I natt såg jag era ansikten igen i mina drömmar, ni som skulle döda mig. Era krökta, elaka leenden, likt gamar som cirkulerar runt bytet. Det ni inte visste var att jag redan var död. Efter tolv år av trakasserier var mitt barnasinne borta, begravt bortom mentala skyttegravar, grävda rad efter rad. På en bildlektion gestaltade jag det som ett träd växande på karg mark. Sidan av trädet som ni kunde se var befäst med stora taggar och skuggor medan baksidan var täckt av solljus, musik och litteratur. Den bilden slängde jag, tillsammans med alla mina andra bilder, när det där sista läsåret var slut, i en desperat handling att frigöra mig från allt vad den tiden var; allt som ni besudlat.

Över tio år senare vaknar jag fortfarande mitt i natten med era röster i mina öron. “Du är värdelös” säger de. Svag, äcklig, mesig, korkad, ful och bög. En liten skit som man borde slå ihjäl. De maler på likt kvarnstenar och påminner mig om hur allt som var jag maldes ner till ett fint stoff och blåste bort i vinden. Allt jag gjorde var meningslöst och jag skulle bli absolut ingenting i livet. Jag gjorde mig allt mindre, blottade allt mindre av min själ, tills jag inte kände mig själv. Jag ljög för mig själv om att jag inte kände någonting tills jag var död inuti. Där vid skolavslutningen på kyrktrappan, efter tolv år i ert sällskap, från förskola till nian, stod jag som en främling bland er. Ni sa farväl och jag gjorde likaså men trots att jag lämnat ert sällskap följer ni mig var jag än går, varje dag, likt skuggor.

Jag har gått i samtalsterapi två perioder sedan den tiden. Trots att jag vet exakt hur det gick till när jag satte upp murar mot er i mitt inre så vet jag inte hur man river dem. Utöver en återkommande djup melankoli och onda drömmar så lider jag av känslomässig avtrubbning. Visst, jag kan känna alla de där känslorna som ni känner men aldrig särskilt starkt. Eufori och blixtrande ilska finns inte i min vakna värld. Istället kommer mina känslor som galna stormar i mina drömmar där jag gråter, skriker och slåss; en gryta som kokar under ytan. Det var priset som Djävulen erbjöd mig för frihet från er. Den som inte känner någonting kan inte skadas.

Jag gör allt jag kan för att slippa er, trots att jag lärt mig att leva med mina upplevelser. Det var till och med jag som tog initiativ till en återförening. Där stod jag framför er, ni var inte detsamma och jag var inte detsamma. Men det var inte era nuvarande jag som dödade mig, det var era dåtida. Era nuvarande jag var trevliga att träffa. En av er blev arga senare på kvällen, tyckte jag var självgod och att jag tog mig tolkningsföreträde. Det unnar jag mig efter att ha varit ingenting. Jag har trots allt försökt förlåta er i elva år nu men acceptans är bara ett tidsbegränsat smärtstillande mot en kronisk smärta.

Vi som överlevt sådan mobbning kan se det ibland i varandras ögon, den där isande, döda blicken som kan skära genom berg. Vi hör det i röstens darrningar när en berättelse yttras eller en sång framförs. Vi frågar “Är du okej?” och sedan svarar personen “Äsch, det är lugnt” men vi vet alla att det inte är det, för djupt där inne ligger ett barn begravt. Minns det barnet nu, med de nyfikna grönblå ögonen och blond pottfrisyr. Barnet som bara ville bara vara er vän. Minns honom när ni tvättar blodet från era händer, för han är sedan länge död, trots att hans kropp växte upp och fortfarande låtsas leva, i ett makabert skådespel. En illusion av ett liv som kunde ha varit så mycket mer. En poet som bara kan skriva om elände, en hjärna som är besatt av världens orättvisor och en evigt gnagande känsla av att inte vara hel.

Jag läste om en man som flera årtionden senare i desperation försökte ta hämnd på sina gamla mobbare, då hans liv fallit samman. Det värsta är att jag förstår honom. Vi är sargade, ärrade människor för resten av livet. Tänk på det nästa gång du viftar bort barns elakheter som naturliga och oviktiga. Det kan betyda hela livet och nästa gång kanske det är ditt barn. Då kommer jag att finnas där för att sätta stopp för det, efter åratal av universitetsstudier om mobbning, fast i mitt eget lilla helvete men redo att hjälpa där jag kan. Annars dog det där barnet i onödan och det är jag aldrig beredd att acceptera. Är du?

Oscar Sedholm är samisk politiker, sociologistudent i Umeå och norrländskt lokalodlad debattör.