Idag bjuder vi på ett utdrag ur Agnes Vittstrands bok Allt som tar plats.

Litteratur

Agnes Vittstrand

Allt som tar plats

FREKE RÄIHÄ FÖRLAG, 2014

Jag tänker ta en massa plats, för att incesttabut inte förhindrar incest, det osynliggör övergreppen, och konsekvenserna av dem. På så vis kan våldet fortsätta, gömt och glömt. Incesttabut möjliggör alltså incest, eftersom tabu innebär en allmän beröringsrädsla, eftersom det göder förnekelse och försvårar samtal. Tabut gör att neutral och relevant information upplevs som kränkande, vilket i sin tur omöjliggör insatta samtal och konstruktivt arbete med att skapa utvägar och existensutrymme för offren. Det är så satans hemligt och helt apolitiskt. Detta gynnar endast förövarna. Vi är ett barn i varje klass. Ni beter er som om vi inte finns, som om ni inte känner oss. Vi är överallt. Om du inte ens orkar med mig som vuxen och i skrift, så har du ingen chans att se barnen din närhet som far illa. Du kommer förneka dem utan att förstå vad du håller på med. Börja nu, öva med mig. Vänj dig vid att detta är en del av verkligheten.

 

s. 8-9: Så förolämpar jag mig själv denna veckan

Spetälsk lipsill.

Självupptagen pappasflicka.

Patetiskt offer.

Besudlad.

Under all kritik.

Meningslös börda.

Hora — för dum för att ta betalt.

Knulldocka.

Lögnare.

Psykfall.

För dum för datorer.

Sak.

Behövande, börda, meningslös.

Omöjlig att hålla av.

Påträngande och efterhängsen.

Universellt motbjudande och slarvig.

Störig och velig.

Inkompetent.

Ruttnande knulldocka med motbjudande kladdmonster inuti.

Snuskhög.

Pinsam.

Självupptagen.

Använder vän som sophink.

Jag är ett vrak.

Kladdig.

Sprider dålig energi.

Litet monster som slingrar och ilar, förpestar.

Professionell som en femåring.

Gnälleröv.

Vansinnig rymdhummer.

Billig.

Ruttnande och svampig hud.

Äckliga kropp.

Förstör arbetsmiljön.

Köttmonster.

Mupp.

s. 51: Det angår inte mig

After work.

Skovård.

Modetidningar.

Kick off.

Frisörer.

Stryka kläder.

På spåret.

s. 104:

Rutten konserverad tonfisk, järnfilspån, och var. En deciliter

i bullform som liksom skulle spritsa ut sig ur öppningen

öppningarna. Jag känner fortfarande innehållet tydligt.

Mos, beige, gråa toner. Vita märken. Det kom aldrig ut. Det

vackra blanka och röda, överraskade men kändes fel och tur.

Så jävla lättad, jag kan inte vara så himla öppenhjärtlig eller

tydlig nu, jag vill inte se det i skrift. Jag vill inte störa

din hjärna för mycket heller raring. Jag tycker nog att det

räcker. Det tycker jag såklart inte att det gör, som du förstår

ju av dig själv. Men jag kan inte skriva om allt jag gjort

heller. Herregud. Så patetiskt och äckligt det skulle bli, för

alla. För i stort sett ingen, men skulle det synas så tycker

jag inte nej att raringar ska se.

s. 119:

Det här är inte snällt mot någon, inte meningsfullt för dig,

jag vill dig egentligen inget illa. Vill ändå att du ska lida,

inte förfasas eller bli chockad bara lida, det ska göra ont i

dig så du blir ödmjuk. Jag tror inte på den sortens pedagogik,

det är löjligt att skada för att undvika skada, ändå,

du ska fatta att du inte fattar, det är skitviktigt att alltid

komma ihåg det. Rör dig försiktigt.

Om ingen ser kan jag ha det, själv, är jag ett trovärdigt

vittne, förtiger dödar det, håller det, kan det vara utan spegelbild,

vampyrer i mig, nosferatu inte på riktigt väl, försvinner

det nu, vem kan titta på detta och hur hur hur?

Sämsta observatören ingen igen.

Jag har varit uppriktigt besvärad av arkitektur. Det finns

en gräns för hur ogästvänliga miljöer får vara. Vandalism

är skitbra.

Idag har jag förstått att du var försiktig. Att du på många

sätt ansträngde dig för att undvika permanenta skador, fysiska

— hahaha, att du la band på dig, efter förmåga. Tänkt

att du inte ville att jag skulle dö. Dödshoten manipulativa

mer än något annat. I jämförelse med mannen med namn

jag inte kan komma ihåg. Hur många fick egentligen knulla

orkar inte. Så våldet. Jag vill inte associeras med mig själv.

s. 141:

1~ Men jag är säker på att jag kommer ihåg att du lyfte mig

i bröstkorgen, tryckte luften ur mig. Hotade mitt liv, önskade

det ur mig. Föraktfullt straffknullande.

2~ Det sårar mig att du säger så, jag var inte perfekt, jag

hade det svårt. Ibland var det också tvunget att du förstod.

1~ Din självinsikt, roar mig nu, med sin totala frånvaro.

Även när du är i mig så är det egoism och bortförklaringar.

Jag kan inte föreställa mig ett ärlig samtal med dig eftersom

du inte finns. Du är tomhet och undanflykter, maktbegär,

kickar och rädslor.

2~ Det är bara du som förväntar dig svar utan att ens ha

någon fråga. Du letar lösningar, men det finns inget problem.

Det är därför frågorna undflyr dig.

1~ Någonting i bröstkorg och svalg vill slå ut nu. Det tvingar

upp frukosten, en lotusknopp. För stor. Kroppen för liten.

Min egen tradition. En knullmun av kött, ståndare, skallbenet

knäpper av trycket från blomman. Köttet delar sig och

vätskar sig och hjärnan blir tyst.

Men din bild är inte att jag hittar på, att det inte hänt, det

är tydligen min grej. Du verkar tycka att jag, genom att

försöka tänka på det, motarbetar dig, sätter dit dig. Det

känns rätt, känns pappigt. Att kräva lojalitet ända in i märgen.

Inga självständiga tankar på våldet, ingen rätt till

egna känslor inför det. Och nu översköljs jag av kärlek till

dig pappa!

2~ Där ser du, du älskar mig, men du tänker dig fördärvad.

 

Agnes Vittstrand är frånvaron av en fasad.

Agnes Vittstrand är en klyvning, ett dubbelliv. 

Agnes Vittstrand är en hett älskad överlevnadsstrategi, en risk, en röst. Äntligen.Vi är många. Vi gör inget väsen av oss. Incestoffer världen över håller käft och ber om ursäkt. Vi är överallt, hymlande, hotade till tystnad, osynliggjorda och rasande, motsägelsefulla, galna, kompetenta.

Agnes Vittstrand är friheten från att försöka passa in, frihet från respektabilitet.

Agnes Vittstrand baserar sin verklighetsbild på sina upplevelser istället för majoritetssamhällets föreställning om vad verkligheten bör vara.

Agnes Vittstrand är resultatet av en barndom fylld av sexuellt våld, och sedan tjugo års grubblande i tystnad.

 

Foto: Agnes Vittstrand.