I Belarus har polisvåldet brutalt slagit ned fredliga demonstrationer efter presidentvalet där Aleksandr Lukasjenko anklagas för valfusk i ett land som kallas för Europas sista diktatur. För Kultwatch skriver konstvetaren och reseledaren Katerina Zolotova om de belarusiska kulturarbetarnas aktioner och protester som pågår runt om i landet. Zolotova har tidigare publicerat specialnummer om Belarus och Ryssland.

Blodiga ansikten, blåslagna kroppar, skallskador och kulhål. Utanför Konstpalatset i Minsk har belarusiska konstnärer ställt sig på rad och håller upp fotografier av svårt skadade människor, skador de fått när de deltagit i fredliga demonstrationer och protesterat mot valfusket. “Regimens konst” heter aktionen, där konstnärerna sedan satt upp bilderna på Konstpalatset, landets största centrum för samtidskonst.

“Ni tog vår konst ifrån oss och visade oss i stället er egen”, säger Uladzimir Hramovich, konstnär och en av initiativtagarna till aktionen. Kulor och batonger är regimens penslar, blod och brutna ben dess färger, och folkets kroppar – dess målardukar.

Protesterna pågår i hela landet. I Brest i sydvästra Belarus ställde konstnärerna ut en gipsbyst av Aleksandr Lukasjenko, nedstänkt med blod och utanför Statliga filharmonin stämde strejkande anställda upp i en sång med orden “Ni stal vår röst”. 

Veckan efter det belarusiska presidentvalet har präglats av fredliga, självorganiserade protester, brutalt polisvåld – och strejker, aktioner och nya demonstrationer. Det är en spontan protestvåg som dragit med sig stora delar av befolkningen, över politiska och sociala gränser. Valfusket gav Aleksandr Lukasjenko röstsiffror på drygt 80 %, en uppenbar lögn med tanke på det utbredda stödet för motkandidaten Svjatlana Tsichanouskaja. Själv menade hon att hennes egentliga siffra borde ligga på 60 – 70 % och inte de 10 % som angavs officiellt. Hon fick medhåll av de tusentals demonstranter som sedan valet gett sig ut på gatorna för att protestera mot vad de ser som en illegitim president. Samtidigt har Tsichanouskaja tvingats fly till Litauen. 

Det är inte första gången belarusierna upplevt manipulerade val, och inte första gången de krävt sin rätt.  Valen 2006 och 2010 utlöste också protester, som brutalt slogs ned och resulterade i massarresteringar. Den forne kolchoschefen Lukasjenko kom till makten 1994 och har suttit där sedan dess. Samtliga val har bedömts som riggade av utomstående observatörer och oppositionella krafter har effektivt kvästs av regimen. Presidentkandidater har avlidit eller försvunnit och det är inte möjligt att starta nya partier, något som gjort att landet ofta kallas “Europas sista diktatur”. De politiska strukturerna och den ideologiska censuren lever kvar sedan sovjettiden. 

Det är inte bara valen som har varit orsak till protester och aktioner. 2015 förbereddes ett återupplivande av den sovjetiska parasitlagen som innebar att en särskild avgift skulle åläggas alla med för få registrerade arbetsdagar. Något som skulle slå mot hemmavarande föräldrar, sjuka och frilansare av olika slag, inklusive fristående journalister samt konst- och kulturutövare som står utanför de statligt kontrollerade fackföreningarna. Även då slogs gatuprotester ner och frihetsberövade demonstranter fick höga böter, något som många hjälpte till att samla in pengar till. Flera konstnärer arbetade då med verk på temat polisvåld och vad gäller parasitlagen registrerade konstkollektivet Letutjaja Kooperatsija (Den flygande Kooperationen) en ny, fiktiv religion för att testa lagen, där religiösa utövare skulle undantas avgiftsplikten. 

Idag har protesterna antagit mycket större proportioner och samlat deltagare från grupper som tidigare stöttat presidenten, bland annat statsanställda. De initiala demonstrationerna slogs ner med en, även för Lukasjenko, sällan skådad brutalitet, vilket föranledde nya demonstrationer. I sociala medier sprids bilder av blodiga människor, polisiärt övervåld mot oskyddade och sjukhuspersonal vittnar om svåra skador och skallfrakturer. Över 7000 personer arresterades under de första dygnen och boende vid polisstationer har lagt upp mobilfilmer som visar bakbundna människor staplade ovanpå varandra på stationernas gårdar. Dessutom har internet bitvis släckts ner under veckan, något som har försvårat informationsspridning. Initiativ som #highlightbelarus samlar bilder med information som lätt kan delas i sociala medier och vädjar till resten av världen att engagera sig och föra vidare kunskap om det som pågår.

Det råa våldet mot fredliga demonstranter har sänt chockvågor över landet och fått allt fler att ansluta sig till protesterna under veckans gång. Poliser har setts kasta sina egna uniformer i soptunnan för att ansluta sig till massorna i stället för att skjuta på dem. På en psykiatrisk klinik syntes en banderoll där Lukasjenko bjöds in på konsultation om sin mentala hälsa. Och vid den belarusiska ambassaden i Sverige vajade den vitröda oppositionsflaggan för första gången jämte den rödgröna som Lukasjenko införde själv. 

Yrkesgrupp efter yrkesgrupp har nu gått ut i strejk: arbetarna på statliga bil- och konstgödselfabriker, läkare, forskare och så kulturarbetarna, som utöver aktionerna utanför landets kulturinstitutioner startat ett upprop. Där kräver de: 

1. Att alla våldshandlingar mot civila stoppas och att skräckatmosfären förvisas från gatorna
2. Att alla politiska fångar och frihetsberövade släpps
3. Att nya transparenta presidentval hålls i Belarus
4. Att ge Belarus’ medborgare fri informationstillgång och mötesfrihet

Syntolkning, toppbild: Demonstration där en person håller i ett plakat som visar en hand som håller i en pensel.

Toppbild, Foto: Lesya Pchelka