Vilka feministiska frågor tror du kommer att stå i centrum i år?

– Jag iakttar att det just nu växer en politisk diskussion, främst bland högermän, som handlar om att genusforskningen i sig inte är vetenskap och att den främst genererat “flum” och “teori” framför konkretion. Det är förstås en ideologisk debatt sett till att vi de senaste åren fått se slående resultat när man utifrån ett genusperspektiv analyserar exempelvis arbetsmiljö och hälsa. Kunskapsluckorna håller på att fyllas. Idag vet vi mer om kombinationen fysiskt arbete med emotionell belastning vilket drabbar kvinnor i högre utsträckning. Inom arbetsmiljöforskningen arbetar man mer och mer med att synliggöra arbetsuppgifter som inte ryms i ett tidsschema för att påvisa behovet av organisatoriska förändringar.

För mig är det därför viktigt att denna ideologiska debatt, inte tillåts leda till att vi inskränker den fria forskningen. Den feministiska frågan som kommer att stå i centrum i år på svensk hemmaplan är just att försvara genusforskningen. Internationellt följer jag kvinnokampen i Saudi, Iran och Kurdistan. De står i fronten mot islamismen och auktoritära krafter och behöver allt stöd de kan få.

Vilka feministiska frågor skulle du speciellt vilja lyfta?

– Arbetarkvinnors situation på arbetsmarknaden. De senaste 20 åren har deras anställningar blivit mer och mer otrygga utan någon nämnvärd reaktion från politiken. De otryggaste anställningarna, det vill säga behovsanställning och anställd per timme, utgör 58 procent av alla tidsbegränsade anställningar arbetarkvinnor har. Omkring 22 procent av alla arbetarkvinnor vikarierar för någon annan och cirka 50 procent arbetar halva tiden. När LO har undersökt varför kvinnor i välfärden arbetar deltid framgår det att arbetet i vård och omsorg organiseras i form av precisionsbemanning. Därtill upplevs arbetet allt för fysiskt eller psykiskt krävande för att man ska orka arbeta heltid. Detta påverkar vardagen, hälsan och slutligen pensionen. Jag tycker inte det finns någon annan fråga som är så viktig som att dessa kvinnor får trygga anställningar och värdig arbetsmiljö.

Hur kan feminismen påverka kulturpolitiken?

– Det är skillnad på kulturdebatt och kulturpolitik. Kulturdebatten ska självklart fyllas av feminister så att vi lyckas opinionsbilda och få med oss majoriteten i kampen för en jämställd värld. Kulturpolitiken behöver, liksom alla politikområden, feminister. Men kulturpolitiken i sig kan inte kompensera för ekonomiska skillnader mellan män och kvinnor, men det politiska kravet kan ändå vara kulturell jämlikhet. Det ska inte råda sådan oerhörd skillnad mellan barn som genom familj och uppväxtmiljö har tillgång till bildning och konstnärliga uttryck, och de som inte har det. Skolan skulle kunna bidra till att minska den kulturella segregationen om den erbjöd elever möjlighet till estetiska lärande processer, allsidig bildning och förmåga att arbeta med olika uttrycksformer. Men det kräver att estetiska ämnen blir obligatoriska i grund- och gymnasieskolan, att kulturskolans utvecklingsbidrag återförs till kommunerna samt att meningsfull fritid för unga blir en nationell angelägenhet. Jag tycker det är avgörande att idrottsrörelsen arbetar med jämställdhetspolicy, tar tag i omklädningsrums-snacket och värderingsgrunden liksom alla aktivitetshus och fritidsgårdarna. Men sen tycker jag att MeToo- upproret inom kultursfären påvisar behovet av grundläggande värderingsarbete och behovet av trygga anställningar så att kvinnors prekära situation upphör.    

Vilken feminist inspirerar dig mest?

– Jag har läst ut Gunnela Björks bok om Kata Dahlström. Alltså jävlar vilken kvinna! Hon åkte land och rike runt, trotsade män, mötesförbud och poliser, och krävde att få agitera om socialdemokrati. Hon är en pionjär som inspirerar. Och förstås kvinnorna som stått i fronten mot Daesh/Islamiska staten i Syrien och Irak. Just nu inspirerar de mig mest. De har definierat vad det hela handlar om: Jin, Jiyan, Azadi – Kvinnor, Livet, Friheten.

Bild: Sveriges Riksdag