Poeten Lizette Romero Niknami skriver om glömskan som våldsam strategi och diasporans ständiga förhållande till letandet av minnet. Romero Niknami undersöker hur ärvda historier och geopolitiska förflyttningar skapar ett före och efter samt vad en sådan organisering av tid gör med kroppen.

Jag tänker på På västfronten intet nytt som vi läste på högstadiet, jag tänker på hur vi fick reda på att nazisterna hade bränt boken, bland andra, under sin bokbål. Vi lärde oss hur brännandet av boken enbart handlade om ideologi, om en statlig sanktion mot ett verk som inte fungerade i byggandet av det nazistiska Tyskland. Hur den motsade den propaganda som nazisterna själva ville sprida om första världskriget, och jag tänker hur den då var tvungen att undanröjas från det kollektiva minnet. Att bokbålen var en ideologisk motiverad och framtvingad glömska. Jag tänker hur soldatens redogörelse av första världskriget är inte en saga om mod och hjältar, utan en om blod och mord. Hur den således var omöjlig.

Jag tänker på glömskan som fundamental strategi i det fascistiska samhällsbygget. Utraderandet av minne, tvingad glömska, som för att kunna göra gällande den vita rasens överlägsenhet, nationalstatens giltighet, invasionen, krigets legitimitet.

Jag tänker på USAs tidigare utrikesminister Colin Powell. När FN sammanträder för att diskutera legitimiteten i att invadera Irak 2003 täcks Guernica över med ett blått skynke.

***

Jag skriver på en text som känns som om den aldrig kommer ta slut. Jag är hela tiden orolig för texten, jag övervärderar den och tänker att det vore en skymf mot överlevarna om jag skriver en enda detalj fel. Jag läser Nunca más – informe de la Comisión Nacional sobre la Desaparición de Personas, och tänker på hur en liknande rapport aldrig gjorts av chilenska myndigheter angående militärdiktaturens brott. Jag tänker på att det inte går att få några tydliga siffror på hur många som försvann, mördades, torterades, förföljdes. Jag tänker på hur mödrar fortfarande letar efter sina barns kroppar i desierto de Atacama. Jag kommer in på en hemsida som listar namn på försvunna, och ser 13-åringar, 8-åringar, 3-åringar, en sex månader gammal bebis. Jag mår illa och måste sluta.

Jag tänker på Etel Adnan, hon skriver: detta sekels väv är gjord av taggtråd.

***

I senaste säsongen av Game of Thrones får vi reda på orsaken till Nattkungens besatthet av Bran Stark. Bran som säger själv att det är på grund av att han är mänsklighetens minne. Det som är som orsak till att Bran måste dö, då Bran minns allt som har hänt, händer, ska hända. Nattkungen etablerar därmed minne och glömska som avgörande krafter i sitt maktövertagande. När jag ser detta förstår jag inte riktigt Brans avgörande funktion i Westeros kamp mot de odöda, varför allt faller om Bran faller. För vad betyder egentligen minnet.

***

Jag skriver och jag äcklas av mig själv. Jag tänker över potentiella orsaker till att jag är så besatt av att skriva om kuppen och diktaturen. Jag tänker på små chilenska barn och jag tänker på minnet av min barndom. Jag tänker på allt man kan glömma, hur man kan glömma ljudet av en mors röst, hur man kan glömma sitt modersmål, det exakta händelseförloppet av ett övergrepp, flera. Hur det finns tystnad som är så tyst att den inte går att tala. Hur det finns sår som inte ens tid kan sluta.

Jag tänker på glömskan som politiskt vapen. Jag tänker på Järfälla kommun som plockar ned en tavla från kommunhuset, då det förekommer en röd fana på tavlan, liksom ett exemplar av Kapitalet. Jag tänker på Emma Feldman, kommunstyrelsens ordförande, hon säger att tavlan är en symbol för antidemokratiska värderingar. Jag tänker på vilka konstverk som kan tänkas fylla tomrummet. Jag tänker på vilka konnotationer som anses neutrala, vilka som inte gör det. Jag tänker på Sveriges 1900-tals historia som nästan uteslutande präglas av arbetarrörelsen. Jag tänker på hur denna historia, detta kulturella minne, inte kan få existera i det offentliga rummet, till förmån för moderaternas historierevidering.

Jag tänker på glömskan som överlevnadsstrategi. Jag tänker på liken i río Mapocho som min pappa passerade på väg till skolan. Jag tänker på bomberna som sprättade hål i marken, på döda kroppar i gathörnen, på grannarnas skrik i natten. Jag tänker på tortyren, bortförandet, försvinnandet – dessa tre ord som får bära alla de erfarenheter som min pappas generation och den innan honom bär på sina ryggar varje dag. På vägen till städjobbet, till partimötena på 80-talet, i sängen precis innan sömnen lägrar kroppen, i mardrömmarna. Jag tänker på minnet, hur ont det gör, hur kroppen förpassar minnet. Som enda utväg.

