Fjärde delen i Dima Lina Yassins gripande dagbok från en resa till Qalandyia i Palestina. Har ni inte läst del 1, del 2, eller del 3, så gör gärna det först.
Jag sitter på bussen nu. En annan buss än tidigare denna morgon, jag sitter på nummer 18 bussen som går hela vägen in till Ramallah. Det stämmer att det bara kostar 8 shekel, vilket motsvarar 16 kronor men det är trångt och varmt och folk trängs för att få en plats. Folk är palestinier i denna bussen. Förutom jag då. Jag är en förvirring, en västerläsk version av de själva med en talad arabiska i svensk melodiaccent. Jag blir tittad på och jag blir pekad på och folk frågar mig på engelska var jag kommer ifrån. Jag drömmer mig bort och börjar jag minnas pojkarna jag mötte sommaren 2013.
Sommaren 2013 smugglade min vän, Mahmoud, mig igenom en av Västbankens största checkpoints – Qalandyia och jag var inte ens rädd. Trots att Ahmed, en gammal kärlek, bara några dagar tidigare hade blivit intagen på förhör för samma sak. Några vänner till honom hade försökt att smuggla in honom inför en musikfestival på andra sidan muren från Qalandyia. Han blev förnedrad och illa behandlad men när han berättade för andra om det, skrattade han bara. Jag hade svårt att förstå honom då och jag bad honom alltid att sluta när han skrattade och berätta vad dem han använt i redskap för att göra honom illa. Idag gör jag likadant. Ibland skrattar jag med. Jag menar, hur delar man en verklighet som denna utan att sorgligt nog efterapa soldaternas hånfulla flin som lämnar en naken av förnedring efter så många upprepningar. Vad gör man när detta varit ens verklighet så länge man kan minnas och varför slutar man inte förvånas trots den sanning att ockupanterna är maktgalna utan dess like. För en annan är detta ofattbart men för honom är det vardag. För en annan är detta ofattbart men för han själv är detta det enda han fått uppleva, kanske det enda han kommer att uppleva. Jag hoppas inte det men jag vet att varken han eller jag kan se det där ljuset i slutet på tunneln. Och därför skrattar han, och därför skrattar jag och därför skrattar alla mina palestinska vänner.
Sommaren 2013 blev jag bestulen på mitt svenska pass på en strand i Tel Aviv. Jag blev bestulen på min mobil och kontanterna i min plånbok och ja, det där passet som säger att jag är jag och att jag är svensk och inte palestinier. I alla fall inte på papper. Mina ägodelar som jag fick behålla den kvällen innan pojkarna på stranden glänste iväg med allt jag ägde var kläderna jag bar på, en halv uppäten falafelrulle och Jim Morissons biografi av Stephen Davis. Min palestinska kärlek som för första gången på 10 år fick se havet i landet han växt upp i kunde inte ha förutspått det som då hände och inte jag heller. Ahmed, hade fått ett ”tasreh”, ett speciellt tillstånd för att besöka andra sidan. ”Andra sidan” så som han och många andra palestinier kallar delen av regionen som 1948 blev staten Israel. Jag hatar att referera till en så vacker plats som “andra sidan”, men jag gör det ändå, vi alla gör det. Det känns mildare så. Och trots allt, så var vi bara glada över att få gå över tillsammans.
Sommaren 2013 befann jag mig på svenska ambassaden i Tel Aviv. Jag var sandig, fattig och papperslös. Jag var tröstlös, sömnlös och papperslös. Jag var papperslös.
Jag hade då blivit bestulen på mitt pass men ingen trodde mig. Särskilt inte den svenska ambassaden i Tel Aviv.
När kvinnan i luckan ber mig att upprepa min adress i Göteborg tittar hon tveksamt på mig. Typ, som om jag ljuger. Jag står framför henne med gråten i halsen och har blivit bestulen på mitt svenska pass och hon kunde inte bry sig mindre. Hennes ansikte visade hennes förvirring. 1. Hon inte ser svensk ut. 2. Hon kommer från andra sidan (alltså inte Israel).
