Jag vill prata om representation i kultur. Om att vara den enda svarta i kulturens vita rum. Jämt.

Jag har då valt att satsa på ett liv som kulturarbetare. Framför allt vill jag jobba på scen med skådespeleri, musik och dans, men också med skrivande. Jag vill problematisera hur representationen ser ut när man till exempel studerar kultur, när man jobbar på en produktion eller när man ska castas.

Jag skriver ur en afrosvensk kvinna i Sveriges perspektiv, men detta problem är inte unikt för Sverige.

Alla svarta kulturarbetare; you know what I mean med att man alltid är ensam svart i kulturens vita rum. Och vi vet hur det är att vara det. Jag snackar om att vara den ”färgstarka flamman” med det stora håret istället för den seriösa, komplexa konstnären. Jag snackar om att kanske känna sig som en i gänget i produktionen tills man får ”hudfärgad” tejp för att sätta fast myggan på kinden. Jag snackar om att bli typecastad i soulmusikaler fast ens sångröst klingar lika bra i andra genrer.

Jag minns mycket väl när jag tog steget från uppvisningar på fredagstimmen och i vardagsrummet till att utbilda mig vidare inom teater och musik. Då var jag elva år. Vad jag inte kunde ana då, var att portarna in ledde till Den Vita Världen, och att om jag nu skulle jag syssla med kultur så var det på vita villkor. Nya, vita tag. År av dessa vita miljöer som jag anpassade mig till, men som jag alltid har känt mig ensam i. I förnekelse var jag. Länge. Jag fick vita vänner som jag tyckte mycket om, men som jag aldrig lyckats vara mig själv till fullo med. För vi svarta får komma in i kulturens rum på bekostnad av oss själva. Vi får komma in som bland annat en inspirationskälla för den vita majoriteten, som något ”annorlunda” och ”alternativt”. Aldrig lika svensk. Alltid lika exotisk.

Kulturen ska återspegla samtiden. Berätta våra historier. Ändå blir vi aldrig representerade, vi svarta. Vi spelar objekten till subjekten. Om vi inte är stereotyper så finns vi enbart i periferin. Och om vi någon gång skulle få huvudrollen har stylisten ”inte tänkt på” att vi har en annan foundation-nyans och strumpbyxorna vi får för att ha på scen är förmodligen ”hudfärgade”. Varför är det såhär? Jo, vita kvoterar in vita, vilket resulterar i en exkluderande bransch som är svår för oss svarta svenskar att infinna oss i. Vita jurys, vita kulturredaktioner, vita ensembler; de trivs i sin homogena grupp och de har makten att förbli homogena. Så de fortsätter casta vita, fortsätter neka svarta eller i bästa fall ge oss statistroller i ”Hairspray”. 

Och när jag talar med mina vita kurskamrater och kollegor om hur representationen inom kultur ser ut är reaktionen ofta; ”Sjukt att det är så! Det har jag aldrig tänkt på! Ja allt är så typiskt ‘svenskt’, det borde visas mer ‘annorlunda’ perspektiv”.

”SLUUUUTA!!!”, vill jag skrika i deras ansikten. Sluta exkludera oss. Sluta prata om oss och vårt perspektiv som ”annorlunda”. Vi är svenskar. Vi är individer och vi skriver vår egen historia. Vi får ha hur många ursprung vi vill och fortfarande vara hur svenska vi vill. Vi får också vara hur annorlunda vi vill men det är inte okej att de utgår från att vi är ”annorlunda”. När de säger sådant resulterar det bara i förstärkta fördomar och stereotyper. Och även om de inte säger något om hur ”annorlunda” vi är så ser vi den där exotifieringen i deras blickar.Vi har mött sådana blickar hela våra liv. Så lägg ner bara, säger vi. Det är upp till oss själva att definiera vilka vi är!

Jag vill sjunga rock, visor, blues, pop, soul och jazz. Jag skulle vilja spela en huvudroll i Kristina från Duvemåla. Jag vill ha mitt hår utsläppt utan att vara en symbol för något osvenskt eller ”vilt”. Fuck that shit. Jag vill vara hela mitt konstnärskap och jag kräver att ingen förminskar det!

Vi ska prata om representation i kultur. Det här är allas problem. Inte enbart svarta kulturarbetares. Utan allas. Det är allas scen, allas kultur. Jag vill att jag och mina svarta syskon gestaltas som människor. Jag kräver det. Vi är många nu som säger ifrån. Förändringen är här. Vi tar oss in i maktens rum. Som vi gjorde på den 9 oktober 2014 på Black is the New Black på Svenska Filminstitutet på Östermalm i Stockholm. Vi stannar där. Det här är bara början.

Gloria Kisekka-Ndawula,aka Den Dåliga Stämningen.Tycker själv hon är en stjärna. Kreatör som brödjobbar. Brinner för musikal och antirasism! Finns på FB om ni vill snackish och hitta andra icke-vita kulturarbetare!