***

Jag tänker på Georges Perec, han skriver: jag skriver därför att vi har levt tillsammans, därför att jag har varit en av dem, en skugga bland deras skuggor, en kropp jämte deras kroppar; jag skriver därför att det har satt sitt outplånliga märke i mig och spåret av det är det skrivna: minnet av dem dog när det skrivna skrevs; det skrivna är minnet av deras död och bekräftelsen av mitt liv.

Jag tänker på paradoxen i att skriva, skriva för att minnas, samtidigt som orsaken till skrivandet är frånvaron av ett minne. Minnet har gått förlorat i tidens dimma, i de statliga sanktioner som internaliserats så till den grad, att de som faktiskt minns, de som faktiskt erfor, de som var på plats, har försänkts i en tystnad som inte går att bryta. Jag tänker på att en uppväxt i en invandrarfamilj, i en familj som flytt, är en uppväxt på en plats försänkt i tystnad.

Jag tänker att de saker som vi faktiskt vet: vi vet att flykten skedde, vi vet kanske varför. Vi vet att vi nu befinner oss på andra sidan jordklotet, att hela vår existens och villkor att vara i världen, går att spåra till flykten som orsak och flykten som konsekvens. Jag tänker att skrivandet är ett sökande, inte av ursprunget nödvändigtvis, men av minnet av minnet. Jag tänker på hur jag tillhör den generation som har fötts in i ett efteråt, in i en tystnad, och vilka gör det oss till – vi som försöker minnas det som andra behövt glömma? Och vad betyder det om det är sant.

***

Jag skriver: Jag ser dig i bergen/ eller där molnen böjs så att de liknar bergen/ det finns inga berg i Sverige/det finns bara kullar

Jag tänker mitt liv, som präglat av skam, skuld. När jag är barn skäms jag över mina föräldrar, arbet(-ar)skläderna. Jag hör inte min pappas brytning, men får den påtalad av mina klasskamrater. Jag tänker på mina klasskamraters skratt. Jag äcklas av mig själv, denna skam. Också i relation till texten jag skriver på, skuld. Att det är jag som skriver en text om en familj på flykt från militärdiktaturen. Jag tänker att det är fel att det inte är min pappa som skriver den, eller någon av hans kamrater. Jag tänker att det är fel att det inte är någon av mina släktingar i Chile som skriver den. Att om någon av dem skulle skriva den, skulle den knappt bli läst av någon, desto mindre skulle de bli kontaktade av förlag. Att kanske ingen av dem kommer orka skriva den, deras egen berättelse. Att det är jag, största svennen, som skriver den.

***

Jag tänker på Gloria Gervitz, hon skriver: den där flickan ensam på kajen/ denna bild för alltid/ vad var detta för liv?// och vad vill det säga /…/ jag närmar mig relingen, jag ser på havet, jag bevarar inget minne/ ingenting att hålla fast vid.

Jag tänker på havet, vattnet, som förbundet med skrivandet som minnesarbete. Någon i det, i regnet, det o(be-)gripbara. På samma gång omöjligt att förstå, fotografiet, den frusna tiden. Jag tänker att det kanske är i bilden allt börjar.

Min pappa och två av hans systrar står framför ett skjul och ler. Min pappa är kortast, han har ett par säckiga byxor på sig som får honom att se ut som en liten gubbe. Det är ett foto jag ofta ser under min barndom, ett av få foton vi har av den tiden, denna tid innan. Denna tid före som hela tiden uppehåller mig.

Jag tänker på Judith Kiros, hon skriver: När ett efter väl har uppträtt finns det inte mycket man kan göra åt saken. Exempel: efter vintern. Exempel efter industrialiseringen. Före blir ett annat och okänt land. Exempel: före vintern. Exempel: före flykten.

Efter är redan bestämt, väskorna packade. Och nu vi, här, på andra sidan jordklotet. Och jag, en dotter, ett barnbarn, som försöker föreställa sig det som var innan. Jag tänker på vad det innebär att tillhöra den generation som fötts in i ett efteråt. Jag tänker att jag egentligen vet att det innan hade alla beståndsdelar som det efter också fick, våldet, förtrycket, färgen. Men jag kan inte sluta drömma, för att i det innan fanns ändå en dröm. Jag tänker på det som förlusten av detta, det som hade kunnat vara, bli. Jag tänker att det är en förlust av något som hade kunnat vara ett hem.

Samtidigt också lögn, fantasi. Min familj som kommer från olika världsdelar, hur själva premissen till min existens, vår, är dessa geopolitiska tragedier. Kupp, reaktion, krig. Jag tänker men kan inte sluta drömma. Att födas in i ett efteråt är att alltid behöva förhålla sig till minnet, förlusten. Jag tänker att det kanske är därför som vi skriver.

Toppbild: selfie av Lizette Romero Niknami