En vakt filmas när han misshandlar ett nioårigt barn, polisen kommer och sätter handklovar på barnet men hör inga vittnen, ser filmen och tycker att det lagmässigt är lagom mycket våld, inte för mycket för ett barn att stå ut med. Filmen sprids via massmedia och sociala medier, folk reagerar och först då påbörjar polisen en utredning, på grund av trycket från allmänheten. http://www.sydsvenskan.se/malmo/vakt-dunkade-nioarings-huvud-i-marken-/

Jag följer händelseförloppet eftersom vuxnas våld mot barn intresserar mig. När jag ser mängden människor, män och kvinnor, som i kommentarfält efter kommentarfält försvarar och förminskar övergreppet, skyller på offret, förespråkar tuktande våld, menar att det ibland är påkallat med ett kok stryk till snorungar, så tänker jag att det inte är så konstigt. Jag blir inte förvånad. Det handlar trots allt om en grupp i samhället som saknar rösträtt och äganderätt. En grupp som är tvingade att arbeta heltid, ofta i en mycket stökig och dålig arbetsmiljö, utan att få någon ersättning. Dessutom befinner de sig i stort sett alltid i fysiskt underläge till oss vuxna. I vissa sammanhang är det svårt att avgöra ifall barn ens har personstatus. Men barn är riktiga personer och komplexa individer (jag känner att jag måste påminna om detta efter att ha läst alla de där kommentarsfälten), även om de på vissa sätt är mer sårbara.

Jag vet inte hur det är för just det barn som blev misshandlat av väktaren och jag vill inte göra anspråk på att tala för honom, men jag vill att alla ska förstå att när ett barn blir misshandlat av normgivande vuxen kan våldet lätt ta sig in, inuti kropp och medvetande och bli en del av barnet. Våldet kan pågå ständigt, inom barnet. Det tar inte slut för att förövaren lugnat sig. Det kan bli så att barnet börjar se alla vuxna som potentiella förövare.

Det barn som blir försatt i maktlöshet och utsatt för grovt våld av vuxna har ingen anledning att känna tilltro till oss, och det har heller ingenstans att vända sig för stöd, eftersom alla jävlar som skulle kunna hjälpa är vuxna. Det är en utsatt och desperat situation.

Vi borde ständigt diskutera hur vi kompenserar för detta, för maktobalansen mellan barn och vuxna, och leta efter sätt för oss att ta till vara på barns intressen. Men det gör vi inte. Inom den feministiska rörelsen har vi för länge sedan slutat prata om ”kvinnomisshandel”, eftersom det är ett dåligt ord. Det osynliggör vem det är som är ursprung till problemet och lägger orättvist fokus på offret. Vi pratar istället om ”mäns våld mot kvinnor” eller ”våld i nära relationer”. Men vi använder ordet ”barnmisshandel” när vi pratar om vuxnas våld mot barn, trots att ordet är konstruerat exakt likadant. Varför? Varför vägrar vi så hårdnackat se gruppen vuxna som en grupp som utövar makt och våld mot gruppen barn? Varför klarar vi inte av att politisera denna fråga?

Jag tror inte att barn generellt mår bra av att tvingas ta det ansvar som brukar följa med makt, men är ansvar verkligen en förutsättning för inflytande?

Det har diskuterats i sociala medier och massmedia om väktarens agerande är olagligt. Polisens bedömning inledningsvis var att det inte var det. Så ser vårt samhälle ut, och vi vuxna är ju detta samhälle. Vi misshandlar barn så här, och skapar lagar som skyddar oss när vi gör det. Det barn som analyserar situationen och kommer fram till att vuxenvärlden är fientligt inställd behöver inte nödvändigtvis ha fel. Det var min slutsats när jag som barn utsattes för vuxnas våld, och jag kan än idag inte förlika mig med det förminskande och den ilska jag mötte från vuxenvärlden när jag bad om hjälp.

När jag skriver detta har barnet som blev misshandlat lyckats rymma, igen, och är försvunnen. Polisen letar inte efter honom och jag undrar om det beror, förutom på skånepolisens väldokumenterade rasism, på att han som ensamkommande flyktingbarn inte ”tillhör” någon vuxen och därför inte räknas. Vi beter oss som om barn bara har ett värde i relation till oss vuxna, som om de var egendom. Vi borde vara bättre än så här.

Död åt vuxensamhället.