Det är få saker som får en att inse hur bra något är som att detta något helt plötsligt inte finns där längre. Livet, friheten eller bara en simpel resväska.

Jag befinner mig i Zagreb, Kroatien som deltagare i en konferens om kulturarv, folkloristik och etnografisk forskning. Väl framme på flygplatsen står jag och kollegan vid bagagebandet, och våra väskor kommer inte. Vi står där en stund och tittar på fyra, fem väskor som åker runt, runt på bandet. Det är de som blivit kvar, som ingen har hämtat. För varje gång de passerar blir deras särskilda kännetecken mer och mer bekanta. Men våra väskor är inte där.

Det är en liten grej, ganska betydelselös i ett större perspektiv. Men den får mig att fundera över vad en väska faktiskt kan betyda i ett individuellt liv. Jag packade inte den där väskan med tanken att den skulle komma bort. Jag packade saker som jag tyckte om och skulle ha användning för. Mina böcker som jag skulle läsa i en park eller på en tågstation samtidigt som jag då och då tittade på förbipasserande människor och njöt av att höra ett språk jag inte behärskade. Mina kläder som inte är dyra men som betyder något för mig. Tröjor, byxor, klänningar och skor som över tid blivit en del av min identitet. Bara materiella saker. Javisst. Men när de helt plötsligt är borta uppstår en saknad som hänger samman med de materiella föremålens känslomässiga laddning.

Vi tar oss till hotellet och vidare till konferensens öppningsföreläsning. Ironiskt nog hålls den av en pensionerad professor som talar om kulturella och affektiva betydelser av just resväskor och det innehåll (materiellt och kulturellt) som vi fyller dem med. Hur vi till exempel upplever en särskild känsla när en kvinna på film ska lämna ett destruktivt förhållande och vi ser henne hastigt packa saker i en väska. Sakerna i sig har kanske inte så stor betydelse, men vi vet att vad hon egentligen packar ner är ett liv. Hon lämnar det gamla bakom sig genom att flytta sina tillhörigheter in i en framtid som förhoppningsvis ska bli bättre.

Professorn ger även exemplet med resväskorna som finns samlade i Auschwitz. De har lämnats där av människor som gick allt annat än en ljus framtid till mötes. Trots det trodde de kanske att de packade för just en sådan. Vad som gör bilden av dessa väskor så känslomässigt stark är just vetskapen om att dessa föremål har ägts av människor som inte längre finns. Människor som tillmätte dessa materiella objekt betydelse och som bar dem genom livet.

Utan väska i Zagreb, i en skitig t-shirt och med en necessär från flygbolaget i mitt lilla handbagage, talar dessa tankar om det materiellas affektiva värde särskilt väl till mig.

Jag börjar fundera på en övning vi fick göra när jag gick i högstadiet. Den hette ”Packa väskan” och syftade till att ge oss skolungdomar en ökad empati gentemot flyktingar. Först lästes en berättelse upp om hur Sverige blev attackerat av ett fientligt grannland (Norge? Danmark?) och hur en massflykt pågick. Därefter skulle vi skriva ner alla personer som betydde något för oss på en lista, och alla saker som betydde något för oss på en annan lista. Därefter skulle vi börja stryka. Jag tror att vi skulle komma fram till tre personer och fem föremål, och genom detta nå en insikt om vad som faktiskt går förlorat i krig.

Jag tänker även på alla de ungdomar jag har mött inom svensk tvångsvård av ungdomar, som blir fråntagna sina ägodelar (av olika anledningar som vi inte behöver gå in på här). Materiella objekt som packas och stuvas undan i något förråd på institutionen och som sedan återlämnas när de flyttar därifrån. Ibland har kläder då redan hunnit växas ur, och cigaretter eller godis har torkat och mist sin attraktivitet. Dessa ungdomar underordnas inte bara ett fysiskt tvång av deras kroppar; genom inlåsning och kroppsbesiktningar, utan även deras ägodelar kontrolleras och underordnas en tvingande makt.

Min väska kom fram nästa dag, och eftersom mina materiella ägodelar nu finns hos mig kan jag återgå till hållningen att det materiella inte betyder något. De som har liv, frihet, sin resväska behöver ju heller inte sakna eller sörja dem.