Bokrecension: Jag stannar till slutets kamp mot nya gränser

Fatemeh Khavari klev som 17-åring sommaren 2017 fram som talesperson för organisationen Ung i Sverige, som kämpar för ensamkommande afghanska ungdomars rättigheter. Shahla Karimi har för Kultwatch räkning läst hennes självbiografi Jag stannar till slutet, och imponeras av den glödande motståndskraften.

“Jag är född på flykt, en hel generation är född på flykt som inte vet var de hör hemma. Det är sorg men det är också en frihet. Inga gränser hör hemma i mig.”

Jag stannar till slutet handlar om Fatemeh. Hon kommer till Sverige som 15-åring. Efter två år blir hon engagerad i deportationerna av unga afghaner. Engagemanget leder till att hon påbörjar en sittstrejk i två månader. Under den tiden lär hon sig hur hon ska prata med politiker, med polisen, med pressen, hur hon ska lösa konflikter som uppstår mellan olika personer i den egna gruppen, hur hon tacklar attacker som kommer från både nazister och motdemonstranter. Hon planerar och sätter upp strategier och agendor för att göra organisationen Ung i Sverige synlig och hörbar.

Jag stannar till slutet utspelar sig på två olika tidsplan. Det ena tar avstamp i augusti 2017 i Stockholm och den andra beskriver livet i Teheran där Fatemeh är född och uppvuxen. På det sättet får man en inblick i hennes liv i Iran där hon räknades som andra klassens medborgare, ett oerhört marginaliserat liv där afghaner står utanför samhällets tillgångar.

Jag hade bara läst ett par kapitel i boken när det slår mig vilken oerhörd glöd och motståndskraft Fatemeh besitter. Som när hennes bror i Iran tar med hem syjobb där Fatemeh som många andra flickor förväntas att vilja och kunna sy. Hon bryter mot den traditionen dels för att hon hatar att sy men också för att det var ledsamt att sy uniformer åt flickor som fick göra det hon inte fick – att utbilda sig och gå i skolan. Hon bryter mot många stereotyper och normer i sin kamp. Fatemeh är ung men ändå ledare för en stor grupp pojkar som är från en patriarkal kultur. Hon är hazar men hon står upp för alla afghanska ungdomars rätt att få stanna. Som ung tjej motarbetas hon av vuxna som inte tror på hennes ledarkraft och omdömesförmåga, hon motarbetas av killar som själva vill leda rörelsen. Det som gör boken spännande är också hur hon står mot och tacklar både hot och hat från nazisterna och inre motsättningar i den egna gruppen.

Vi och dem blir åter aktuellt och den här gången handlar det om unga afghaner som flytt hit från våld och förföljelse. Benämningar som “vi som fick uppehållstillstånd” och “de som fick avslag” skapas.

Det övergripande temat i boken är gränser. Jag urskiljer en yttre gräns där asylfrågan, en av de största politiska frågorna i världen idag, är i fokus. 2015 blev vi vittne om om hur gränserna i form av murar, stängsel, lagar, förordningar, bestämmelser och politiska beslut reste sig upp. I Sverige kom åldersbedömningar av afghanska ungdomar att utgöra en gräns. Vi har sett hur uppskrivning av ungdomars ålder och avvisningarna skapade och fick till stånd även en inre gräns på ett mer psykologiskt plan, då begreppet “den andre” skapas på nytt och i nya konstellationer och former.

Vi och dem blir åter aktuellt och den här gången handlar det om unga afghaner som flytt hit från våld och förföljelse. Benämningar som “vi som fick uppehållstillstånd” och “de som fick avslag” skapas. De som får avslag får plötsligt ingenting. De förlorar boende, bidrag, rätt att gå i skolan och andra rättigheter som den andra gruppen har. Plötsligt hör de inte till, hamnar utanför och deras inställning blir utsatt och utpekad. I boken finns ett kapitel där de som har fått avslag driver runt. Utslagna sover de i parker och tomma lokaler och lever ett kringflackande liv.

Fatemehs drivkraft bottnar i en barndom där hon tidigt förlorar sin far på grund av deportation. En barndom där hon inte går i skolan. Hon är en flicka med många frågor men i hennes närhet finns inga vuxna att ha tid att svara på frågorna. En barndom där hon tidigt blir ett självständigt barn som uppfostrar sig själv. Men idag är hon mogen att stå på barrikaderna och tala till oss. “Flykt är inte ett val och människor är resurser – inte belastningar”.