“Miljoner handlade aldrig om målningarna” skriver konstnären Cristian Quinteros Soto i, Berättelsen om luftslottet Miljoner. En text som undersöker balansgången mellan angelägenheten av personliga upplevelser och konsumtion av våld. Hur kan vi berätta utan att förbrukas?
Miljoner är en serie målningar. En eller flera byggnader målade med vit färg mot vit bakgrund. Stillsamma bilder av vita kuber som själva och tillsammans ska föreställa byggnader.
Miljoner handlade aldrig om målningarna själva utan dessa var bara ett färdmedel för min konceptuella idé. Jag valde att jobba med avskalad skandinavisk estetik. Istället för att vara tydlig valde jag ett narrativ där jag låter betraktaren sätta ord i min mun utifrån hur den läser mig och mitt konstnärskap.
För ett par år sedan gick jag en förberedande konstskola. As usual hungrade jag efter ett stipendium. Ett galleri hade lagt ut en annons på vår skola gällande deras stipendium och jag kände att jag hade en chans att få det.
Vid ett ateljésamtal pratade jag med en lärare om stipendiet och hen sa: “De brukar tilldela stipendiet till mer kommersiellt gångbara konstnärer.”
Vita frodas i att våra kroppar utsätts för våld och våra berättelser om krig och trauman.
Jag hade till dess aldrig tänkt på hur pass kommersiellt gångbart mitt konstnärskap är. Den meningen fick mig att reflektera kring vilka förväntningar kulturinstitutioner har på oss kulturarbetare. Men även mer specifikt, vilka förväntningar de har på oss som rasifieras inom en svensk konstnärlig kontext. Vilka bilder matas vi med och vilkas skadade kroppar visas? Det samverkar med det imaginära narrativet av att kroppar som rasifieras ska tåla mer smärta än vita. Vita frodas i att våra kroppar utsätts för våld och våra berättelser om krig och trauman. Exotifieringen av oss får det nästan att kännas som att de smakar på en ny spännande utländsk rätt. ”Berätta mer om vad din familjs kroppar blivit utsatta för” säger den vita blicken. “Ta fram silverbesticken, ikväll äter vi gott!”
Skillnaden mellan mina vanliga arbeten och Miljoner är att Miljoner var lika sann som deras sorgsna ”ooh:n”. Om jag är medveten om att mina berättelser kommer konsumeras, varför inte problematisera och gynnas av just konsumtionen av dem. Målningarna fick bli min valuta. Det är lättare för en icke-etablerad konstnär att sälja en målning än till exempel ett performance eller en konceptuell idé.
Platsen vi konstnärer som rasifieras förväntas inta är just att prata om våld, sorg och annat vi utsatts för, utsätts för och kommer att utsättas för. Jag har både ett utomstående och inneboende ansvar kring mitt konstnärskap och vad jag väljer att berätta. Samtidigt finns det en angelägenhet i våra berättelser då de är på väg att glömmas bort.
I mitt konstnärskap känner jag att det är relevant att förhålla mig till följande tragiska motsägelse: berätta mina historier och inte bli konsumerad. Å ena sidan vill jag inte ge det som förväntas av mig eftersom det lätt kan bli fel, alltså att mina berättelser enbart konsumeras och inte skapar en förändring. Men å andra sidan är det just angelägenheten som är katalysatorn i mitt arbete. Berättelser om orättvisor, sorg och trauman vi barn ärver med föräldrar som har en bakgrund i exil.
Eftersom den vita kroppen aldrig lärt sig att relatera till något annat än just den vita kroppen, valde jag att måla på ett sätt som tvingar betraktaren till att aktivera blicken. Genom att aktivera blicken kan en känna sig delaktig i verket. Målningens komposition och struktur skiftar beroende på betraktarens rumsliga position.
Det var nödvändigt för mig att använda billiga material
Det var nödvändigt för mig att använda billiga material: ramar från Clas Ohlson, den billigaste studiefärgen från IB Wahlström och cheap ass penslar från Bauhaus. Jag hade olika anledningar till att jag valde jobba med just de materialen:
- För att jag inte hade en krona.
- För att det gav mig en möjlighet till att diskutera kring bristen på resurser, både för mig och för ”orten”.
- Materialet har i stort sett ingen hållbarhet i förhållande till professionellt material. De här målningarna behövde bara existera en kort stund till diverse ansökningar och till att bli fotograferade.
Jag åstadkommer målet genom något så enkelt som att visa vita kuber och kalla det Miljoner. Bilder av en stadsdel som är främmande för en så kallad “vanlig” konstbetraktare. Målningarna behövde passera obemärkt förbi för att jag skulle kunna få en möjlighet att prata om just det här.
Jag skrev två texter till Miljoner. Den ena om ”the struggle” plus allt det där jag förväntas säga till en vit betraktare, och så den här.
Hur kommer jag fortsätta jobba i det här sammanhanget? Våra historier berättas fortfarande inte och det finns en angelägenhet att jobba med dem just nu. Skulle den angelägenheten inte finnas i mitt konstnärskap och i de verken jag skapar kan jag lika gärna utföra det verket en annan gång. Det finns inget utrymme för mig att hålla på och reflektera hur andra uppfattar mina arbeten och hur jag som konstnär tolkas. Jag tänker att en genom att vara medveten om de strukturerna som finns i de sammanhang som vi verkar i, som kulturarbetare, går det att tjäna på dem samtidigt som en kritiserar dem.
För Lemonade var inte Beyonces första album.
Jag sökte inte det stipendiet men jag ställde istället ut på just det galleriet och sålde tavlan i mitten (se bild). Den hamnade på en av Sveriges största konstlotterier. Jag sökte också till Kungl. Konsthögskolan med den här målningsserien med en sad text. Jag blev antagen och nu i vår tar jag min kandidatexamen.
