Kultwatch har fått äran att samarbeta med en grupp konstnärer som kollektivt ställer ut sin konst på Konstfack. Utställningen Havet presenterar 25 konstnärer från olika genrer som tillsammans utgör en kraft mot egoism och elitism. 491 kvm kärlek och konst skapat av oss, för oss. Havet är en utställning som manifesterar den kollektiva kraften och en motrörelse till den enskilda konstnären som det vita ensamme geniet. Ett sätt för att erbjuda plats i rum som annars är stängda för många. Det är konststudenten Emma Dominguez som, istället för att göra en soloutställning inom ramen för hennes kandidatarbete, bjuder in till ett kollektiv take over.

I ett samarbete med utställningen Havet på Konstfack, 25 oktober – 3 november 2018, publicerar Kultwatch en digital utställningskatalog i fem delar där fem konstnärer presenteras i varje inlägg.

Sarah Nakiito

Sarah Nakiito är en Malmöbaserad konstnär som främst arbetar med textilkonst. Hon undersöker traditionella trycktekniker genom växt- och naturfärgning där textilsort såväl som färgmaterial ger olika resultat. Ett exempel är att det behövs protein för att färgen ska fästa i textilierna. Växtbaserade textilier – bomull, linne, viskos – behöver proteintillsättning för behandling av materialet. Proteintillsättning innebär även att färgningsprocessen blir långsammare. Det kan ta veckor. Sarah Nakiito intresserar sig för processen i naturfärgningen. Hon menar att färgning med naturmaterial ger ett specifikt djup och drömska nyanser. Ett djup som inte går att få fram digitalt eller med kemikalier.

Naturfärgning bidrar till att färger går in i varandra, vilket resulterar i att olika mönster skapas på den textila ytan, till exempel bildar murgröna och rosor ett mönster om de blandas i färgningsprocessen. Sarah Nakiito behöver därmed inte skapa mönster på den färdiga textilen. Genom den här tekniken går det inte att kontrollera resultatet och de mönster som uppstår. Just avsaknad av kontroll är något som kan förstås som en mothandling i förhållande till dagens snabba produktion vad gäller textilier och färg. Nakiito menar att som konstnär vill en oftast ha kontroll över processen för att få fram önskat resultat, något som kan beror på människors önskan att vilja styra allt på detaljnivå. Men hon gillar processer som tar tid, där naturen får göra sitt, där resultatet blir oväntat.

I utställningen visar Sarah Nakiito installationen med arbetsnamnet The Leftovers som består av tavlor och fem textilier som är färgade med växtblad, olika sorters blommor, trä och koppar.

Sarah Nakiito är grundare till konstkollektivet SYSTERIA i Malmö, ett kungligt kollektiv med avstamp i de queera, feministiska och antifascistiska rörelserna. SYSTERIA arbetar alltid från ett samhällskritiskt perspektiv där det sparkas uppåt!

Futuro Berg Fredes

Futuro Berg Fredes använder kameran som verktyg för att lyfta och synliggöra migrationens villkor. 2017 spenderade han fem månader i flyktinglägret i Calais, norra Frankrike, för att dokumentera historier genom foto, ljud och text. Hans projekt har, bland annat, handlat om att förse asylsökande migranter med kameror som de kan använda för att återge sina liv i flyktinglägrena.

Den fotografiska serien Oinofyta Proximity and isolation tar upp villkoren i flyktinglägren i det grekiska fastlandet. Det finns många vittnesmål från lägren på de grekiska öarna men lite dokumenterat från fastlandet. Lägret Oinofyta är en av dessa “glömda” läger och ligger 56 kilometer från Atens centralstation. För att komma till lägret måste en gå 20 minuter längs med en motorväg till en mindre tågstation, därifrån är det en timmes resan med tåg till Oinofytalägret. Under oktober 2018 befolkades lägret av ca 400 personer, varav hälften var barn och 60 var gravida kvinnor. I vissa tält bodde 10 personer, andra bodde i tillfälliga “rum” i lagerbyggnader utan fönster eller ventilation. För migranterna utgör den geografiska placeringen av lägret ett hinder för att etablera ett nytt liv i Grekland. Barn kan inte gå till skolan och vuxna, även de med papper, befinner sig för långt bort för att arbetsgivare ska vilja anställa dem. Det saknas också tillgång till ordentliga toaletter och duschar vilket bidrar till att infektioner och sjukdomar sprids lätt.