Hon kunde därför inte hjälpa mig. Hon kunde inte ge mig ett nytt pass. För hon var inte övertygad att jag var svensk. Hur misslyckades jag med det? Att inte vara svensk nog. ”Du får skylla dig själv”, sa kvinnan i luckan. Tydligen ska stranddelen som just vi satt på vara en ökänd plats för personer att bli bestulna på. Och min bisarra sanning då var att jag kom från fel sida av muren. Muren som separerar människor från deras rättigheter att röra sig, att leva, att se havet. Men, hur skulle vi veta? Vi var på andra sidan och var glada för havet. Havet ligger 50 minuter från Ramallah, staden vi kommer ifrån, staden där Ahmed växte upp och staden som jag kallar hemma.
Havet är allt annat än poolen i centrala Ramallah som fylls av ungdomar varje helg under sommaren. No offence ”Snowbar” , men poolen är 5×10 meter och alltid full. Man ligger på konstgräs som sticks och tanken av att havet bara ligger 50 minuter bort, känns som en bestulen del av varje palestinier med ett grönt ID-kort. Poolen förbli därför en katastrofal verklighetsskildring med ouppnåeliga drömmar om havet.
Pojkarna på stranden satte mitt liv i perspektiv den sommaren och jag har aldrig känt mig svensk efter det.
15 minuter senare ser jag vakttornet på Qalandyia checkpoint. Bussen stannar. Det är kö. Jag tar upp telefonen och skriver till mamma. Det går ytterligare 15 minuter.
En del går av för att testa att gå igenom kontrollerna. Jag sitter kvar, men efter ännu 15 minuter uppmanar chauffören oss att lämna bussen. Jag antar att han varken har tid eller ork att stå där halva dagen och om lönen ska räcka månaden ut, så måste han tillbaka till ”Damaskus gate” och plocka upp nytt folk för en bättre lycka nästa körning. Jag går av bussen.
Min backpacker väska är inte tyngden på mina axlar den här gången utan livet är, och livet är inte det ända som saktar ner mig utan skoskavet är. Jag hinner inte längre än att känna min onda fot i ett trampsteg ner från bussen innan en ung soldat vinkar in mig åt sidan. Utan att han säger något letar jag fram mitt svenska pass, mitt nya svenska pass som jag fick hämta ut i Göteborg, efter incidenten i Tel Aviv den där sommaren. Jag visar honom mitt pass men får inte tillbaka det av honom då det skickas vidare och lämnas senare ut till mig av en kvinnlig soldat i ännu en lucka vid en av gallerfållorna in till Qalandyia.
Gångarna är långa och smala. Jag har 5 centimeter utrymme på vardera sida. Jag försöker gå så rakt som möjligt så att min ryggsäck inte fastnar. Men, jag fastnar, och en pojke bakom hjälper mig. Jag säger tack på arabiska och han frågar mig var jag kommer ifrån. Jag skrattar och tänker månen men svarar, “härifrån”. Gången tar slut och vi står i inhägnaden som även den är i galler när jag möter hans ansikte framför mig. ”Ahlan wa sahlan” (välkommen på arabiska) säger han med en genuin entusiasm. Han är övertygad om att jag inte är palestinsk. Jag skrattar men tackar. Pojken är ung, yngre än jag. Han har en grön t-shirt och svarta jeans på sig. Hans mörka hår ser smutsigt ut, nästan dammigt. Kanske är han byggarbetare. Han ser alldeles för ung ut för att jobba. Jag undrar om han ens går i skolan. Om handleden bär han ett armband med en palett på. Jag känner igen den eftersom jag har ett likadant. På paletten står det Falastin, det byter Palestina på arabiska. Kanske var det han som jag köpte den utav sist jag var här. Jag förblir undrande och efter ett par sekunders granskning så känner han att det får räcka. Han granskar inte mig men istället frågar han mig igen var jag kommer ifrån. Jag svarar med att fråga honom varifrån han kommer. Han skrattar och pekar på himmelen, ”Från gud”. Jag tar min hand på hjärtat men jag vill faktiskt bara krama honom, jag vill stå kvar och prata med honom, jag vill fråga honom vad han drömmer om.
Det händer ibland att vissa personer dyker upp i ens liv men försvinner lika fort. Pojken från Gud försvann bakom gallret igen och jag passerade Qalandyia som att en evighet aldrig var en tid i detta livet.
av Dima Lina Yassin
Kommentera