En gång skrev jag en krönika om att det mest fantastiska och det mest skrämmande som finns är ett tomt papper, där du som sitter framför det vet att beroende på vilket sätt du rör pennan kan måla ett mästerverk, skriva något som får Nobel- eller Pulitzerpriset, eller skapa något som är fullständigt meningslöst som ingen någonsin kommer att bry sig om, förutom den som plockar upp skräpet från ditt hus. Ibland är det så och ibland är det ett kall från det inre som måste stillas – saker som måste sägas, måste få känslomässigt utlopp och ge en mental befrielse. Katarsis, en själslig rening som tar ditt sinne gisslan. På detta sätt är det även med musiken.

Vissa saker låter sig inte helt enkelt inte vänta. Som en krypande, kittlande känsla rullar melodin vidare i huvudet; den kräver att bli fullständig, att bli hel. Om natten kommer den oinbjuden till fronten av tankarna och stannar där, ältandes, gnällandes och otillfredställd – min fantasis skapelse som rycker och sliter i obehagliga känslor jag begravt bakom lager av känslokall, tystlåten norrländsk maskulinitet. Jag suckar inombords, vänder på mig för att hitta en bekvämare ställning, försöker att tänka på något annat men sömntåget kommer aldrig till stationen. Melodin kommer tillbaka, nu på högre volym, och tvingar till sig min uppmärksamhet. Den sticker som en kniv i gamla sår – jag fäller en tår och kapitulerar. Ingen rast och ingen ro förrän jag skrivit klart låten om min framlidne far.

Jag har haft sömnbesvär nu i ungefär två år. Många sömnlösa nätter där jag legat och rullat i sängen i timtal innan jag slutligen ger upp, tar på mig morgonrocken och går upp i den mörka lägenheten. Ibland har jag gått ut på uteplatsen, rökt en cigarett och funderat över alla de kaotiska tankar och känslor som drabbar samman i mitt huvud när jag slappnar av. Andra gånger har jag hamnat framför datorn där jag skrivit en text, lyssnat på musik och sippat på örtte. Ibland hjälper det, andra gånger inte. Stressbesvär, en efterverkning av åratal av kriser, som helt enkelt inte vill upphöra. Nu för tiden spänner jag i alla fall bara käken när jag ska sova.

När jag står framför mikrofonen, med nedtonat ljus och strålkastarsken, är jag plötsligt i en annan värld. Rytmen, volymen, vibrationerna i luften och den förväntansfulla spänningen över hur musiken kommer att flöda, dansa och vandra, befriar mitt modesta sinne. När jag tar till ton lyfter jag mentalt från marken som en frisläppt storm, surfandes på vågen av instrumentella noter som flödar genom rummet. När det dessutom är jag som skrivit texten och fyllt flodvågen av ljud med mening, där jag lyckats matcha musikens temperament med ord, fraser och vibraton, då känns det som att musiken skriver sig själv och jag bara är med på den underbara resa som den erbjuder. Med den färdas jag mellan himmel och helvete, från död och förlust till kärlek och pånyttfödelse. Jag vrålar ut min frustration över en värld som tumlar allt längre ner mot avgrunden, mot orättvisan och oförståelsen människor emellan, där rädsla och främlingskap får regera framför medkänsla och kunskap. Tillsammans lyfter vi mot nya höjder, skrattar åt världens absurditet och skålar för framtiden.

Den sista tonen vibrerar mot den omkringliggande tystnaden, ett sista fade out och showen är över. Mikrofonen kopplas ut, kablar rullas ihop och högtalare stängs av. Vi tackar för denna gång och ljusen släcks med en förhoppning om att snart ses igen. Jag lägger ner pennan och konstaterar att det sista ordet är skrivet på låten som vi började jobba med bara tidigare samma dag. En sista klunk örtte slinker ner från den nu kalla koppen – kanske kan jag till slut få sova.

Jag är en musikalisk idiot i himmelriket – själv med oerhört begränsade kunskaper om hur man bygger ihop musik, med bristfälligt taktsinne, blind för noter och helt utan talang för instrument – omgiven av instrumentellt kunniga. Min röst är en annan historia, omsorgsfullt byggd med fullständig passion, där åratal av egenhändig övning ackompanjerats av ett fåtal sånglektioner för finslipning. Den är min följeslagare, min beskyddare och mitt vapen, genom hårda tider och i mitt huvud snurrar melodier konstant, både önskvärda och hatade, och jag skulle aldrig önska mig något annat.

Cover photo: Falk Lademann