– Som jag ser det är feminism både en politisk kraft, ett pedagogiskt måste, en aktionsapparat och en löst organiserad massa. Oavsett vilken del så upplever jag att den uteslutande viktigaste frågan just nu är att hålla koll på den demokratiska kräftgången och utbredningen av nationalistiska krafter både i och utanför Europa. Det som behövs just nu är förmågan att kunna hålla den kritiska rösten klar och högljudd samtidigt som vi agerar, jag menar bokstavligt. Lämna soffan. Ta med ungarna. Gå med i facket, gå på ett möte. Hämta kraft hos andra. Var en partypajare och en aktivist samtidigt. Kort skulle jag säga att ”Vi” är bättre än ”jag”.

– Tänker att feminism är bättre som ett perspektiv som läggs på alla frågor. Då är inga frågor heller irrelevanta, och ingas engagemang heller fel. Ta diskriminering, det kan inte isoleras från sammanhanget som det utförs i. Sedan vet jag också att det utförs en massa arbete hela tiden, som bara inte når ytan. Ett exempel fackliga ansträngningar för kortare arbetsdag som inte ens feminister har koll på. Det är också dumt att köpa den mediala ytan, där feminism är bortskrapad. Att till exempel feminister inte skulle diskutera ekonomi, när feminister och klimataktivister just nu är de enda som diskuterar ekonomi. Många feminister går också och retar upp sig på andra feminister helt i onödan. Saknar du en feministisk fråga – titta i vårt kalendarium innan du upprörs. Personligen är jag intresserad av politik och politisk förändring.

 

Det finns ju olika feminismer, vilken slags feminism sympatiserar du med?

– Frihetligt socialistisk feminism med ett intersektionellt och postkolonialt perspektiv. Olika feminismer är användbara på olika arenor. Jag är i det avseendet en multipel feminist och en internationalist.

– Borgerlig, essentialistisk feminism, transexkluderande radikalfeminism och framförallt nationalistisk feminism.

– Den uppenbara. Möjligheten att få till stånd strukturell förändring. Tänker att det bästa är att samlas runt enskilda frågor för största möjliga bredd. Just nu, till exempel Europas rämnande flyktingpolitik, antirasism, freds- och säkerhetspolitik och internationella solidaritetsaktioner. Ingen tid för stand by, här alltså. Skulle gärna se ett partiöverskridande rödgrönrosa feminismöte, med fackliga allianser och kopplingar till civilsamhället där så många feminister just nu är aktiva.

 

Vilka personer som driver feministiska frågor inspirerar dig? (kan vara kulturellt, litterärt, aktivister, osv)

– Många inspirerar mig – på daglig basis: Nasim Aghili, Ulrika Dahl, Gudrun Schyman, Edda Manga, Maud Eduards, Patricia Lorenzoni, Tiina Rosenberg, Victoria Kawesa, Ylva Habel, Nathan Hamelberg, Signe Bremer, Pia Laskar, Rossana Dinamarca och Ulla Andersson, Joanna Rubin Dranger, Annika Hamrud och Hélene Lööw, hela RUMMET-gänget och Streetgäris. Fanna Ndow, Fanny Ambjörnsson och Ingeborg Svensson. Också alla brudarna som drar igång humorscenen, klubbscenen. Håller också koll på Sanna Vestin och FARR. Ibland checkar jag in hos Sara Edenheim för att se vad hon bråkar med, eller Ekis. Sedan har vi fredsgänget och de vassa samiska feministerna. Och så Fempers-gänget, så klart, var en nu drar gränsen. Du! (Arazo Arif reds. anm.) Därtill alla som inte syns, skriver eller sjunger. Alla feminister är ju inte scenartister. Det finns ingen annan så vital sfär i Sverige som den feministiska. Och det ser likadant ut i många andra länder. Sedan alla feminister som når igenom på ett internationellt plan. Hur lång tid har vi?

Ett från i dag: ”Jag ser dig Seinabo Sey. Jag ser och jag hör dig. Jag ser också det kollektiv, du har bakom dig. Tack för att du detta år börjat ett oerhört viktigt jobb för Sverige.”

Länk:

Jyothi Swahn Bai  i Feministiskt perspektiv om behovet av att uttrycka stöd till dem vars erfarenheter en inte delar utan att för den skulle sno åt sig tolkningsföreträdet.

---

Anna-Klara Bratt är chefredaktör och ansvarig utgivare på tidningen Feministiskt perspektiv.