Sommaren 2014 skrev jag och några vänner ett tiotal artiklar om förslaget att individualisera föräldraförsäkringen. Artiklarna handlade om vad som händer med de mest utsatta kvinnorna om man individualiserar. Vi skrev dem eftersom vi är feminister och håller oss till vänster politiskt. Men vi fick aldrig något riktigt svar på det där med de många kvinnorna som inte tillhör medelklassen och inte finns med i någon kalkyl över följderna av en eventuell kommande individualisering.

Två år tidigare, 2012, gav Nina Björk ut boken Lyckliga i alla sina dagar. Jag brukar läsa om tredje och fjärde kapitlet. De innehåller nämligen en förintande kritik av valrörelsen 2010. Hur massmedia inte ens försökte låtsas att valrörelsen handlade om något annat än en intensiv jakt på mittenväljare (vilket ofta, men inte alltid, är synonymt med medelklass).

Och vad är det då som antas tilltala medelklassen? År 2010 antogs det vara pengar. Det vill säga pengar i den egna medelklassplånboken. Alltså handlade valrörelsen i stort sett om skattesänkningar. Inte minst från socialdemokraternas sida. Nina Björk beskriver hur det fanns tabeller i dagstidningarna, som man kunde fylla i och se hur mycket man skulle förlora eller vinna ekonomiskt, beroende på hur valresultatet blev. I valrörelsen existerade knappt frågan om andra sorters plånböcker än medelklassens. Vi förutsattes överhuvudtaget inte kunna tänka från någon form av helhetsperspektiv.

Det är det här jag tänker på när jag tänker på debatten om den individualiserade föräldraförsäkringen. De slutna systemen och medelklassplånböckerna. Oförmågan eller oviljan att tänka sig att det finns andra behov än medelklassens. En lucka i verkligheten. Någonting som inte syns, eller som inte är intressant. För de som påverkas minst av en genomförd individualisering av föräldraförsäkringen är alltså, ja, gissa. Just det. Medelklassen. Och de som helst vill ha den är, ja också, behöver jag ens säga det? Medelklassen.

Valrörelsen, framför allt den delen av den som borde rikta sig till de mest utsatta, inverterades. Och med den inverterades jämställdhetsfrågorna. Det har varit en långsam och nästan omärklig process. Jag tror att det första tydliga tecknet på jämställdhetspolitikens förvandling var när den borgerliga regeringen tillsatte en pappagrupp i mitten av nittiotalet, i vilken bland annat Jens Orback ingick, vilket så småningom ledde till införandet av 1998 års vårdnadsreform, och det därpå följande utnämnandet av Jens Orback till jämställdhetsminister. Frågor som överhuvudtaget inte gynnar kvinnor har omärkligt blivit synonyma med jämställdhet. Som alltså detta med den individualiserade föräldraförsäkringen. Feministisk seger – beslut om delad föräldraförsäkring, löd till exempel en rubrik i Sydsvenskan, den 30e maj 2015. Trots att fler kvinnor antagligen far illa av en sådan reform än de som gynnas av den, betraktas den som feministisk utan ens ett frågetecken. De som far illa i en sådan reform är alltså, som vi försökte förklara sommaren 2014, de kvinnor som lever i ett prekariat, alla kvinnor som av någon anledning inte passar in i medelklassmallen.

Det finns flera skäl till den här inverteringen. Ett skäl till att de rödgröna inte förstod problemet var kanske att motståndarsidan, de borgerliga minus folkpartiet, grumlade till vattnet genom att argumentera för valfrihet när de argumenterade mot en individualisering, trots att begreppet valfrihet inte hör hemma i föräldraförsäkringsfrågan. Begreppet valfrihet hör hemma där det faktiskt finns någon valfrihet att bråka om. När det finns en chans att pappan faktiskt stannar hemma om föräldraförsäkringen individualiseras. Men det är ju den springande punkten: så är det inte alltid.

