Fortsatt på Kultwatchs artikelserie under temat HBTQ+ publiceras här en debattartikel kring Nordiska motståndsrörelsens (NMR) närvaro under Almedalen i Visby. Emelie Bergbohm är projektledare för Kultur i Almedalen och Visbybo. Idag skriver hon på Kultwatch och vädjar till samtal för att återta våra demokratiska mötesplatser. Hon skriver om hotet mot demokratin som NMR:s närvaro på Almedalsveckan utgör, om RFSL Ungdoms utsatthet och Region Gotlands ansvar.
Det hör till normen att vi som deltagare och arrangörer ska kommunicera nöjt och glatt över vår närvaro och uppnådda resultat i slutet av en Almedalsvecka. Jag i egenskap av projektledare för Kultur i Almedalen har dock väldigt svårt att känna tillfredsställelse i dag över dagarna där, trots att jag tillsammans med mina vänner, kollegor och samarbetspartners skapat något viktigt och betydelsefullt.
Nazister försöker ta över min hemstad Visby. Det är ett faktum. De har tagit upp större yta i år än förra året, trots att alla sa att det skulle förhindras och inte ske. Dessa personer går nu intill mig på kullerstensgatorna och sprider sin hotfulla stämning. De filmar oss, misshandlar oss, klistrar upp sina symboler på våra fönster och river sönder prideflaggor. De omringar de hus som värnar om öppenhet, frid, frihet, kärlek, kultur och återhämtning för aktivister.
En direkt effekt av att NMR fick sitt tillstånd beviljat av polisen var att RFSL Ungdom ställde in alla sina aktiviteter i Almedalen i år.
Det är ingen slump att Nordiska motståndsrörelsen (NMR) valt att söka tillstånd om ett så kallat bokbord på Södertorg, bara 30 meter från yogastudion Lila shala. Ett tillstånd de beviljades samma dag som Almedalsveckan 2018 satte igång. En direkt effekt av att NMR fick sitt tillstånd beviljat av polisen var att RFSL Ungdom ställde in alla sina aktiviteter i Almedalen i år.
Lila shala är en plats för fredliga praktiker som agerar utifrån ett icke-våldsperspektiv. Denna plats, som drivs av en enskild person, har under flera år öppnat upp sina lokaler för att Almedalsveckan behöver fler arenor där fler röster får möjlighet att vara med och forma det offentliga samtalet. Även för de som har knappa ekonomiska resurser. Lila shala har välkomnat organisationer inom framför allt antirasism, feminism, funkis-, hbtq- och miljörörelse, liksom samhällsentreprenörer och kulturinstitutioner. Denna person gör det för att hon tror på Almedalsveckan som demokratiarena, utan någon som helst tanke om att det skulle få henne att hamna på någon av alla de “Snällast i Almedalen”-listor som poppar upp under veckan. Är det någon som förtjänar ett erkännande för sina insatser att ge värdighet till Almedalsveckan så är det hon: Mariancila Kim. Lila shalas öppna salar rymmer hela kärnan av det som Almedalsveckan borde utgå från och värna om.
Almedalsveckans projektledare Mia Stuhre och Meit Fohlin, regionstyrelsens ordförande på Gotland, hänvisar till att det är lagarna som inte räcker till för att förhindra NMR:s närvaro och den negativa utvecklingen av Almedalsveckan. Meit och Mia är två starka kvinnor och krafter på Gotland som jag ställer mitt hopp till. Jag hoppas de kan göra en genomlysning av hur alla led i deras organisationer ska arbeta i framtiden för att värna om ett av Sveriges största demokratiforum.
Under veckan har SVT Kulturnyheterna skrivit mer om NMR:s närvaro i Almedalen än om de kulturpolitiska samtalen som ägt rum här.
Om vi har lagar som motarbetar människors rätt att existera och som tystar unga människors röster på grund av befogad rädsla, kan jag dock inte hålla med om att man gjort allt som står i ens makt för att beskydda de demokratiska mötesplatserna.
Under veckan har SVT Kulturnyheterna skrivit mer om NMR:s närvaro i Almedalen än om de kulturpolitiska samtalen som ägt rum här. Nazisterna har kuppat hela sammanhanget och media följer efter. De är betydligt färre än alla de tusentals människor som gick i torsdagens mångfaldsparad, men sensationen kring NMR får större utrymme i media, i samtalen och i vår magkänsla inför hur vi känner inför Almedalsveckan.
Almedalsveckan är inte längre en säker plats och dess identitet är skadad. Region Gotland har skäl att vara riktigt, riktigt bekymrade. Det räcker inte med att hissa regnbågsflaggor längs ringmuren. Det räcker inte med att hänvisa till att ni redan gjort så gott ni kunnat och hänvisar till vad lagen säger. Förändringsarbete tar lång tid och ni som jobbar med veckan måste våga omvärdera allt. Vi som envetet fortsätter att arrangera program här gör det för att vi tror på något större och för att vi tror på människan, men det tar dubbelt så mycket på krafterna. En dag orkar vi inte längre och lägger vår kraft på något annat. Vad gör ni då, utan oss?
Jag och flera med mig deltar gärna i samtal om hur vi kan se över den här situationen nu och på lång sikt. Kan vi tillsätta en samtalsgrupp som på riktigt vågar dra av plåstret från det här infekterade såret så vi kan återta våra demokratiska mötesplatser? Jag tror inte att det är för sent, men vi har ett gigantiskt förändringsarbete framför oss. Det måste bli ett slut på uppgivenheten – vi måste agera nu.
Foto: José Figueroa
