– är inte en jakt, är inte heller en början

Huset kan vara en fysisk plats som finns återgiven på en ritning. Dess gula färg kan vara ett svar på en fråga

Materialen, träet, träden kan vara min mammas röst, min mormors. Det kan vara min mormors mors röst, hennes mors

Dessa kan vara återgivna genom vedertagna element såsom väggar, golv, tak

Väggarnas isolering rymmer delar av skelett, sågspån, tygstycken, svepningar: upphov till liv, deras avslutningar. Gömda skatter och rester av människor

Vandra genom detta. Ett eko. Springor

Där finns sängar och platser för vila, ytor som dammet faller över, sakta som snö

När människorna på platsen är avlidna blir huset en behållare att samla minne. Veckla ut och skapa detta ursprung, söka efter det. Ett svar. Skapa sin rot

Jag bär alla fönster som ögon

En stormig sommardag när jag fyllde fyra år, hur en kulblixt kommer rullande genom huset

Ljuset ramlar vidare och faller över dammkorn

I album sitter bilder där objektens ansikten stelnade för hundra år sedan eller mer

Alla som kommit innan mig till huset har letat sig in i timrets ådring, innan mig är erfarenheten tätt sluten om tiden

Och om jag vaknar mitt i natten av regnet ska det dröja en stund innan sömnen röjer rent och omsluter

Kan knak och brak leta runt i timret, kan jag undra vem det är som smyger

Uppe på vinden finns fällor för mössen i vrårna. När de smäller går de att vittja

Jag ligger ensam på vinden för att sova. Vind far genom väggspringor ut i rummet

En egen värld av mörker breder ut sig på den bortre delen av vinden

Från ställningar är kläder hängda under plast

En lukt av ålder, en hyvlad yta av tid.

Vad jag är mest rädd för är skuggor

Det är så mycket kropp närvarande

Och frånvarande

Sjön för ett glidande samtal med mina invärtes parter om saknad och mentala kartor, människor som fallit i minne

Rösterna upplöses som besudlingar i vatten, likaså mina simtag, och alla de andetag jag skulle kunnat ta

Sjön har en högre densitet än luften. På botten kan jag gömma hemligheter när jag sänker dem. I sjön har ögats yta inte samma möjlighet att sortera synintrycken. Saker kan ske som inte är medvetna om varandra

Kännetecknande för sjön är också ett varierande djup med möjligheten att fortsätta ner och bort

En flora och en fauna. Hår och textiliers mer långsamt svepande rörelser

Jag har alltid klamrat mig fast i en pir de plockat bort sten för sten

Alltid kastat macka från den piren

Alltid varit stenen

När kroppen simmar och tumlar om, ska benet gå av

Inuti benet märg

inuti trädet, trä

inuti stenen, sten

en sorts antimateria en rädsla ett förflutet en tyngd

Färger mattas av in i det svarta, träden håller vakt

järnet stannar kvar i vattnet

Det måste varit någon som har drunknat

Det inneslutna: berättelserna omslutna

Som ett svärd eller fackla, håller jag yxan stadigt i handen utan att darra

Det handlar om att lyssna, mitt inre

Om jag vaknar mitt i natten kan det dröja en stund innan

sömnen röjer rent

Bildas hålrum mellan andetag

Andens vikt, en friktion är markerad

Går längs gränserna och känner dem inuti känner musklerna mjukna och viska

När jag är som mest öppen kommer rösten glidande

Jag vet inte var jag är

Vart jag varit

Jag bär min röst som en insydd ros

Det pulserar vid halsartären, och i tinningen

Jag är en person som upplever allt detta, som kroppslöst vandrar runt för att kunna ta emot det

Vad menas med ett eko, vad ska man söka efter

Det handlar om att höra röster ropa och undra

Jag spar en grodkropp under en plastask för att blotta skelettet

När jag når ner under rotsystemen och upp över trädtopparna uppfyller detta mig:

Vinden viner över mina öppna ytor. Jag kan även höra den andra tiden

Känna en annan sorts värme, en annan textur

Det öppnas ett hål även inuti min kropp som går att följa ner i rotsystemen

Utan att göra ont händer allt detta, men en längtan föds. Och en saknad

Växtligheten blir en dynamisk rörelse när den tar över

Irra runt i ormbunkar och försvinna

Hade det varit vinter hade snön aldrig nuddat marken

Vegetationen välver sig in över huvudet, fyller ut sin flyktiga röst

Rinner ropar sökande efter en gryning att upplösas i

Ogräs kryper i grusgången: strukturer bland stenar grusgången välver sig in runt huset från grinden

Clematisen sänder sina små fästtrådar ut mot gården för att fastna

Äldre än mormor måste den ha varit

Dess ljusblå, utslagna, små munnar

När träd bestämt sig för att dö, syns det direkt i dess täthet

Ur tallen rasar fåglar och deras bon

En ton som slår an mellan grenar: nu har trädet börjat glesa ur

Stammen är mjuk och mjölig

Jag förblir lupiner och förvildad ros förblir sittande på en stubbe

I uthusens mörker tränger rallarrosor upp likt fyrar höga och tunnhudade

Helt utan leder ter de sig Bockar när vinden sveper in

Hallonlandet åldras av kvickrotsrösten

Rabarbern smyger ut över gräsmattan

Anden rör kroppen i puls, den flaxar och fäktar mot marken

Det är som kyla som springer bland fjädrar

Blodet som reser sig och far genom kroppen mot munnen Eller när jag tar på fjärilars vingar, och lämnar dem att dö

Är: ett äppelträd som skjuter nytt

Tycks trädet vara böljande vatten

Stängslet har lossnat från stagen, släppt alla förtöjningar

Att rymma röst: Rymma alla dessa röster

Rymma alla sina egna röster

skilja egna röster från andras

Det sker något inuti tanken om framtiden när jag står som upphov och skapare även till mitt ursprung. När jag öppnar varje ägg och letar efter dess mjuka, rinnande, kärna som för att försöka fånga den

Det är jag nu

Vara stark

Vara vattnets kropp

Vara vattnets rot skära vattnets rot kapa den

Sjön breder ut sig som en yta att aldrig stanna vid, utan något för mig att kasta mig ner genom den och simma ut

Dess förmåga att bryta ljuset i lager och kasta strålarna ner mot det befolkade bottenslammet är något jag vill nå och röra vid

Ån är ett sätt för sjön att inte brista

Den ovala öppningen är sluten

Charlotte Qvandt bor i i Stockholm. Verksam som poet och brottsutredare. Debuterade 2007 med Söka min mors ro. Aktuell med diktsamlingen Vi, Tigerhjärtat (Holmstrand böcker) och i början av 2016 släpps Obductio på Sadura förlag.

Jakten 1, handlar om ett sökande efter ursprung. Den låg till grund för en utställning som visades på Stockholms stadsbibliotek och Blackebergs bibliotek under 2015 då Charlotte samarbetade med bildkonstnären Elisa Rossholm. Texten är inte tidigare publicerad, men läst i samband med vernissager i en tidigare version.