Fundera en minut på senaste gången bilder av döda icke-européers kroppar spreds viralt i sociala medier. Det händer rätt så regelbundet. Tänk! Kommer du ihåg vilka de var? Eller vad som hänt dem? Minns du deras namn, deras drömmar, deras liv?

Och framför allt: har den konflikt som ledde till deras död fått en snabb lösning efter att bilderna spreds? Eller har den fallit in i medieskugga igen? Har dess explosioner och skrik åter blivit ett störande brus långt bak i ditt politiska medvetande?

Det är lätt att se en bild på ett dött barn och tänka “Jag kommer aldrig att bli samma människa igen, världen kommer aldrig bli densamma igen”. Men det blir du, och det förblir den. Och det är just det som är problemet. Om de dödas värde kopplas samman med deras förmåga att skapa personlig och politisk förändring hos de levande genom att vara just döda, och om sedan denna förändring uteblir år(hundrade) efter år(hundrade) medan de döda blir allt fler, blir en oväntad slutsats tydlig: de döda har aldrig och hade aldrig något värde.

Om européer ska leva i en industrialiserad begravningsceremoni för imperialismens och kapitalismens offer, där ständigt nya icke-europeiska kroppar rullar förbi oss utfläkta på tryckpressarnas löpande band, så kommer vi till slut behöva sluta gråta. Inte för att vi alla är hemska människor utan för att vi har så mycket annat att göra. I samma diskursiva rum som kropparna rullar igenom kommer vi att börja snacka om annat, småprata om vädret, planera jobb och utflykter, skämta, skratta.

Och de döda reduceras undan för undan till inredning, eller till en hög lästa morgontidningar i en pappkasse som varje vecka bärs ut till källsorteringen och ersätts med nya.

Detta är ett öde som “våra egna” döda aldrig riskerar. För det finns goda skäl till varför dödsannonser beskriver den avlidnes liv men utelämnar dödsorsaken, och till varför öppna kistor är en förhållandevis ovanlig företeelse. Vi förväntar oss av oss själva – och av varandra – att kunna känna medlidande och sorg inför ett liv som tagit slut utan att först behöva närkontakt med dödens kroppsliga hemskhet.

Kära medeuropé, förvänta dig – nej kräv av dig själv att kunna känna sorg och medlidande med de tusentals människor som dödats och fortsätter att dödas på sin väg till Europa utan att behöva se deras drunknade kroppar i närbild! Engagera dig i nya eller gamla rörelser för flyende människors säkerhet och välmående, ta emot utsatta människor som gäster i ditt hem, samla in namn eller pengar eller kläder eller vadsomhelst, och våga tro att du klarar detta utan att konsumera bilder på dem som inte överlevt!

Skräcken inför andras död och kärleken till andras liv är nämligen två sidor av samma mynt: nära varandra men ändå varandras motsatser. Medan den första känslan skapar flyktimpulser och äckel och en vilja att hantera och avgränsa, skapar den andra solidaritet och hopp och en längtan efter gränslöshet.

Det finns såklart de som reagerar annorlunda, de vars möte med de döda snabbt och smidigt omsätts till en omsorg om de levande. Men jag tror ändå inte att en storskalig och långsiktig förändring någonsin kommer att kunna födas ur Europas kollektiva skräck inför den död och det lidande som drabbar människor vid gränserna. I så fall vore kontinenten vid det här laget antingen totalt moraliskt bankrutt sedan flera hundra år tillbaka eller redan i färd med att lösa ”problemen” sedan lika lång tid.

Jag skriver ”problemen”, för icke-européers förnedring, lidande och död är för det politiskt/ekonomiskt konstruerade Europa egentligen inte ett problem utan en affärsidé och ett existensberättigande. Skakande skildringar av de fruktansvärda öden som tillfaller offren för den europeiska civilisationens drömmar om överhöghet är trots allt en tradition lika gammal som den europeiska civilisationen. Europa har alltid skickat blommor till sina offers begravningar och lagt stor ära i detta. Och artonhundratalseuropéernas chock och bestörtning är inte väsensskild från din eller min. Våra tårar är inte av en annan, renare, verkliga sort än deras.

Tron att det är ännu en bild på ännu ett dött barn som ännu en gång kommer att förändra allt är inte bara naiv utan döljer även ett avgrundsdjupt självförakt, en fullständigt urgröpt politisk självbild. Vidare är tendensen av journalister och debattörer att kausalt koppla samman de flyktingsolidariska rörelsernas snabba mobilisering med spridningen av bilder på döda barn i bästa fall fantasilös, i värsta fall ett slags historieförfalskning i realtid.

För rörelsernas bas är social; är gemenskap, solidaritet; är viljan att inte bara lösa flyktingarnas problem (eller flyktingarna som problem) utan istället tillsammans ta sig an de politiska och ekonomiska problem som flyktingarna gör det omöjligt att förneka; är konfrontationen med de egenheter i den rådande ordningen som gör medkänslan brottslig och mänsklig värdighet till ett hot; är den kollektiva strävan efter löftet om ett förändrat samhälle som gömmer sig bakom hoten om ett förändrat samhälle.

De sociala rörelser som just nu skapas och växer runtom i Europa i reaktion på katastrofen vid gränserna kan och kommer att förändra kontinenten i grunden. Och på detta vill jag våga vara tvärsäker. I varje land där myndigheterna utövar våld och förnedring finns solidariska människor som gör motstånd med och ger stöd åt de utsatta, i det stora och i det lilla, oftast utan att synliggöras eller stöttas av de medier som säljer de dödas bilder. Dessa initiativ har en enorm potential och kan inte organiseras snabbt nog. Tillsammans med befintliga sociala rörelser för fred och rättvisa utgör de en historisk kraft som det är upp till oss att förverkliga.

Du behöver inte vara peppad och entusiastisk för att kunna vara med. Du får vara ledsen och förtvivlad, du får vara chockad och rasande. För i dessa rörelser, i den organiserade kärleken till de flyende människornas liv, ryms en medmänsklig reaktion på döden; en sorg som varken är skräckblandad eller avhumaniserande.

Så sörj! Sörj, och organisera er! Organisera er!

Elle Boman är student och skribent.