I skuggan av socialdemokraternas dag på Almedalen, där Stefan Löfven höll ett omfattande tal men kritiserades för bristen på större reformförslag, dammar Oscar Sedholm av en tre månader gamla krönika som är lika relevant nu som då.

Under början av året rapporterades det att upp emot hälften av alla jobb som finns idag kommer att vara automatiserade inom 20 år. Den hisnande teknologiska utvecklingen som mänskligheten upplever trampar i otakt med politiken som i mångt och mycket fortfarande är fast i 1900-talets stelbenta ramar. Det är därför som retoriken lyder att ”hälften av jobben försvinner” istället för att ”hälften av jobben automatiseras” dvs. att det benämns som ett hot mot rådande ordning istället för en framgång för mänskligheten. Man greppar tag vid någon form av post-traumatisk arbetslinjestress med eko av 90-talskrisen istället för att blicka mot framtiden med öppna ögon. Att Sveriges s.k. ”framtidsminister” är ekonom och 70 år gammal talar sitt tydliga språk.

Dessutom är det beräknat att vårt lands totala välstånd kommer att vara dubblerat före år 2050, om vi bibehåller samma nivåer av tillväxt. Vi kommer alltså att vara dubbelt så rika som vi är idag och idag är vi ändå rikare än vi någonsin har varit tidigare. I dokumentären Politiker utan Mål (2014) satt både Stefan Löfven och Fredrik Reinfeldt och handfallna inför frågan av vad vi borde göra med allt detta framtida välstånd. Avsaknaden av ordentlig framtidsvision är slående bland Sveriges dominerande politiska partier. Oftast sträcker sig det politiska tänkandet inte längre än till nästa mandatperiod. Vi har blivit ett löpsedelssamhälle där de enda som talar om morgondagen är ”hippies och kommunister” och framtiden beskrivs som mörk och dystopisk med klimatförändringar och krig om naturresurser.

Vad hade du velat göra om du inte tvingades jobba så oerhört mycket? Jag hade ägnat mer tid åt att läsa, skriva, spela musik, lära mig nya saker, vara ute i naturen, resa samt träffa släkt och vänner. Tiden jag faktiskt behövt arbete skulle jag lägga på forskning och olika samhällsprojekt, områden där behovet av engagemang och arbete aldrig kommer att automatiseras bort. Tänk, vi hade kunnat korta ned på arbetstiden, utöka antalet semesterveckor, införa grundläggande medborgarlön och därmed befria människor från utbrändhet och arbetsskador. Kanske hade vi kunnat bredda utbildningsalternativen för vuxna så att människor hade kunnat följa sina drömmar i en större utsträckning vilket kraftigt skulle öka vår innovationskraft som nation. Personen som till slut kommer att finna boten mot HIV/AIDS kanske sitter fast i något av våra många låsta system, istället för att få en bra utbildning och goda möjligheter att bidra till mänskligheten?

Men nej, istället ska vi fortsätta arbeta ihjäl oss, centralisera ekonomin till den kapitalistiska neo-adeln, fortsatt desperat skära ner välfärden… och allt i jakt på ”jobb som försvinner”. Det är en postmodern tragedi värdig en ny Shakespeare.

Nu vill jag att SAP vågar bjuda upp till dans och tar oss in i en ny era av teknologi, konst och humanism. Du måste våga drömma, Löfven, och göra de drömmarna till verklighet! Gör något tokigt men fantastiskt, som att utrusta alla Sveriges bostäder med solceller. Eller varför inte ge stöd åt hemproduktion av varor genom 3D printing? Eller starta ett program för odling av mat vertikalt på sidor av höghus! Framtiden behöver inte vara en grå dystopi kontrollerat av näringslivet.

Pengarna finns, höj min skatt om du behöver men ta också från finansadeln som stulit våra mödors rikedomar i årtionden. Det är dags att de betalar tillbaka vad samhället givit dem och också att de är med och bygger morgondagens dröm. Stefan, kom ihåg att framtiden är vår, även om vår ”framtidsministern” inte lär leva nog länge för att uppleva den. Om jag fått välja så hade vi istället haft en ung konstnär eller filosof på den posten.