För Futuro Berg Fredes är fotografi ett verktyg för att skapa förändring i samhället, likväl en metod för att ändra stagnerande narrativ.

Fotografen och filmaren Futuro Berg Fredes är född i Chile och har bott i Europa de senaste tio åren. Han har arbetat i både Sydamerika och i Europa, där hans fokus har legat på migrations- och asylfrågor de senaste åren. Följ hans arbete här.

Duncan Mukada

Duncan Mukadas konstverk Jaget handlar om vardagslivet. Om de tankar vi bär med oss varje dag och hur vi förhåller oss till dem. Den ständiga kampen, känslan av att vara fången i en vardag som tär på en. En vardag där vi ofta måste underordna och begränsa oss.

För Duncan Mukada är det viktigt att lyfta frågor som berör samhället i stort och dess system. Hur det påverkar oss människor med monotona liv och passivitet. Att många väljer att vara tysta istället för att agera och lyfta problemet. Vi lider av det här systemet samtidigt som vi bidrar till att upprätthålla det. Hur kan vi bryta den inställningen? I sitt arbetat tar Duncan Mukada vara på dessa tankar som han sedan tolkar i sina verk.

Duncan Mukada är regissör och fotograf som har arbetat med dokumentärer som Tänk till – Melanin för UR. Han har producerat ett flertal musikvideos åt artister genom åren.

Rufta Habtemichael

Pride är Rufta Habtemichaels mest personliga verk hittills. Det är en porträttmålning som visar en kvinna hållandes en jebana av lera eller keramik. Den hålls med ömhet framför bröstet. Ena handen håller i jebenans öra och den andra håller i dess botten. Jebanan vilar tryggt i hennes händer. Runt den lyser det, något som ger uppfattningen av styrka och som förstärks av solrosorna bakom kvinnan. Den porträtterade kvinnan blundar och ger en känsla av närvaro, frid och sinnesro.

För Rufta Habtemichael har det varit en berg- och dalbana att växa upp i Sverige som eritrean. Hon växte upp i ett område som dominerades av vita svenskar, vilket gjorde att hon ville jag glömma bort sin bakgrund och gömma sig. Hon kände tydligt att hon inte var lik de andra barnen eftersom hon pratade tigrinja med sin mamma och åt hennes goda injera istället för tacos på fredagar. Det enda Habtemichael ville var att passa in och bli accepterad av sin omgivning.

Under det senaste året har Rufta Habtemichael börjat omge sig med eritreaner och andra svarta svenskar, ett sammanhang som bidrar till att hon känner sig tryggare i sig själv. Hon strävar efter att hylla sin eritreanska kultur och målningen Pride är del av den här processen. I sitt skapande undersöker Habtemichael sin kulturella bakgrund som hon vill synliggöra genom sina verk. I detta skapande finner hon samtidigt styrka i sin identitet.

Rufta Habtemichael studerar sitt första år på Tumba Gymnasium.

Carina Michele Do

Performancekonstnären Carina Michele Do började skriva för att uttrycka sig själv. Ett sätt att ta upp ämnen som påverkat hennes liv som exempelvis rasism, sexism och migration. Michele Do har i sitt skrivande berört frågor om att befinna sig i ett samhälle där hon inte riktigt känt att hon hör hemma, vilket innebär att känna sig splittrad mellan olika kulturer, att varken tillhöra den ena eller det andra. I sitt arbete vill konstnären utforska sin bakgrund genom ett intersektionellt perspektiv där hon befinner sig i ett ständigt sökande efter sin identitet.

Den skrivande praktiken har med tiden utvecklats vidare. När framförandet av texter på scen inte räckte till behövde konstnärskapet även utforska koreografi och scenkonst. Performanceverket Cheng si nang gai framfördes under utställningens vernissage och handlar om mellanförskap, att dras mellan olika kulturer. Känna sig fast men inte tillhöra. Med verket önskar Carina Michele Do hitta en ny gemenskap. Att finna tillhörighet genom mellanförskapet. Att bygga något nytt som är oss.

Konstverket är en work in process, ett verk som ständigt utvecklas och ändras varje gång den framförs.

För mer information om utställningen Havet besök Konstfacks hemsida här.

Redaktörer: Macarena Dusant och Afrang Nordlöf Malekian.