Den andra delen i Dima Lina Yassins gripande dagboksinlägg från en resa till Palestina.

Rullbandet är igång men inte någonstans ser jag min väska. Jag blickar upp. Ger mig själv en minut och försöker redan nu tysta ner de kommande konversationerna i mitt huvud. Istället tänker jag på gången då jag var 16 år och säkerhetspolisen på Tel Avivs avgångsterminal vägrade att låta mig ta med min mp3-spelare ombord på flyget. Han sa att det inte var tillåtet. När jag av förvåning skrattade han i ansiktet av orättvisan som enkelt berövade mina rättigheter som passagerare på Air Berlin, riktade han ett M16-vapen mot min tinning och bad mig och min syster att lyssna på hans ord utan diskussion. Jag fick packa ner spelaren i väskan som skulle checkas in. Det som sedan blev oförklarat var, varför spelaren inte låg i min resväska vid ankomsten i Sverige. Min mp3-spelare var alltså stulen. Jag fick aldrig någon ersättning. Jag fick bara oräkneligt många mardrömmar och ett första möte med detta vapen. 

Jag ser min resväska!

Personer jag möter brukar ofta fråga mig om situationen i Palestina. Jag brukar le, känna mig inkompetent att förmå ett värdigt svar. Men jag försöker, trots att det är nära inpå omöjligt att återskapa en bild som gör det rättvisa. Situationen måste upplevas, för att sen bearbetas i ett försök att förstå utan att bli galen, utan att såras. Men jag, jag är härdad. Palestinier i Palestina är krigare och sanningen är, att vi är förstörda. Vi har normaliserats i situationen som gör oss mindre humana, mer galna och ständigt likgiltiga. Jag brukar sedan le lite till och nästan skratta, men egentligen gråter jag när slutet på mitt svar når personen; det är något annat, ockupation…

Så, varför hamnar jag mig i situationer som dessa, där jag alltid är påväg någonstans men ändå grubblandes på vem jag är, i främmande länder, där Palestina återigen och igen blir platsen som jag söker. Jag blickar upp igen och känner hur tårarna rinner nerför kinden, mina läppar smakar salt – snart är jag hemma, tänker jag, och ler. 

Förhörsrummet är avklarat, väskan är kirrad. Nu, nu förtjänar jag en cigg. Eller, måste jag ta den där ciggen? Varför väljer jag att röka två på rak? Vem lärde mig att dansa och varför klarar jag inte av att inte ha lurarna på öronen var jag än går? Is music God och är jag älskad? Olof säger att jag ser mystisk ut, att folk drar sig till mig och gärna undra vem just jag är. Är det, det som jag vill? Hur vill jag bli sedd? Är jag svensk? Hur palestinsk är jag egentligen? Vem är hon? Cicci, säger att jag tänker för mycket. Alldeles för mycket. Jag vet att jag borde sluta, så jag slutar. Slutar att tänka. Går det ens? 

Jag börjar vänta – vänta på shuttlebussen som ska köra mig till Jerusalem. Jag tänder en till och mina tankar lämnar mig vilse någonstans mellan ifrågasättande av mig själv som person och giftet som tränger sig in igenom min hispiga kropp när jag andas in, så jag blåser ut. Mitt uppe i väntandet störs jag av en man i min ålder som frågar mig om tändare. Jag ger honom mina tändstickor som jag snodde från restaurangen igår och säger att han får behålla dom. Han ler. Hans leende är vackert och hans egenrullade cigarett får mig att önska jag hade en sådan istället för L&M-klickversionen som nu smakar illa i min mun. Han frågar mig om jag väntar på taxi och jag svarar att jag ska ta shuttlebussen till Jerusalem. Dialogen forsätter och han frågar mig varifrån jag kommer.

– You look israeli, but you talk english and your accent are not similar mine. Where are you from? 

– Im from Palestine.

Hans leende förvandlas till förvåning och precis som om han tror sig höra fel, frågar han mig igen varifrån jag kommer. 

– No, where are you from?

– Yes, I’m from Palestine.

Hans förvirring sårar och vi båda lämnas traumatiserade när hans reaktion blir en vänd rygg för fel etnicitet. Mina händer darrar och jag tar cigarettens sista bloss när chauffören vinkar att bussen nu är redo för avgång. Skönt. Jag är äntligen på väg igen.  

Chauffören har uppfattat att vi inte talar samma språk. Jag nickar att Jerusalem är dit jag ska, samtidigt som han slänger in min resväska i bagaget och ber mig sätta mig längst bak, på engelska. Jag tränger mig in i bussen, men omplaceringar sker efter behov av plats när ett par vill sitta bredvid varandra. Dom ler mot mig, tackar mig, ber om ursäkt för besväret och frågar om jag nu får plats. Dom är unga, kanske i min ålder. Kära, precis som jag var en gång. Förvirrade i lust och ovetandes om att någon av dem någon gång kommer få sitt hjärta brustet, precis som jag en gång fått. Vi är alla lika i slutändan, för vi är alla av samma slag. Det vet jag. Men, i den här bussen är jag den enda som inte är som dom. Jag är den enda som inte ska hem till ett hus i en illegal bosättning för i den här bussen är jag den enda som ska fortsätta över till andra sidan muren. Det är ett faktum. Det vet jag, men inte dom. 

Vägen är ojämn och med jämna mellanrum slås min panna mot fönsterrutan vid oväntade gupp och diken. Ja, vägen är allt annat är Skånes platthet, Smålands gröna skogar eller Växjös alla rondeller, men jag känner igen Göteborgs kaotiska vibe – Jag menar, Västtrafiks galenskap om att de äger vägarna. Hah! Plötsligt blir jag påmind om alla de gånger jag upplevt ”näradödenupplevelser”, visat finger mot chaffisen, men ändå nästan gråtit. Åh, mitt älskade Göteborg. 

Jag luktar svett och lite öl från gårdagens myskväll någonstans på Möllan, men det gör inget för jag är på väg nu och drömmer mig bort medan Slowgold spelas på repeat och jag ser mig själv över dalar och berg. Jag älskar berg. Det vet alla som älskar mig. Jag höjer volymen. 

Nu är klockan strax innan 7 på morgonen och solen söder om tempelberget stiger. Jag ser Jerusalem, när chauffören frågar mig var någonstans jag vill gå av? Jag tänker att jag borde sagt det innan jag satt mig på bussen men svarar, Qalandiya.

Det blir tyst. knäpptyst. 

Blickarna går inte att undgå. Nu vet alla vem jag är. Nu vet alla att jag inte är som dom för nu vet alla att jag är ockupanternas fiende. Nervositeten drar fram, bussens väggar krymper runtomkring mig. Dom är rädda. Jag försöker återgå till att vara min neutrala konstruktion, men det är försent. Paret har slutat kyssas, tittar på varandra och sedan på mig. Jag förstår nu att jag inte längre ingår i deras ekvation gällande säkerhet, gällande tacksamhet, gällande människan som fick plats i deras buss. 

av Dima Lina Yassin

Klicka här för att läsa del 3.