Men det var dels detta, att korten blandades bort av den borgerliga sidan, och att de rödgröna var tillräckligt blinda för att argumentera på samma nivå. En annan sak som har blandats ihop är att problemet med individualiseringen handlar om att bara de som är ensamstående skulle råka illa ut, när det i själva verket handlar om den juridiska vårdnaden, det vill säga, om vårdnaden är gemensam och om någon av föräldrarna (oftast pappan) inte vill stanna hemma, kommer kvinnorna att drabbas, och då drabbas kvinnor även om de inte är ensamstående.

Men det finns också en annan djupare orsak till inverteringen av jämställdhetspolitiken. I slutet av juli 2014 skrev Edda Manga en artikel i Feministiskt Perspektiv som inte alls handlade om föräldraförsäkringen, utan om simulativ politik som begrepp. Hon skriver om hur medborgarna slutar förvänta sig ”att politikerna verkligen skulle representera deras intressen och tillgodose deras krav.” Och det går enligt Manga till på följande sätt: ”Politikerna låtsas att de lyssnar på väljarna och föreslår åtgärder av viktiga problem, medborgarna artikulerar krav som de inte på allvar förväntar sig ska bli implementerade och väljer mellan symboliska förslag. Denna symboliska iscensättning av politik verkar som en stabiliseringsmekanism åt ett system som står ostadigt.”

Jag tänker mig att denna fråga, individualiseringen av föräldraförsäkringen, är just en sådan simulativ politisk fråga. Grundproblemet, löneskillnaderna mellan män och kvinnor, är allvarligt. Kvinnor tjänar sjutton procent mindre än män i genomsnitt, men om man gräver lite i det blir siffrorna ännu sämre. Om man till exempel jämför ensamstående föräldrar har ensamma mammor mellan tjugo och trettio bara 39 procent av de ensamma pappornas inkomster. Genom att missförstå, antingen med flit eller helt enkelt för att man inte är insatt, hur diskrimineringen fungerar, kan man ganska lätt snickra ihop ett förslag som inte kostar något. Individualiseringen. En individualisering blir ju inte alls kostsam, det är inga statliga eller kommunala medel som ska ut, det ekonomiska problemet läggs helt enkelt på individen. Och reformen verkar radikal, ger intryck av att man vill förändra i grunden. Och så är det också med den simulativa politiken Manga skriver om.

”Symbolisk politik underlättar reformer och lagstiftningar som inte innebär ekonomiska kostnader och inte påverkar resursfördelningen i samhället.” Och artikeln fortsätter: ” Förändringsarbetet tilldelas inte på allvar de mänskliga och ekonomiska resurser som står i proportion till uppgiften och lämnar de strukturella grunderna för problemet orörda.”

Allt detta stämmer överens med individualiseringsreformen utom en enda sak. Nämligen att det faktiskt skulle bli ekonomiskt kännbart för många familjer med en individualisering. Inte bara kännbart, utan en fullödig ekonomisk katastrof för de kvinnor som drabbas. De förlorar inte bara ett par hundralappar (det där som medelklass-/valfrihets-/förespråkarna pratar om) utan hela sin inkomst under åtta månader, om pappan inte stannar hemma trots en individualisering. Den politiskt simulativa reformen, individualiseringen, var inte alls så simulativ som politikerna hade tänkt sig. Den får följder. Dåliga följder. Och de följderna drabbar dem som politikerna råkade förbise. De mest utsatta. Icke-medelklassen. Prekariatet. I övrigt är reformen tandlös.

Det mest intressanta med det här är, bortsett från den simulerade demokratin, att man helt har lyckats bortse från en hel samhällsklass. Frågan om den individualiserade föräldraförsäkringen är en jämställdhetsfråga. Men den är inverterad. Den visar upp en djupare del av registret när det gäller könsdiskriminering än förespråkarna hittills har kommit i närheten av. Det handlar om tillintetgörandet, att inte se, att inte förstå att man avsevärt försämrar villkoren för en redan drabbad grupp. Det är det som är själva diskrimineringen. De utsatta mammorna. Som blir diskriminerade just för att de är diskriminerade. Av just de som säger sig motverka just det: diskriminering.

Ann-Marie Ljungberg är bosatt i Göteborg, är författare och har skrivit sex böcker. Den senaste heter I fallinjen – en essä om prekärfeminism.