst illustrerat för barn och utöver serier om söta kaniner har hon även gjort de omtyckta barnböckerna Hitta barnen! och Leta loppan!. Du hittar Lisas hemsida här.